B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Highgate Cemetery

Välkomna in på västra sidan av Highgate Cemetery. En begravningsplats som anlades i London 1839 för att alla kyrkogårdar som låg runt kyrkorna var överfulla och osanitära. Dessutom härjade både tyfus och kolera vilket gjorde att man måste hitta en ny lösning. Det fanns också folk som inte hörde till "Church of England" som behövde en plats att begrava sina döda. 

Denna begravningsplats grundades av The London Cemetery Company och man ville redan från början skapa en vacker trädgård på en sluttning som heter Highgate Hill. Det är bitvis kraftig lutning och mycket lummigt, eller snarare vildvuxet, vilket ger en otrolig känsla.  

Växtligheten gör det också ganska mörkt men solen kommer fram ibland och strilar ner mellan bladverken här och där. 

Vi går upp för en vindlande väg och kommer till en av de mest kända byggnationerna, Egyptian Avenue. Det fanns ett stort intresse för Egypten som inspirerade till denna design. När man går in i gången finns det åtta dörrar på var sida. Bakom varje dörr finns ett valv som innehåller upp till 12 kistor. 

När man kommer ut i ljuset från Egyptian Avenue öppnar sej The Circle of Lebanon. Det är en dubbel ring av mausoleum och gravrum. Min systerdotter med lilla Phoebe var med på promenaden. Att skjuta en barnvagn var inte aktuellt i den västra delen. 

Man kan ju inte låta bli att fundera över hur det skulle vara att fotografera här i skymning, eller mörker med månljus. Det spökar naturligtvis...

Om man tar trappan upp från Circle of Lebanon blir det ljusare. Vi följer en rekommenderad rutt och har en enkel karta. Det finns många kända personer begravna här och vi letar upp några av gravarna. Vi missade dock Michael Faraday (1791-1867) som ligger någon stans i den västra delen.

Jag väljer motiv snarare än person och det blir förstås mycket bilder. Gravplatserna såldes "för evigt" vilket innebar att inkomsterna sinade när det inte längre fanns platser att sälja. Kostnaderna för underhåll och vakter ökade vilket ledde till att bolaget gick i konkurs. Naturen tog mer och mer överhanden, begravningsplatsen blev förfallen och även vandaliserad under 1960-70 talet. 

Det var upp till varje familj att ta hand om sina gravplatser, vilket ofta har fallerat då många platser är mycket gamla. Här vilar George Wombwell (1777-1850) han hade rundresande menagerier med vilda djur och födde upp det första lejonet i fångenskap i Storbritannien. Han döpte det till Willam, efter William Wallace. 

Highgate Cemetery räddades av en stiftelse som nu sköter underhåll och håller platsen öppen för besökare. Det kostar 10 pund att gå in och då får man gå på både den västra och östra delen. Det finns också guidade turer till ett något högre pris. Det sker fortfarande begravningar här, vilket man ombeds respektera som besökare. 

Det finns ljusa platser också och när solen silar ner mellan trädkronorna uppstår nästan sagostämning. Vi vandrar nedåt mot den östra begravningsplatsen. 

Andra delar är fortfarande rejält igenväxta och mörka.

Det var runt den här kröken som rävarna dök upp.

Den östra delen anlades 1860 och här var man mer intresserad av att utnyttja utrymmet maximalt. Stenarna och monumenten är betydligt enklare och det ser ganska trångt ut. Man uppskattar att ca 170 000 personer är begravda på Highgate Cemetery (östra och västra delen tillsammans). 

Lägre gravstenar och mängder med murgröna som slingrar sej fram överallt. 

Här står ett av de mest kända monumenten. Karl Marx (1818-1883) dog i London och begravdes egentligen på en annan plats (på östra delen av Highgate), där hans fru också ligger. Detta monument restes 1956 av det brittiska kommunistpartiet. 

Östra delen av Highgate har också stämningsfulla platser, även om det finns en del nyare gravar här. Jag har visat ett litet urval av de bilder jag tog här. Jag har också några till utvalda som jag konverterat till svartvitt. De dyker nog upp någon gång i framtiden.

