Österlen

Efter gryningsturen till Ale stenar fick jag en förstklassig frukost på mitt boende. Jag njöt extra länge av en andra kopp kaffe och försökte göra en plan för dagen. Jag måste ju se mer av Österlen, då jag råkade vara på plats innan alla turister anlänt. Jag bestämde mej för att köra längs kusten och först ta en titt på de omtalade sandstränderna. Första stället jag kom till var Sandhammaren. En digital skylt vid stora vägen förkunnade att det fanns 225 lediga parkeringsplatser. Ingen trängsel med andra ord. 

Det var verkligen en riktigt fin sandstrand och jag kan förstå att denna plats är mycket lockande sommartid. Just denna dag var den nästintill öde och det var isande kallt. Trots det vackra solskenet blåste det rejält och även om jag var ordentligt klädd för utevistelse kände jag att det inte skulle bli någon lång promenad längs stranden. 

Jag fällde upp huvan på min vinterjacka och spanade ut över vågorna en stund. Senast jag var på en sandstrand av liknande kvalité var i Australien 2020. Sedan drog jag mig till minnes att Nordnorge, där vi rest betydligt senare, också har en del otroliga sandstränder och fin surf för den som är lagd åt det hållet.

Jag letade mej tillbaka upp bland sanddynerna och enbart att gå i sanden gjorde ju att den egna värmeproduktionen ökade. Det hade varit mysigt att gå här barfota men inte fy skam i kängor heller, och jag var ensam :-). Det fanns förstås mängder med roliga spår kors och tvärs.

Här vet jag ju att det är fåglar som gjort de flesta av dessa spår, även om jag inte kan lista ut vilka arter som trampat runt. 

Det här tror jag dock inte är en fågel utan ett litet däggdjur. Om någon har ett förslag, skriv gärna en kommentar. Spåren är små, men inte mussmå. Kanske ekorre tänkte jag? Det finns en hel del tallar och blandade lövträd längs stranden.   

Ibland har vattnet gett upphov till spännande mönster. Det är så sällan jag är på en strand att jag hade kunnat bli kvar här hur länge som helst.  

Någon liten fågel har traskat runt här. Ibland undrar man ju om de har koll på var de är på väg?...

Ett par kom ner för en promenad, klädda i dunjackor. Jag bestämde mej för att dra vidare längs kusten och tog en titt på Mälarhusen strandbad. Fint där också men en sandstrand är en sandstrand. Jag fortsatte köra genom små pittoreska orter som Örnahusen och Norrekås. Det märktes tydligt att turistsäsongen inte är igång, för det var helt omöjligt att hitta en offentlig toalett (frukostens andra kopp kaffe :-). 

När jag kom till Skillinge parkerade jag och gick på en promenad bland de fina små husen. Jag tyckte dock att det var svårt att fotografera här. Det är ju folks hem och trädgårdar man tar bilder av. Undrar hur det är att bo här när turisterna väller in? Som att bo på Skansen eller?

Gränderna var fina och stenläggningen säkert ett elände om man har högklackat. Jag spanade fortfarande efter en toalett. Man kan ju inte förlita sej på bensinstationen på dessa ställen, för det är ju på sin höjd en automatpump och en laddstation. 

Plötsligt fick jag syn på en kråka som satt på en cykelsadel. Eftersom jag bara hade 24-105 mm brydde jag mej inte, fast det såg inbjudande ut. Jag tittade på annat men hörde snart hur det prasslade till när kråkan lyckades välta de båda papperskassarna. Jag tog ett par bilder och såg sedan hur kråkan sträckte sej in i den svarta kassen och norpade åt sej något ganska stort. Då ingrep jag men kråkan var snabb och flög iväg med något i näbben som kan ha varit en Snickers. Lunchen var räddad för familjen kråka. Jag knackade på hos de som bodde i huset och tipsade om att den som lämnat kassarna vid cykeln nog skulle ta in dem. Kvinnan som gjort det misstaget tackade men var inte så upprörd, kråkan kunde gott få äta en Snickers (för det var vad som saknades).   

Jag lämnade Skillinge och körde till Gislövshammar. Väldigt pittoreskt och alldeles vid havet. En grå kombi från Fonus nosade runt på de smala vägarna och verkade leta efter en adress. Antigen har någon blivit ensam i ett av dessa vackra små hus eller så har någon ärvt en pärla på Österlen.

