Etapp 9: Santa Fe och Loretto kapellet

Från Petrified Forest körde vi en bit på I40 bara för att tjäna lite tid. Vi tog sedan av på Route 66 för att se några gamla minnesmärken som fanns markerade i Google maps, som t ex Rattlesnake trading post och Bowlin´s Old crater trading post (bilden ovan). Som ni kan se var det inte mycket kvar och det var givetvis staket runt.  

Ett väldigt långt tåg passerade då vi tog en bensträckare vid annan sliten del av Route 66. Nästa större tätort längs vägen var Albuquerque, en stad med över
500 000 invånare. Det kändes inte så lockande då vi gjorde upp resplanen. Vi valde därför att vika av från I40/Route66 och köra nordöst ca 10 mil till Santa Fe, som vi hade viss kännedom om genom min syster och svåger som varit där flera gånger. 

Vi hann med en promenad i Santa Fe innan solen gick ner helt bakom bergen. Santa Fe är huvudstad i delstaten New Mexico och har ca 67 ooo invånare, varav ungefär hälften är spanskättlingar. Deras djupt rotade kultur sätter en stark prägel på staden. 

Torget i den äldre delen av staden är vackert dekorerat med julbelysning. Sedan gick vi och åt en fantastiskt middag på en restaurang som vi blivit rekommenderad och dessutom lyckats boka bord på hemifrån. 

Morgonen därpå kunde vi avnjuta frukost på hotellet. Förutom det vanliga utbudet kunde man beställa en varm rätt och vi valde "breakfast burrito". Det är ett tortillabröd med fyllning ( i vårt fall grönsaker, ägg, ost och bacon) som serveras med en kryddig tomatsås, lite riven ost och chili. Om man inte har något emot att äta stark mat till frukost så var den här en riktig höjdare.  

Vi gav oss ut till fots för att titta på Santa Fe och första anhalt var Lorettokapellet. Det blev klart 1878, dock utan möjlighet att ta sej upp till körloftet. Byggmästaren hade dött utan att lösa problemet. Systrarna i kapellet sökte då gudomlig hjälp och bad till StJoseph, byggmästarnas helgon, och på den nionde dagen dök en främling upp med en åsna och en verktygslåda. Mannen erbjöd sig att bygga en trappa och försvann sedan. Trappan har därför kallats "mirakeltrappan". I slutet av 1990-talet löste dock Mary Jean Straw Cook, författare till Loretto: The Sisters and Their Santa Fe Chapel (2002: Museum of New Mexico Press ) gåtan med vem som byggde trappan. Det var en expert på träarbeten som hette Francois-Jean "Frenchy" Rochas. Han emigrerade från Frankrike 1880 och anlände till Santa Fe precis när trappan byggdes. Cook hittade ett meddelande från 1895 i The New Mexican som uttryckligen namngav Rochas som byggaren av "den vackra trappan i Lorettokapellet." 

Det finns en till anledning till att konstruktionen kallas "mirakeltrappan". Den är 22 fot från golv till loft och har två 360-graders varv. Trappan är byggd helt av trä utan spikar, skruvar eller metall av något slag och saknar någon form av centralt stöd. Den är fortfarande strukturellt sund men används inte sedan 1970-talet. Den ser ut att "hänga löst" mellan loftet och golvet, men även konstruktionen har förklarats och det är inget mirakel, men läcker är den. Den såg tydligen ut som på bilden till höger när den var nybyggd och man kan förstå att systrarna ville ha någon form av räcke. Vem skulle vilja gå där iförd de fotsida vida plagg som jag kan tänka mej att de bar på den tiden. I synnerhet inte en syster lite till åren.

Från kapellet vandrade vi ut på gatorna i Santa Fe där de två huvudnäringarna är turism och konst. Exklusiva gallerier samsades med mer folklig konst ute på gatorna. Här kändes det nästa som att titta in i skelettförrådet på jobbet, fast vi har mer variation på våra skallar. Torkad chili i stora buntar var också populärt.

Vi letade vidare efter en annan intressant plats som visade sej vara väl kamouflerad. Vi mötte den här mannen med sin husky när vi precis hittat rätt gränd. Notera att han bär en riktig kamera och han såg givetvis att jag tog en bild. 

Det här strävsamma paret tog en paus på Oppie´s coffee. Inte långt från Santa Fe ligger Los Alamos National Laboratory, vilket givetvis också är av betydelse för stadens ekonomi. För er som inte direkt känner igen namnet var det där Oppenheimer och medarbetare konstruerade den första atombomben. Längst in i den här gränden ska det finna en bronsplatta som vi inte kunde hitta (det var fullt med bråte mot den bakre väggen). Där står i alla fall : "109 EAST PALACE 1943 SANTA FE OFFICE 1963 LOS ALAMOS SCIENTIFIC LABORATORY UNIVERSITY OF CALIFORNIA. All the men and women who made the first atomic bomb passed through this portal to their secret mission at Los Alamos".  

Att konst var betydelsefullt i staden var lätt att se och det fanns mycket här som jag gärna hade utforskat mer om vi haft en dag till.

Santa Fe grundades 1607 av europeiska invandrare vid foten av Sangre de Cristo Moutains, som är en del av Klippiga bergen. Ca 40 minuter från stadskärnan finns skidanläggningar som är öppna från mitten av november till början av april. Santa Fe bibehåller sitt karakteristiska och gamla utseende genom en lokal lagstiftning som kräver att alla byggnader uppförs i stilen adobe. 

En typiskt liten villa på samma gata som vårt hotell. Det var givetvis i samma stil, i ett plan och med gångvägar mellan rummen. Fullkomligt omöjligt att få en överblick över men väldigt charmigt. 

Vi lämnade Santa Fe och påbörjade vår näst sista resdag då vi skulle köra till Amarillo för en genuin Texasupplevelse plus övernattning. Det finns givetvis inte någon som helst möjlighet att köra norrut från Santa Fe och hamna i Las Vegas. Däremot finns det en liten stad i New Mexico som också heter Las Vegas, snopet va?  

Hej så länge,

Lena