Det finns en del förhållningsregler, för det är en begravningsplats som fortfarande används, och man får bara fotografera för personligt bruk. Det krävs tillstånd för att filma, fota med modeller etc. Öppettiderna är 10-16 på vintern och 10-17 på sommaren dvs man kan inte vara där i skymning eller mörker. Men det finns tillräckligt att upptäcka i dagsljus, dessutom spökar det...

Hälsningar Lena 

Postat 2025-01-14 17:25 | Läst 771 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Rävarna på Highgate Cemetery

Det här stället ville jag besöka redan förra gången vi var i London, men det blev inte av. Den anrika gamla kyrkogården Highgate Cemetery som öppnade 1839 och faktiskt var tänkt att vara både en turistattraktion och begravningsplats redan från början. Om ni tycker att det lutar på bilderna så kan jag intyga att här lutar allt.  

Jag kommer att visa bilder från den häftiga kyrkogården i ett annat inlägg men jag börjar med rävarna, för det fanns flera och det här har helt klart deras "hem". De var inte särskilt skygga heller. Den här bilden är tagen med 105 mm och obeskuren. 

Det var i den västra delen av kyrkogården som vi mötte den första räven. Här inne står de äldsta och största gravstenarna. 

Det var mycket växtlighet och mörk på den västra sidan. Solen kom fram ibland och det blev mycket skuggor. Testade att göra en bild svartvit. 

Det här är vid entrén när vi var på väg att gå över till den östra delen av kyrkogården. Då kom en räv tassande mot oss. Det fanns en liten uteservering bakom oss och det kanske var dit den var på väg.  

Här stannade den till och tvekade. Nu är den bara några meter från oss och det här var tydligen gränsen för hur nära den tänkte komma. Vi hade dessutom inte några godsaker att bjuda på. 

När vi vandrat runt på östra delen av kyrkogården fick vi syn på två rävar bakom staketet inne på västra sidan. Nu hade jag tid att byta till 100-500 som jag hade i ryggsäcken och kunde fota dem genom järnstaketet. Enligt sambon var det tre rävar först och de rullade runt på gräset men den tredje drog iväg bland stenarna. 

Här var det lite gos mellan rävarna som antagligen är syskon. De passerade en grupp turister och några tog bilder med sina telefoner men rävarna brydde sej inte nämnvärt. Jag hade kunnat gå in till dem och kommit närmare men det behövdes inte. Jag ville dessutom inte missa något om de skulle göra några hyss.

De skuttade bakom några gravstenar men kom fram igen. Trots att rävar är ganska vanliga har jag aldrig haft möjlighet att fota dem så här och jag har heller aldrig hittat något rävgryt och fått se några ungar.  

Det här var en stor kul bonus med besöket på Highgate som förövrigt är väl värd ett besök. Det är dock bara öppet för besökare mellan 10-16 (10-17 på sommaren) annars vore det spännande att gå hit när det börjar skymma. 

Rävarna verkade stortrivas och det är klart att en "park" av det här slaget, med mängder av fina gömställen, ekorrar, fåglar och antagligen en del smågnagare måste vara ett fint tillhåll för rävar. Dessutom stängt för besökare hela kvällar och nätter. De hade också en stor park, Waterlow park, i anslutning. 

Jag kommer antagligen att gå hit igen. Det är promenadavstånd från min systerdotter. 

Hälsningar Lena

Postat 2025-01-12 14:59 | Läst 595 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Djurlivet i London

Jag är ju extra intresserad av djurlivet när vi är ute och reser. Även i stora städer kan man stöta på en del spännande djur...

Dessa vita pelikaner stötte vi på i St James Park. De hör förstås inte hemma här. De förekommer naturligt från södra Europa och Turkiet till Kazakstan och västligaste Mongoliet, samt i Indien och i tropiska Afrika. Den största häckningspopulationen i Europa finns i Rumänien. En vit pelikan påträffades av en privatperson i Southend 1996. Han överlämnade fågeln till St James Park, där den fortfarande lever och har hälsan.

Vi kom förbi precis vid matdags. Pelikanerna utfodras med fisk. Notera att det simmar en skarv till höger som kanske hoppas att en fisk ska råka hamna i vattnet. 

