Vargar på myren II

Den här bloggen tar vid där den förra slutade och det har gått ungefär 40 minuter. Alfahannen är ute på myren och spanar. 

Det kommer en ny björn och den rör sej först mot gömslena för att se om det finns något gott där. Den drar sej sedan mot åtel och det är förstås då det börjar hända saker. Nu blir det många bilder, men jag vill visa förloppet. 

Precis som vid första attacken väntar vargarna tålmodigt på att björnen ska förse sej med ett rejält stycke och bära iväg med det. Denna gång är det en av ungvargarna (till höger), samt alfahannen som väntar i bakgrunden. 

Den unga vargen attackerar björnen genom att nafsa den i hasorna. Alfahannen rör sej sakta framåt mot björnen, men avvaktar.

Den unga vargen får göra grovjobbet och driver björnen framåt genom att irritera den bakifrån. Det går undan. 

Nu ingriper alfahannen och de rör sej snabbt runt björnen.

Den äldre och erfarna vargen attackerar björnen våldsamt...

...och levererar ett ordentligt hugg i sidan. Så här ska en björn tas (är det som att den visar den unga vargen). 

Björnen snor runt men håller fortfarande tag i "bytet".  

Ett nytt nyp i baken och en hotfull gest från alfahannen. 

Björnen slänger runt med sitt köttstycke och det här kanske är mest en lyckträff, men den sopar till vargen ordentligt med sin middag. Här uppstår faktiskt en del tumult och den unga vargen springer på sin far dvs de schabblar till det, men jag tar inte med dessa bilder.   

De är nämligen snabbt tillbaka i sina proffsiga roller och jagar runt björnen. Notera framtassen som den är på väg att sopa till med. Björnen är helt klart en tuff opponent som antagligen väger ca sex gånger mer än den vuxna varghannen.

Här har björnen tillfälligt släppt sitt "byte" och det ligger till vänster om den men syns inte på bilden. Notera att den unga vargen slinker in bakom björnens rygg.

Den är blixtsnabbt och rycker åt sej köttstycket (tänk om de hade varit vända åt andra hållet). 

Den unga vargen rusar iväg med sin trofé, med björnen efter sej. Alfa hannen avvaktar och konstaterar kanske att telningen kommer att klara sej undan björnen på egen hand.  

Den har i alla fall koll på björnrumpan om det skulle behövas en undanmanöver.

Björnen ger upp rätt fort. De två rovdjuren tittar på varandra. Kamper är över och det är antagligen inte första gången dessa två har mötts. När jag tittar på tidsangivelsen på bilderna har hela förloppet, från tredje bilden och hit, inte tagit mer än drygt en minut. 

Björnen lommar iväg och alfahannen tycker att det är på sin plats med lite revirpink. 

Fyra minuter senare har den försett sej men ett eget stycke från åteln. Vilket får mej att ännu mer tro att attacken och kampen med björnen, mest är till för att lära unga vargar hur man tar mat från en björn. De ska ju klara sej själva. Unga honvargar kan få stanna med alfaparet men hannarna kommer att stötas bort. 

Vi pustar ut i gömslet efter en helt makalös upplevelse. Man sitter ibland timmar utan att det händer något och så plötsligt, blixtrar det till. Den gamla örnen är kvar ute på myren och passar på att svepa förbi när det lugnat ner sej. 

Korparna är förstås kvar och uppehåller sej vid åteln. En av ungvargarna retar sej så mycket på dem att den gör ett häftigt utfall. 

Solen är på väg att gå ner och vi får fortfarande en del besök av varg på myren, men dramatiken är över. Nu är det mera stillsam njutning att sitta och titta på dem. 

Alfahannen kommer en till sväng och kollar av läget. Han är otroligt stilig i det låga ljuset.

När solens sista strålar träffar myren kommer alfahonan tassande.

Hon förvånar oss med att komma rakt mot gömslena, antagligen för att kolla om någon liten god laxbit har förblivit oupptäckt av björnarna som varit där tidigare. 