Här ute kan man se spåren av en stenindustri från 1800-talet. Vid Gislövshammar finns vit kalksten som man huggit kvarnstenar ur och sedan sålt runt om i Skåne. 

Jag hittar ingen tydlig grop efter en kvarnsten men miljön inbjuder onekligen till utforskning. Jag hade andra behov som måste komma före. 

Kvarnstenarna gjorde dock ingen succé och verksamheten lades ner på 1870-talet. Gislövshammar förblev ett av Skånes minsta fiskelägen men sina små hus uppförda av kalksten. 

Hej så länge,

Lena

Nu ser man dem i par

Jag stannade till vid Fyrisån en morgon före jobbet. Solen gick upp och jag fick njuta en stund. Jag hörde en massa gäss och även tranor, men såg inte så mycket. Det passerade i alla fall ett par...

Det är ju det som händer i naturen just nu. Det bildas par. Vissa fåglar har redan en partner sedan flera år andra bildar nya par varje år under häckningen. Dessa två passar inte ihop, men jag kan tänka mej att hägrarna som häckar på Djurgården i Stockholm är i full färd med bobyggande och parning. 

De här två känner nog varandra rätt väl. Grågäss bildar livslånga par, men om en partner dör kommer den ensamma gåsen att träffa en ny partner. Dock kanske den inte hinner göra det samma år och missar på så sätt en häckning. 

Gässen bråkar ju också en del mellan paren så här års.

Här gäller det att inte komma för nära.

Korpar bildar också livslånga par men om det här är ett par medelålders korpar som dansar i luften av svallande vårkänslor, eller om det är två unga fåglar som påbörjat uppvaktning, kan man inte veta.  

Korparna häckar på samma plats år efter år och försvarar sitt boterritorium. Med DNA teknik har man dock kunnat fastställa att hannen inte drar sej för att "hoppa över skaklarna" någon gång ibland och para sej med en hona i ett annat bo när hennes make är ute och flyger. Allt för att sprida sina egna gener så vitt och brett som möjligt. 

Det här är antagligen ett par som känner varandra väl. De var i alla fall mycket älskvärda mot varandra. Knölsvanar håller också ihop år efter år men händer något med den ena parten kommer den andra att "gifta om sej". Om olyckan är framme under häckning och den ena parten dör, förlorar de dock oftast den kullen och får börja om på nytt nästa säsong. 

Jag har noterat att i alla fall en ringduva verkar ha anlänt i utkanten av vår trädgård och jag förväntade mej att få se den i restaurangen. Döm om min förvåning när det istället dök upp ett par stadsduvor, som ivrigt pickade i sej spillda frön under en automat.  Det blev ett nytt tomtkryss. Dessa två kommer flera gånger om dagen har jag nu noterat. En kollega som är inbiten skådare tror dock mer på att det är skogsduvor och att jag borde gå ut och försöka lyssna för deras läte är ganska lätt att känna igen (nytt tomtkryss i alla fall, men jag vill ju veta).  

Slutligen fick jag även se en tofsvipa en sen eftermiddag. Den var ensam ute på en blöt stubbåker. Förhoppningsvis har den nu fått kompisar och kanske är på väg att hitta årets kärlek som den kan dansa med i luften.

Hälsningar Lena

Kråkorna i snön - badar de eller leker de?

Dagen då det låg snö i Knivsta blev det förstås en lång promenad. Det var ingen sol men bara det vita på marken gjorde allt mycket ljusare.  Vi fick syn på några kråkor nära återvinningsstationen, men de letade inte mat. De flaxade runt. Jag vet att bilderna har ett blåstick men om man vitbalanserar så snön blir vit blir kråkorna bruna. Ni får ta det så här för det blev många bilder på kråkorna.

De kraxade lite och flaxade. Så där som kråkor brukar göra.

Men...så landade de och började göra saker i snön. Bl a köra ner näbben liggandes på mage för att sedan poppa upp i den mjuka snön. 

En del vingflax i snön gjorde att vi direkt tänkte att de snöbadar förstås. Men det var få gånger de gjorde typiska badrörelser med vingarna. Det såg mest ut som att de bara flaxade av snö som rasat ner över kroppen från huvudet.

Det var först fyra kråkor som höll på men när jag försökte komma närmare flög två. De är så himla vaksamma. Jag stannade på vad de andra två tyckte var betryggande avstånd. De fortsatte i alla fall med sina eskapader i snön.