Så här fluffig och fin kan man bli inför fotografen. De vita pelikanerna kallas också "rosy pelican" och de är faktiskt mer rosa än vita i färgen. 

Traditionen att ha pelikaner i St James Park är lång. De första fåglarna kom redan 1664 som en gåva från den ryska ambassadören till kung Charles II. Här kan man också se en gråhäger i bakgrunden. De verkar vara rätt vanliga.

Pelikanerna är vingklippta på ena sidan. Det kan man se när de flaxar med vingarna. De verkar trots allt trivas och vissa har blivit 50 år gamla. 

En dag gjorde vi en tur till ett område som heter Wetlands där det fanns både fågelgömsle och rikligt med skyltar etc. Vädret var dock inte direkt mysigt och det var förstås fel tid på året att vara ute och spana efter fåglar.  Några noteringar blev det i alla fall.

Nilgässen till vänster, de trivs bäst i parker. Lite senare såg vi en smådopping och en silkeshäger. Det fanns också knölsvanar, skarvar, sothöns, enstaka rörhönor, vigg, gråhäger, skäggdopping, måsar, skator mm. Men inget mer som lockade till fotografering denna dag. 

En grå ekorre tittade ner på oss och den får vara med i bloggen för jag gillar trädet den sitter i. Den  grå ekorren har konkurrerat ut den röda, som finns hos oss. 

Jag är ju svag för kråkfåglar och här finns det svartkråka. 

Slutligen det mest spännande mötet vi hade med Londons djurliv. Det finns gott om rävar och det visste jag, men vi har aldrig sett någon. Enligt min systerdotter ser man dem oftast bara i mörkret, när de smyger i parker och mellan mörka häckar. Den här kom tassande mellan några väldigt gamla gravstenar på en kyrkogård som jag ska berätta mer om i ett annat inlägg. 

Hej så länge,

Lena

Postat 2025-01-11 10:47 | Läst 617 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

London i regnet och en historielektion

Om man vill se några av Londons mest kända landmärken utan att trängas med tusentals turister ska man välja en dag i januari, när helgledigheterna är över. Välj dessutom en dag då det endast är ett par grader över noll, blåsigt och regnar.   

Vi besökte min systerdotter med familj under trettonhelgen (som ju inte britter firar) och hade bokat ett studiebesök mitt bland de mest kända byggnaderna i centrala London. Från "Charing cross underground" promenerade vi förbi Trafalgar square och passerade denna byggnad som var under renovering. För att man inte skulle missa något hade man målat byggnaden på utsidan av de skydd som täckte den under arbetet. 

Vi passerade "Horse guards" och här var det öde. Jag ville egentligen se hästarna (beridna vakten) som biter dumdristiga turister, men de står nog utanför Buckingham palace och dit hade vi inte tid att gå just då. 

Historielektionen fick vi under jord, i "Churchill War Rooms", alltså Churchills underjordiska krigskontor. Förutom en rekapitulation av andra världskriget och tiden innan (som känns kuslig med tanke på världsläget idag) får man också en bild av Churchills liv med familjen, hur han överlevde börskraschen och vad han gjorde när han inte var premiärminister.   

Det finns mängder med rum under jord när det jobbade en hel stab med människor under kriget. Jag nöjer mej med att visa ett rum, kartrummet. Här tog man hela tiden emot information via de olikfärgade telefonerna, som hade ljussignaler för att inte skapa så mycket oväsen. Utvecklingen på olika fronter nålades upp på stora kartor längs väggarna. Notera den röda lådan med texten "cigarette ends". 

Man kan ju bara föreställa sej hur luften måste ha varit där nere i underjorden, för det fanns betydligt fler rökare än Churchill och rökte gjorde man överallt. Det fanns fläktar och ett system för att ta in luft men det förslog inte långt enligt berättelser från de som jobbade där. Den här mackapären satt på en stolpe i kartrummet och är en "hemgjord" cigarettändare. 