Hon passerar långsamt mitt framför oss och poserar verkligen för fotograferna. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är obeskuren och närkontakten får tiden att tillfälligt stå stilla. 

Den här kvällen kommer jag aldrig att glömma och hon ger oss en mycket fin avslutning.

Mörkret sänker sej på myren och två av mina gömslekompisar åker tillbaka till "lodgen" där vi bor. Jag väljer att stanna denna natt i gömslet. Det skymtar en björn vid åteln som kommer för att ta sej ett snack på resterna. Jag avnjuter en smörgås och njuter av stillheten. Vi är två som sover över i gömslet som är förhållandevis stort, har sängar och madrasser.

Det har bildts en ridå av dimma på myren och jag hoppas förstås att den ska vara kvar i gryningen. Vi ställer ett alarm på 04:45. 

Hej så länge,

Lena

Vargar på myren I

Vädret var strålande och sjön låg blank vid huset där vi bodde. Notera månen som fortfarande syns. Bilden är tagen tidigt på morgonen men jag missade morgondimman. Efter frukost kände jag på vattnet och insåg att det var varmare än jag trodde, gissningsvis 18-20 grader. Jag bestämde mej för att ta ett bad. Jag var ensam vid bryggan och det var ljuvligt. 

På eftermiddagen åkte vi ut till en myr. Det var här vi skulle sitta denna kväll. Var tredje dag lägger man ut en grisåtel här och förväntningarna var höga. Björnarna kan också hålla reda på vilken dag det är, för den första var snabbt på plats efter att sista bilen lämnat området. 

Björnen kom först mot oss och letade efter lite snacks som låg gömt närmare gömslena. Den ville kanske ha ett laxhuvud till förrätt.

Ganska snart såg vi den första vargen, alfahonan kom travande i kanten på myren. Tungan hängde för det var varmt. Vi satt i t-shirt i gömslet och svettades. För två år sedan då jag var här (samma vecka) var det flera lager av kläder som gällde och efter någon timme helt stillasittande frös vi. 

Honan bytte plötsligt riktning och kom mot gömslena. Åteln är inte så intressant för vargarna innan en björn varit där och gjort grovjobbet.

Det var bitvis blött på myren och det skvätte vatten när hon kom emot oss. Nu började det bli svårt att ha uppsikt över vad som hände. Det var en björn vid åteln, en varg väldigt nära gömslena och...

...en till varg i kanten på myren. Alfa hannen spanade ut mot åteln och björnen som tog för sej där.

Snart kom det ytterligare en varg och underkastelsen var total. Förra året hade detta par sju valpar och i dagsläget var man ganska säker på att minst tre av de nu fullstora vargarna var kvar. Alfaparet hade också fått en ny kull detta år och det fanns fyra årsvalpar som skymtats vid några tillfällen. Det här var en av fjolårsungarna.  

Två till av ungvargarna anslöt inom kort. Efter att de hälsat och slickat på varandra, tyvärr dolda i det blöta gräset, gav de sej av i samlad formation mot åtelplatsen.  

De stannar upp och avvaktar...de väntar på att björnen ska ha dragit loss en rejäl bit av grisen som de sedan kan ta ifrån den. Alla i gömslet är superfokuserade på vad som händer.

Plötsligt inleder de en attack. Det är väldigt svårt att hålla koll på allt som händer, men jag ser i ögonvrån att björnen har ett stort stycke i munnen. Vargarna gör sej beredda...

...för det som nu gäller är att irritera och hota björnen så mycket att den tappar köttstycket, så vargarna kan norpa det. 

Men en ilsken björn är en farlig opponent för de unga vargarna och man kan tydligt se hur de ryggar tillbaka när björnen vänder sej mot dem. 

De försöker bita björnen så den ska sno runt och tappa köttstycket, men det går inte så bra. Jag har förstås en hel serie med bilder på detta händelseförlopp, men har valt ut några som får illustrera vad som hände.

