Bubbelmannen

Det började med att jag satt på vår terass i Albuferia (början av maj 2025) och fick syn på jättestora såpbubblor som kom svävande upp över staden. 

Jag testade att fotografera dem med telet och fick en bild udda av omnejden med på köpet, yin och yang kanske också var med en stund...

Bubblorna ändrades hela tiden och det gick att få med hela stadskärnan i speglingen med lite tålamod. 

På kvällen hittade jag upphovet till de stora bubblorna. Det var en man på torget som gjorde dem, ofta till barns stora förtjusning.

Jag blev helt fascinerad av bubblorna och provade att fotografera dem vi mer än ett tillfälle. 

Bubblorna är gigantiska och förvånansvärt hållbara. Det här är antagligen något som finns på var och varannan semesterort, men det är inte platser som vi normalt brukar besöka. 

Mannen tycktes själv väldigt road av sina kortvariga verk, för även om bubblorna var hållbara levde de ju oftast inte särskilt länge. 

Ofta var det barn som sprang runt honom och försökte "fånga" bubblorna men jag såg honom aldrig be om pengar, som flera andra underhållare på torget gjorde. 

Jag var minst lika road som barnen.

Bubblorna kunde anta de mest underliga former och de rörde sej förstås hela tiden på väg upp mot himlen. De som överlevde ivriga barnhänder och träden på torget.

Vi var tack och lov på plats före den stora anstormningen av turister. Första veckan i maj var precis lagom och så fick vi uppleva den "totala nedsläckningen", en minnesvärd erfarenhet som jag berättat om i en tidigare blogg. 

Hälsningar Lena

Albufeira

Från blåkråkorna gör jag ett hopp tillbaka till vår semesterresa till södra Portugal. Vi bodde i Albufeira, vilket nog är lite mer turiststad än jag hade föredragit men samtidigt praktiskt för allt finns inom gångavstånd. Dessutom hade turistsäsongen inte börjat ännu, vilket var ett medvetet val från vår sida. Vi hade en fin lägenhet för ett mycket bra pris och det här är en bild från vår uteplats. Det stod "poolutsikt" i beskrivningen, men om vi ville se poolen fick man luta sej så långt ut över blomsterprakten att man riskerade att ramla över kanten. 

Här fick jag uppleva årets första tornseglare. En tjuvstart på sommaren. 

Det här är en bild från vår lägenhet. Trappan leder upp till sovrummet. Notera dörren i nivå med lampan. Det sitter även en ljusknapp vid denna dörr. Oklart var den ledde eller hur man skulle ta sej dit.

Det här är gränden utanför vårt boende. Sluttningen är betydligt brantare än det ser ut på bilden. Kvällen när vi kom försökte vi hitta ett sätt att köra fram till vårt boende. Min syster och svåger hade ett rum på samma hotell och vi kunde inte ens hitta entrén. Vi fick parkera och gå till fots tills vi hittade in bland dessa gränder och till rätt husnummer. Att hitta nycklarna krävde dock ett telefonsamtal, men det löste sej när vi väl fick kontakt. 

Precis som Margaretas upplevelse i Grekland och mina tidigare erfarenheter från Portugal (Porto), så var det väldigt mycket trappor och nivåskillnader. Den här gränden ledde ut till en huvudled där man kunde hämta och släppa av folk med bil. Det är bara 400 m till vägen men trappor nästan hela sträckan.

Vi promenerade mest runt till fots i staden, för hade man hittat en gratis parkering till sin hyrbil så fick den stå där tills nästa längre utflykt. En del fasade var klädda med kakel, men inte så många som i Porto.

En dörr som jag förstås inte kunde motstå.

Det var mysigt och lagom varmt för att vara ute och se sej om. 

Jag fotograferar ju inte människor så ofta, men den här killen hade ju satt sej fint på bänken. 

Min syster och sambo känner på vattnet. Kallt, kanske 15 grader. Det var en del som badade, men vi hade inga behov av att vara på stranden eller bada. 

Mot slutet av eftermiddagen avrundade vi ofta på en bar i närheten av vårt boende och läskade oss med en kanna sangria. Här provar vi den vita. 

Hundens matte jobbade också i baren, men hennes skift hade inte börjat ännu. 

Nästa dag blev det en rosesangria, den vita var godare. 

Vi hann förstås också prova den röda, den var också god men jag tror att den vita nog ändå var den bästa. Här kunde vi sitta till ungefär halv sex. Då startade karaokebaren och då var det bäst att gå någon annan stans, eller bara gå till våra rum innan det var dags att gå till ett lämpligt ställe och äta middag. 

Sånt här förekommer nog på många semesterorter i Europa, men jag blev ändå fascinerad av mannen med de stora såpbubblorna. 

En kväll vandrade vi ner längs en gata med en hel del högljudda ställen. Inte något för oss men det blev en lagom promenad efter middagen.

En kvällsbild från vår uteplats. Inte kunde vi föreställa oss att det skulle vara helt svart vid samma tid nästa kväll och dessutom helt tyst, men så blev det ju när Iberiska halvön slocknade.

Hälsningar Lena

Cash is king!

