Björnungar

Vi ska sitta vid en gömsleplats som kallas "Lake" och anländer dit strax efter klockan fyra på eftermiddagen. Solen skiner från en blå himmel, men det blåser och vi ser hur den blanka ytan krusas. Förväntan är stor och drömbilden är förstås en varg i vattenbrynet med en fin spegling.  

Vi kryper in i våra gömslen och riggar utrustningen. Jag har fått plats i ett nybyggt gömsle och konstaterar förvånat att jag har en fotoglugg bakom ryggen dvs mot parkeringen. Det är inte ovanligt att man har gluggar åt olika håll, men den här vinkeln kändes lite udda. Jag har ett extra kamerahus med 70-200 mm som får ligga redo i väskan så länge. Vi spanar och väntar, det enda som händer är att korparna har fest på andra sidan tjärnen. 

Det går drygt en timme innan det kommer en stor björn intassande från vänster. Den letar systematiskt upp de laxhuvuden som ligger gömda längs tjärnens kant. Det är den största björnen i området, The Boss. När den har kommit runt halva tjärnen ser vi att det är något som rör sej i buskarna på tjärnens vänstra sida. Det är något som är mindre än en björn och dessutom ser det ut att vara mer än en...men är det vargar? Nej, öronen är runda och luddiga.

Efter mycket tvekande och spanande kommer de fram, en i taget. Det är tre småbjörnar! Men var är mamma björn? Med så många stora hannar i området är det ovanligt att björnhonor med ungar visar sej den här tiden på säsongen. Vad är nu detta?

Smånallarna spanar oroligt mot den stora björnen, men den verkar inte ens ha upptäckt att de är i närheten. Vi är tre personer i gömslet och vi har alla lite olika uppfattning om vad vi ser, men vi pratar ju inte i gömslet så diskussionen uppstår inte förrän vi lämnat för kvällen. Mina gömslekompisar tror att den något lite större individen är mamma och att den har två ungar. Jag lutar mer åt tre ungar som precis blivit bortstötta av honan, mest troligt 2,5 år gamla. De kan gå ett extra år med mamman om de inte växt tillräckligt första året (vilket kan hända om de är fler än två).

Den stora björnen dricker vatten...

Kanske är den medveten om att ungarna rör sej en bit bort men den verkar inte bry sej. Björnungarna, som är mycket försiktiga, springer ändå iväg när The Boss lyfter på huvudet. Bäst att vara på den säkra sidan. Vi ser de små björnrumporna försvinna in bland träden.

Min gömslekompis som sitter på vänstra kortsidan signalerar med ivriga handsignaler att det händer något på hans sida och sedan bakom vårt gömsle. Jag tittar ut genom gluggen bakom mej och ser att den ljusa björnungen nu befinner sej i slänten ovanför parkeringen. Jag lirkar ut kameran med 70-200 genom gluggen och får några bilder på en helt bedårande liten björn. 

Eftersom det inte fanns något att äta här och inget annat heller, vänder björnungen snart tillbaka åt det håll den kommit från, där dess två syskon också uppehåller sej. 

När den stora björnen lufsat iväg och kusten till slut verkar klar kommer småbjörnarna fram igen. Vi får en underbar stund då de ivrigt letar efter godsaker, som förstås The Boss redan ätit upp, omväxlande med att de spanar åt alla håll och tumlar runt i vattenbrynet. 

De håller ständigt utkik efter potentiella faror.

Men det finns ju annat kul som man kan hitta på...

...som att klättra upp i träden...

...eller vada ut i vattnet för att kolla på någonting,  törstig var den i alla fall inte.

Eller så kan man ju le åt fotograferna.

Eller bara vara den sötaste björnungen i östra Finland.

Återigen fastnar jag för en björn med ljusare päls, de gör sej väldigt bra på bild då man kan se ansiktet tydligt.

Men faror lurar ständigt om man är en björnunge och det gäller att ha koll.

OJ, OJ, OJ bäst att sticka så fort det bara går!

Nähä, det var visst inte så farligt. Småbjörnarna stannar en stund till och nosar runt efter någon glömd liten godisbit.

Det kom ingen varg denna kväll men vi kände oss ändå upprymda och glada efter mötet med de tre fina björnungarna. Snart kommer de att splittras och gå sina egna vägar. Björnar är solitära djur och att få se dem så här var en fin bonus.

Hej så länge,

Lena