Big Bovine of the desert

Vi lämnade åsnorna vid spökstaden och körde in i Death Valley igen. Jag visste att det fanns ett ställe med sanddyner och visst fanns det sand. Eftersom vi kom vid elva hade många andra besökare redan anlänt och det sprang folk överallt. Här ville jag inte ha dem på bilderna så vi traskade inte runt så länge i sanden.

Vi körde vidare till Mosaic Canyon. Om du inte gillar sten och bergsformationer kan du hoppa över ett antal bilder. Här satt också en av de varningsskyltar som vi såg på ställen där det fanns vandringsleder. Idag var det dock mulet och ca 15 grader så vi såg inga problem att traska iväg trots att klockan började närma sej lunchtid.

Jag vet ju att det finns läsare här som gillar sten, därför tar jag med dessa bilder. Här var det fascinerande att gå.

På vissa ställen var det ganska smalt och färgtonerna varierade otroligt. Den nästan vita stenen var mjuk som sammet.

Det var inte särskilt mycket folk som gick här men just på denna plats var det två sällskap som möttes. Det var mycket sparsamt med växtlighet som ni kan se.

Vi knatade på i uppförsbacke genom ytterligare en smal passage.

Det här var nog det häftigaste stället när det gäller färger och former. Stenen var blå. 

Vi gick inte hela vägen för det skulle ta ca 3 timmar. Vi vände ungefär halvvägs och här är vi på väg ner tillbaka till bilen.

Vi körde genom dalen och passerade områden där det såg ut som att det hade snöat under natten. Men det var förstås salt.

Vi avrundade vårt besök i Death Valley med att köra upp på "Dante's lookout". Här var det fem grader kallare och blåste isande vindar. Men utsikten över dalen var magnifik.

Death Valley bjuder på dramatiskt och växlande natur, väl värt ett besök vintertid och det finns mycket mer att se än jag visat här.

Från Death Valley junction tog vi en annan väg hem än när vi kom. Vägen var mycket rak och öde, därför stannar man när det dyker upp en stor ko. Den är t o m utmärkt i Google maps som Big Bovine of the desert.

Det fanns några gamla vagnar på parkeringen och ett slitet kasino. Till höger kan man ana vägen med stolparna. 

När vi till slut svängde ut på motorvägen I95 mot Vegas låg det här "tvärs över gatan". Vi stannade förstås och gick in. Det var ingen trängsel...

Det fanns ett läckert café längst in i byggnaden, men vi hade inte tid att fika. Dessutom visste vi att det skulle bli en rejäl middag när vi kom tillbaka till Johan och Kenzie. 

När vi kom tillbaka till Vegas hade min syster och svåger också anlänt från Texas för att stanna över jul. Som alltid när vi träffar familj vid juletid tittar vi på "årskavalkader". Till en början var det bara vi som hade en, men nu plockar alla ihop ett bildspel över det som hänt det senaste året. Vi bor långt ifrån varandra och det hinner hända mycket på ett år. Vi hade också några korta filmklipp från Sydafrika som särskilt hundarna verkade gilla. Innan jag hann få upp kameran stod båda två med tassarna på bänken och tittade på elefanten. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 3: Death Valley

Den 22:a och 23:dje december var det arbetsdagar för Johan och Kenzie, som vi bodde hos. Vi gjorde då en tur till Death Valley som låg ca två timmar med bil väst och nordväst om LasVegas. Vi körde på lite mindre vägar dit och landskapet var imponerande, vägarna raka.  

Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att vi skulle passera in i en annan delstat. 

Death Valley national park ligger i Californien och med ca en halvtimme kvar passerade vi gränsen. 

Vi stannade till en kort stund i Shoshone, som egentligen inte var mer än en korsning och några hus. Vi hade dock hyfsad mobiltäckning här och passade på att ladda ner kartor över området. Notera skylten med priserna på bensin, över sex dollar per gallon (3,78 l). Det blir ca 15 kronor/l och var den i särklass dyraste bensin vi såg under hela vår vistelse i USA. Det lägsta priset vi såg var en mack i Texas som skyltade med 2,01 dollar/gallon. 