Jag har nyligen kommit hem från en vecka i Algarve, Portugal. Det var en sedan länge planerad resa med min syster och svåger, som ju normalt bor i Texas, med anledning av att vi båda har fyllt jämnt, men med 10 års skillnad. Algarve har en dramatisk kust med branta klippor och det blåste en hel del denna vecka. Dag två åkte vi till Sagres, en liten fiskeby vid Europas sydvästligaste spets. Intill byn finns klippudden Ponta de Sagres, även kallat "Världens ände", där Henrik Sjöfararen på 1400-talet lät bygga en fästning. 

Häftiga vågor slog in mot stranden nedanför udden där det som är kvar av fästningen låg. För övrigt är detta också en populär plats för surfare.

Trots att det inte är högsäsong var det kö för att komma in. Den var inte särskilt lång men den rörde sej långsamt. Vi funderade hur det går till när det kommer busslaster med besökare. Några som stod före oss vände och gick...Jaha, man kunde bara betala med kontanter och dessutom fick man en biljett/kvitto som var handskriven. Klent att man inte tog kreditkort på en sånt här ställe tyckte vi, men min sambo hade tagit ut euro på Arlanda så vi kunde alla lösa biljett (det var inte särskilt dyrt). 

Nu ska jag inte betunga er med en komplett rundvandring på denna udde med all historia som fanns att läsa längs vägen. Det mest informativa var en utställning inne i en stor byggnad, men den hade för tillfället inte någon belysning och var bitvis så mörk att vi fick tända ficklampan i telefonen för att hitta. Ute var det å andra sidan väldigt ljust i solen och det blommande mängder med försommarblommor, både endemiska och sorter som jag kände igen hemifrån.

Vi gick runt hela udden och bitvis kunde man gå långt ut på kanten om man ville. Notera grottöppningen i berget. 

Det här är en typ av labyrint som man byggt över en plats där det finns flera grottor som sträckte sej långt in under udden. När vattnet forsar in i dessa grottor bildas helt otroliga ljud. En blåsig dag som denna var volymen imponerande vid de gallerförsedda öppningarna. 

När vi avslutade vårt besök var det hög tid för lunch och trots att täckningen på våra mobiltelefoner var nästintill obefintlig hittade vi ett mysigt ställe med havsutsikt. Sagres är en ganska liten by. Problemet var att de inte hade någon ström. Hela Sagres verkade ha strömavbrott, kanske för att det blåste minst kuling... De kunde dock servera sallader och smörgåsar, om man kunde betala kontant. Våra euro kom till nytta igen. Bredvid oss satt ett sällskap som ätit klart. En äldre man försökte vika ihop en stor karta över Portugal i vinden, en utmaning (jag skulle ha tagit en bild :-). Vem använder kartor numera tänkte vi?

När vi satte oss i bilen och skulle åka tillbaka var täckningen riktigt kass. Vi kör en bit så blir den väl bättre...Kartorna som vi använt när vi körde dit gick dock att få upp och vi fick en rutt att följa. Min sambo började söka på nätet och när han fick täckning i korta stunder upptäckte vi att strömavbrottet var mer än lokalt, hela Iberiska halvön var nersläckt. Vilket ni nog känner till vid det här laget. 

Det var bara att gilla läget och åka mot Albufeira. Vi stannade till vid en läcker strand som jag markerat tidigare att vi skulle besöka. Här slog vågorna in med häftig styrka. 

Så här såg stora delar av kusten ut i södra Portugal. Dramatiska klippor med formationer i vattnet. Vinden slet och rev i våra kläder och jag hade ständigt hår som fladdrade framför kameran.

Vi stod högt upp och jag betraktade det som att stänkrisken var låg...

...ända tills den där sjunde vågen vräkte in och skvätte vatten högt upp över platsen där vi stod. Nu började det bli dax att fara mot staden och vårt boende för att se över vad vi kunde få tag i för slags middag. Med kortfattad information från BBC och SVT hade vi insett att det nog skulle dröja innan vi fick ström.

Tillbaka i Albuferia passerade vi stängda butiker och utanför restaurangen där vi ätit kvällen innan satt personalen utanför. Killen i mitten serverade oss dagen innan. Några enstaka ställen kunde servera mat t ex stenungsbakad pizza och det fanns nog några kök som hade gasspisar. Men nu behövde vi bli mer sparsamma med de kontanter vi hade. Alla uttagsautomater var förstås nersläckta.   

Den lokala mataffären hade öppet och här var kommersen i full gång. Det var helt mörkt inne i butiken (där maten fanns) men till höger, långt in, kan man skymta en kille som står och lyser med en ficklampa. På så sätt kunde vi hitta bröd, frukt, choklad samt ostar och en typ av korv som var både torkad och rökt, sånt som vi bedömde var OK att äta. Här fanns förstås även både öl och vin. 

Vi hade en uteplats och ett fullt utrustat kök så det var bara att duka upp. Det fanns tyvärr inte några lämpliga grönsaker i butiken, för gurka och tomater hade höjt denna måltid. Det var också fridfullt tyst då karaokebaren och sportpuben vid torget förstås inte var igång. Telefonerna fungerade givetvis inte heller och vi kunde bara spekulera i hur länge strömmen skulle vara borta (och vad det berodde på). Vi kunde också glädjas åt att vi hade riktiga nycklar där vi bodde, inte hade rum på 23:e våningen och att Albufeira går att köra runt i utan trafikljus. Strömmen kom ca 22:30. Nästa dag tog vi ut mer kontanter,..."Cash is king".

Hej så länge,

Lena