Det var mycket av den här rörelsen. Liggandes på mage och kasa framåt i snön med benen. Näbben mer eller mindre i snön. 

Det var nu det började se mer ut som en lek än någon typ av rengöring.

De flög också upp ibland och landade med ett skutt i snön som att de verkligen gillade det vita fluffet (OK min tolkning, jag vet)

Bilderna är tagna i den ordning jag visar dem.

Mera "åka på magen". Visst blir de rena om magen i denna rörelse, men de gjorde inget åt ving-eller stjärtpennor (som de behöver underhålla för att kunna flyga). 

Näbben ner i snön...

...och sedan upp, men utan att göra några badrörelser med vingarna.

Vi tittade på dem en lång stund och det blev betydligt mer bilder än dessa. Jag skulle förstås ha filmat en snutt men det kom jag på först när jag satt och redigerade dessa bilder. För oss såg detta väldigt mycket ut som en lek och att de tyckte snön var toppen, men det kan förstås också vara någon typ av bad/rengöring av fjäderdräkten. Det var inte födosök, här är det bara gräsmatta under och mat hämtar dessa vid återvinningen (där folk slänger allt möjligt utanför). Det finns en del på nätet om just kråkfåglar som leker, eller där man har tolkar det som lek, men fyller den något syfte? Jag tog en textsnutt från en "kråkforskares" blogg som har några förslag, se nedan. Vi fick i alla fall en underhållande stund med kråkorna.

Hälsningar Lena

Although there’s still much to be learned as far as testing play in corvids, right now I’m inclined to agree with play researcher Lynda Sharpe, who wrote a piece on this topic for Scientific American which I encourage everyone to check out.  Stress is in no way unique to humans, and it can be as debilitating and deadly for animals as it is to us.  Play is a great way for animals to hone their stress response so they’re less high strung as adults⁷.  Not to mention the complex, stimulating nature of play helps the brain grow⁸.  So why do crows play?  Learning about their peers, gaining new experiences in a low risk way, honing their stress response, and growing their big brains all seem like a good excuse to have a bit of fun to me.  /Kaeli Swift, Ph.D.

Lucka 6. Gråkråka och andra advent

Kråka (Corvus corone) finns i två raser. I Sverige har vi gråkråka och i Väst- och Sydvästeuropa finns rasen svartkråka, som är väldigt lik gråkråkan men den är helt svart och metallglänsande i grönblått. Här är det helt klart gråkråka i gråväder.

Kråkan är både en stann- och flyttfågel. Vissa som stannar drar sej in mot bebyggelse på vintern. De som flyttar lämnar vårt land i oktober och flyger sydväst. De återvänder i mars till april. Här en av Knivstas kråkor som valt att stanna. Kråkan är en mycket vaksam fågel och här håller den utkik tillsammans med två kajor. 

Spaning...

Kråkorna är som skatorna mycket intelligenta och det finns forskning som antyder att de t o m kan visa empati. De lägger märke till hur andra kråkor mår och kan uppvisa beteenden som kan tolkas som tröst eller försoning (efter ett bråk). 

Kråkorna lever i par under våren och har inte sina bon i närheten av andra kråkbon. De lägger 4-5 ägg och ruvar i 18-22 dygn, ungarna är flygga efter ca 30 dagar. De håller sej till föräldrarna under sommaren och kanske är detta en familjegrupp som fortfarande håller ihop. På höst och vår lever kråkorna i löst sammansatta grupper. Högsta kända ålder är 19 år. 

I Knivsta hittar man kråkorna i områden med lättare industri och ofta vid återvinningsstationerna. Precis som skatorna vet de var det finns mat och sopsorterar ivrigt när tillfälle ges. Skatorna brukar dock vara först på plats.

Jag avslutar med ett par bilder som är tagna i fredags, bara för att de är så fina. Kråkan ville ju naturligtvis posera precis som kajan och det blev en serie fina bilder.

Den ställde t o m upp på porträttbilder.

Idag har vi också tänt det andra adventsljuset och druckit lite glögg med pepparkakor. Julstämningen utomhus lyser med sin frånvaro, 7 grader och mulet hela dagen.

Hälsningar Lena

PS. Faktauppgifterna om kråkor kommer ur boken "Om fåglar i Sverige" av Janzon och Ullström, mycket trevlig läsning för den som är fågelintresserad.