Precis före korsningen "Death Valley junction" passerar man Amargosa opera house. Det ser fullkomligt öde ut och även närliggande byggnader är ödehus. Men här kan man både bo på hotellet och det ges föreställningar med jämna mellanrum. Det verkade dock väldigt stängt när vi passerade, i alla fall själva operahuset som annars hade varit kul att se.  

Vi passerade in i Death Valley och betalade avgiften i en automat som bara fungerade till och från, frustrerande när flera vill betala. Vi hade ingen täckning på våra telefoner på den platsen men ibland hade vi lite klen mottagning. Vi skymtade det vita i dalen, det var inte snö...

Första stoppet var vid Zabriski point som fullständigt tog andan ur mej. Landskapet liknade inte något jag har sett förut, i något annat land. Återigen uppskattade jag att det rörde sej en del andra människor i området. Här fanns inga staket och det var fritt fram att upptäcka landskapet som man ville. 

Ett panorama av tre bilder. 

Fågeln på bilden är en korp, det fanns en del här men vi stötte på ännu fler senare under vår resa. 

Zabriskie point har fått sitt namn efter Christian Brevoort Zabriskie, chef för Pacific Coast Borax Company som bröt borax i området i början av 1900-talet. Företaget hade team med 20 mulor som användes för att transportera borax från gruvan i Death Valley. En liten del av vägen som användes av dessa team kan man fortfarande köra på. Den går genom samma spektakulära landskap som på bilderna.

Det här är en mycket populär plats för fotografer. Kanske främst vid gryning och skymning, men även nattetid för att beskåda och kanske även fota stjärnhimlen. Vi hade valt att inte bo i Death valley även om det fanns möjlighet, utöver att campa som verkar vara det mest populära.

Det här är utsikten ner mot parkeringen och även om det ser ut att vara en hel del bilar var det inte särskilt mycket folk när man kom upp till den platå som gav bästa utsikten. Det är ett ganska stort område trots allt. 

Från Zabriskie point körde vi ner i dalen. I mitten av november drog ett kraftigt oväder förbi med stora mängder regn och det var fortfarande vägar som var avstängda pga det. Vi följde vägen längs dalen mot en plats som heter Badwater. I normala fall går det att komma till Badwater från två håll, nu var det bara denna väg som var farbar, bortanför Badwater var vägen bortspolad. 

Badwater är en endorheisk sjö, dvs den har inga utflöden. Här finns också Nordamerikas lägsta plats som ligger 85,5 meter under havsnivå.

Det fanns lite vatten här, antagligen från de regnoväder som passerat, men det var lätt att förstå hur det successivt torkade upp när solen sken och temperaturen ökade. Notera människorna som går till höger. Det är stort och även om parkeringen är full är det absolut ingen trängsel.

Marken är täckt av salt och alldeles vit. Det knastrar när man går på saltet. Solen strålar och det är runt 20 grader, perfekt väder att besöka Death Valley och promenera runt. Det vita strecket på bilden har jag placerat där det sitter en skylt som markerar havsnivån. Skylten var för liten för att synas bra på bilden. 

Vi går ända fram till vattenbrynet. Det är grunt och vattnet kommer att dunsta bort vad det lider. 

Utsikt över Death Valley. Jag hade nog egentligen inte så stora förväntningar över vad denna nationalpark hade att bjuda på, dåligt påläst kan man också kalla det. Det visade sej vara en otrolig upplevelse med häpnadsväckande vyer och natur som var helt unik för oss.    

På väg tillbaka från Badwater stannade vi vid en plats som hette Natural Bridge Trail. Från parkeringen följde en stenig rutt mot en stenformation i form av en bro. Fångade detta panorama (5 bilder) med utsikt mot dalen en bit från parkeringen. 

Vi knatade på i det lösa gruset mot detta hål, längs väggarna kunde man se hur det runnit vatten.

På några platser var berget tydligt utmejslat av kraftiga vattenkaskader. Det var nu inte alls svårt att förstå att om det faller 50 mm regn under en kort tid förvandlas en plats som denna snabbt till en livsfarlig flod. Det fanns varningsskyltar på vissa ställen, vilket såg lite konstigt ut när man befinner sej i ett område som mest liknar en öken.

När solen gått ner styrde vi mot den lilla orten Beatty, som låg utanför parken. Den bjöd på överraskningar som förtjänar ett eget inlägg.

Hej så länge,

Lena