Ungvargarna förmår inte skrämma björnen tillräckligt och läget verkar förlorat för deras del, men då kommer en fjärde varg in på arenan. Den mörka till höger är pappa som kommer för att stötta sina telningar. 

Alfta hannen utmanar björnen men han kom för sent. Slaget är redan avgjort och björnen kan lufsa iväg med sitt kap från åteln. 

Under hela denna rafflande show har korparna fört ett oherrans väsen. Skrattar de eller ?

Den gamla havsörnen lättar från sin utkiksplats där den beskådat hela händelsen. Antagligen "skåpmat" för en garvad örn som denna.

Den gör en lågsniff över åtelplatsen och lyckas fånga en lagom stor läckerhet i klorna innan den drar vidare.

Alfahannen markerar sitt revir. "- Det kommer fler björnar, vänta bara."

Hej så länge,

Lena

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Rovfåglar i människans tjänst

Härom dagen läste jag om Fearnley, en 20 år gammal savannörn som för tillfället jobbade på St Andrews golfbana. Den anrika golfbanan har svåra problem med måsar som samlas vid stora tävlingar för att ta del av alla godsaker som serveras. Han har tre kompisar, Enya, Nailer och Sage som också jobbar på golfbanan nu under de stora tävlingarna. Det enda de behöver göra är att vara närvarande, sittande på armen på en tränare som går runt med dem. Det håller måsarna i schack. Fågeln på bilden känner nog många här igen som en röd glada och den har inget med vare sej golf eller tennisbanor att göra. 

Det här är  samma glada. Den är född och uppvuxen i fångenskap i Skottland. Vi såg den på den stora lantbruksutställningen Royal Highland Show i Edinburgh. I Sverige och de nordiska länderna, utom Danmark, är det förbjudet att hålla rovfåglar i fångenskap sedan 1969. I de flesta andra länder i världen är det tillåtet.  

Att jaga med rovfåglar är en mångtusenårig tradition som Unesco utsåg till ett immateriellt världskulturarv 2012. I dag är den här traditionen särskilt stark i Saudiarabien, länderna kring Persiska viken och i Pakistan. Där är jaktfalken den ultimata statussymbolen. Det finns dock fortfarande nomadfolk i Centralasien t ex delar av Mongoliet och Kina som använder rovfåglar för att skaffa mat. De jagar främst med kungsörnar.

Gladan deltog i en uppvisning där man också informerade om rovfåglar ur många perspektiv. I Skottland finns det en hel del företag som föder upp och använda rovfåglar i människans tjänst t ex för jakt, uppvisningar, filmprojekt etc.  De kan också få jobba på St Andrews golfbana eller på  Wimbeldon som sin egen hök, Rufus, som håller efter duvorna på banorna. Enbart fåglar uppfödda i fångenskap är tillåtna i Storbritannien och alla fåglar bär sändare.  

Efter gladan kom det fram en bengalgam (vitryggad gam). Gamar används inte för jakt. Här var det enbart uppvisning och information om vad som händer med världens gampopulationer (naturens städpatruller). Bengalgam var världens vanligaste rovfågel 1980-talet men har minskat katastrofalt pga av förgiftning.

Diklofenak (och andra liknande substanser) som finns i smärtstillande preparat t ex Voltaren, används också inom veterinärmedicin. Rester av läkemedlen i död boskap förstör njurarna på rovfåglarna, ofta med dödlig utgång. Hannar drabbas dessutom hårdare än honor och 2018 uppskattades populationen till färre än 15 000 individer. Arten kategoriseras sedan 2000 av internationella naturvårdsunionen IUCN som akut hotad. 

Royal Highland Show har ca 200 000 besökare över fyra dagar och rovfåglarna flög två gånger per dag (olika fåglar). Jag tror inte att en särskilt stor andel av dessa besökare kände till vad som händer med världens gamar eller reflekterat över gamarnas betydelse i naturen. Här fick de veta.

