Glimtar från Island: Svarta stränder

På Island är stränderna svarta av lavasand och en del har förstås blivit väldigt kända. Margareta undrade hur Reynisfjara såg ut numera och här kommer några bilder. Det finns läckra basaltformationer vid stranden och en grotta som bidrar till dess popularitet. Stranden är dock förrädisk och det finns varningsskyltar vid parkeringen. Som ni ser var det lugnt väder när vi var där och vågorna var inte speciellt stora...

Plötsligt kommer dock en våg som når väldigt långt upp. Jag blev inte överrumplad denna gång och hinner backa undan. Stranden blir snabbt väldigt brant och suget från dessa "sneaker waves" har dragit ut människor i havet och resulterat i flera dödsolyckor. Senast 2025 omkom en 9-årig flicka som drogs ut av en våg.  

Det här ser ju rätt lugnt ut och om man backar en bit framträder mer formationer en bit ut i havet. Det är imponerande att stå där och man blir lätt lite förtrollad av platsen, tills det kommer en våg som kryper så otroligt högt upp på den svarta sanden att man inte riktigt kan tro det. Jag står bara där och tittar tills vattnet helt osannolikt når mina fötter. Trots kängor med höga skaft skvätter vattnet upp på benen och det rinner in över kanten i den ena kängan. Min sambo klarar sej bättre för han har snörat åt sina kängor hela vägen och de har något högre skaft än mina. Så fungerar en "sneaker wave"...  

Mer eller mindre blöt tar jag även en närmare till på väggen närmast stranden och förundras över strukturerna. Det finns också en grotta dit vågorna kan nå när det blåser mer än det gjorde denna dag. Det känns ändå helt osannolikt när jag står där och ser hur långt från vattnet den ligger.

Om man vänder sej åt andra hållet på stranden ser man också en serie fina formationer. Man kan köra ner även dit men vi valde att fortsätta. Här gillade jag att det gick några personer på stranden, vilket jag annars försökte undvika.

Sanden är verkligen svart och man förväntar sej kanske att man ska bli smutsig om man tar i den. Det blir man inte, i alla fall inte mer än om man tar i ljus sand.

Det här är en annan svart strand som vi passerade längs väg 1 som jag minns att Margareta också visade. Vi behövde sträcka på benen, men det regnade så det blev ingen längre strandpromenad. 

Den mest kända svarta stranden är nog ändå Diamantstranden, eller Breiðamerkursandur, där is från glaciärlagunen Jökulsárlón spolas upp och skapar en surrealistisk scen med glittrande is på den vulkaniska sanden. Vädret var lite nyckfullt när vi kom dit för trots tjocka moln tittade solen fram några korta stunder. Den här stranden har inte samma lutning eller vågor och betraktas som betydligt säkrare än Reynisfjara.  

Här kan man lugnt vandra med kameran och leta efter vackra bitar glaciäris. Sanden var förvånansvärt varm och det ångade från den av det kalla vattnet. Man förstår att platsen blivit populär och den stod högt upp på min önskelista över ställen som jag ville se. 

Här måste man ju experimentera med slutartiden, isen och vattnet mot den svart sanden. Det blev många bilder. Jag brukar inte låta vattnet bli så här "utsmetat" men jag fastnade ändå för denna bild då jag skulle välja ut några till bloggen. 

Det blev fina effekter både när vågen kom in på stranden och när den drogs tillbaka ut. Här var det också mycket lättare att förutse hur långt upp den skulle komma och vattnet nådde bara mina fötter vid ett par tillfällen, då jag inte brydde mej om att ta ett steg tillbaka. 

Ibland var det dock lite extra fart på en våg och det hände ju att den utvalda isbiten sveptes med eller i alla fall rörde sej, vilket hände här. Men jag gillar den här bilden ändå.  

Ni kanske undrar om det inte var mer folk på stranden och det var det förstås, men de gick inte så långt. De flesta stannade vid de största isflaken, men där var det mer sten på stranden och isen var inte lika vacker. Vill man ha finkornig sand och vara för sej själv med de glasklara isbitarna var det bara att gå längre bort längs den svarta stranden.  

Hej så länge,

Lena