Diklofenak är förbjudet i Indien och flera länder i Sydasien, andra preparat har också utvecklats som är mindre skadliga t ex meloxicam, samt att olika åtgärder (åtelmatning, uppfödning etc) har satts in för att rädda gamarna, men det går sakta och det är andra problem som också påverkar processen.

Efter gamen kom uppvisningens största fågel och hade åskådarna inte höjt mobilen för att ta en enda bild tidigare, så gjorde folk det nu. Hur många har sett en friflygande havsörn så här nära förut? Det här var en ung hanne och hans mor visades under det andra tillfället för dagen. 

Mannen i bakgrunden, som skötte informationen på ett både proffsigt och medryckande sätt, kom nu in på aspekter som var mer aktuella i det egna landet och för lantbrukare, specifikt fårbönder. Örnarna har ökat i antal även här, som i Skandinavien, och skyddsjakt har varit på tal för den potentiella fara de anses vara under lamningssäsongen. Men tackorna är vaksamma och örnarna rätt lata. De hade därför många gånger bevittnat hur de landar i en hage med tackor och lamm, för att äta efterbörd eller möjligen ta med sej ett dött lamm som lämnats. 

De hade filmat med flygande örnar precis under lamningen vid ett antal gårdar i Skottland, där lantbrukarna först protesterat när de anlände. När de skulle lämna platsen efter två veckor fick de emellertid veta av fårägarna att det var över förväntan hög överlevnad på lammen i området och att de inte sett skymten av rävar, korpar eller kråkor i hagarna.  Ingen exakt vetenskap men kanske kan den informationen lugna ner motståndet något. Den här bilden är obeskuren och även om brännvidden är 500 mm drog jag efter andan när den kom inflygande.    

Kulturarv, bevarande, sport eller jakt för bättre bemedlade. Man kan ha många åsikter om falkenering, men i det här landet är det tillåtet och föreställningen de bjöd på var mycket mer än bara en visuell show. Många gick helt klart därifrån med betydligt mer ny och bra kunskap om rovfåglar än de hade när de kom, och kanske något lite mindre fördomar om örnar som lammdödare. 

Hälsningar Lena

PS. Jag känner till att vissa fågelorganisationer oroar sej för att förrymda falkhybrider ska blanda sej med vilda populationer och ställa till det i naturen, men det här kändes tillräckligt långt ändå, utan att gå in på det.  

Årets första plus ett par bonus

Joakims fiskgjusar har ni ju redan sett bilder på men det här är den första jag sett i år. Den seglade snyggt över Hjälstaviken i går kväll. Det var minst två som var aktiva och fiskade när solen började gå ner. 

Den spanade och ryttlade på bästa gjusemaner, men när den dök hade den tyvärr förflyttat sej för långt från mej. 

Den hade också fått en tjatig följeslagare efter sej.

Det här dyket fullföljdes aldrig, men till slut lyckades den.

Den fick tag i en imponerande fisk men avståndet är väldigt långt och bilden är mycket kraftigt beskuren. 

Så fort den fått lite höjd fick den sällskap och det såg ut som att den försökte få gjusen att släppa fisken. Det fungerade inte och jag såg gjusen försvinna bort med sin middag.

Precis när gjusen försvunnit kom havsörnen flygande över taket på gömslet. Om jag hade vänt mej om bara ett ögonblick tidigare hade jag sett den komma mot gömslet, nu hann jag precis få en bild då den passerade och försvann åt samma håll som gjusen. Den här kom både lågt och nära, men jag hade blicken riktad ut genom en annan glugg.

Kärrhökarna var också väldigt aktiva och flera flög över vassen. Just den här kom tillräckligt nära och vände upp mot ljuset på några bildrutor. Jag åkte ut för att försöka få syn på fiskgjuse och fick två rovfåglar till som bonus.

Hälsningar Lena