Det här är originaldörren till Downing Street 10. Den byttes ut mot en pansardörr 1991, efter en attack av IRA. Egentligen finns det två nya dörrar och de byter dörr när den behöver poleras upp. Dörren har inget riktigt handtag på utsidan, för den går bara att öppna från insidan.   

Efter besöket i underjorden bestämde vi oss för att gå "runt kvarteret". Av någon anledning stod det folk på trottoaren i regnet. Det visade sej att de köade för att ta bilder vid telefonkioskerna (det finns flera). Dessa kiosker har inte ens telefoner utan står där bara för turisterna. Det finns dock åtskilliga som fortfarande har telefoner.  

Vi hade tänkt oss att promenera förbi Downing Street 10 när vi ändå var så nära. Naturligtvis kunde man inte längre gå förbi utan hela gatan var avstängd.

Vi avrundade promenaden i regnet genom att gå runt "Parliament square"...

Det står en del välkända byggnader här som Big Ben, Westminster Hall och House of Lords...  

...Westminster Abbey, här fotad från baksidan.

Passerade en annan fotosession i regnet innan vi gick mot närmsta "Underground" för att åka "hem". 

Vi insåg dock att om vi fortsatte att gå lite längre, till en annan station, kunde vi komma direkt till "hemstationen" utan att byta. Passerade då det stora pariserhjulet som sakta rörde sej runt med sina korgar. 

Hej så länge,

Lena

Postat 2025-01-09 19:31 | Läst 621 ggr. | Permalink | Kommentarer (10) | Kommentera

Tulpantrappan och longitud 0 grader

Från Natural history museum åkte vi vidare till Greenwich. Först gick vi till Queen's House som började byggas 1616 till drottning Anne av Danmark, men hon hann inte uppleva det färdiga huset. Det blev istället nästa drottning, Henrietta Maria av Frankrike, som fick njuta av huset som stod klart 1635. Hon deltog i att fylla palatset med konst och det blev hennes "House of Delights". 

 

På den här oljemålningen från 1860 kan man se Greewich park med Queen's House i mitten och Royal Observatory på kullen till vänster (det kan man se till höger på första bilden). Man skymtar Themsen i bakgrunden. 

Inne i palatset är både väggar, golv och tak dekorerade. Jag fastnade för det här golvet sett från våningen ovanför. 

Huset är fullt med konst även idag och det hade man kunnat ägna timmar åt. Nu är dessa historiska oljemålningar inte riktigt den typ av konst som brukar titta på, men vissa tavlor fick mej att stanna upp lite längre. Det här är drottning Elisabeth I målad av en okänd konstnär år 1588 efter att England besegrat den spanska armadan. Tavlan kallas därför Armada portrait. En kvinna på 1500-talet med mycket makt.

Det här är största anledningen till att vi letade oss fram till denna byggnad, Tulpantrappan eller  “The Tulip Stairs”. Namnet har den fått då blommorna anses likna tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa svärdsliljor. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, som valdes av Henrietta Maria av Frankrike när hon "tog över bygget" efter Annes död.  

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, de stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Det kommer mängder med folk hit enbart för att fotografera trappan och jag hade tur som fick några bilder då det inte var människor med kameror i den. Återigen förbannade jag att jag inte hade mer vidvinkel med mej än 24 mm. Man fick inte gå hela vägen upp i trappan vilket begränsade effekten av att fotografera uppifrån och ner.

Färgen på räcket kallas för "smalt blue". Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn. 

Från spiraltrappan gick vi ut och passerade en av de två pelarkolonnerna.

Vi fortsatte sedan upp för backen till The Royal Observatory. Om man besöker Greenwich bör man ju leta på "nollan", för den finns markerad här.

Utsikten från Observatory Hill ner mot Queen's House, floden och storstaden fixade jag med sex bilder i stående format. Jämför gärna denna med oljemålningen i början av inlägget. Det finns inte längre några hjortar i parken...

...men däremot nyfikna grå ekorrar. Den här kom fram och satte nosen i objektivet, där kunde jag förstås inte få fokus på den.

Jag hittade också longitud noll när min sambo var inne i observatoriet. Den var prydligt markerad som en linje på en promenadväg. Jag fick sedan en utläggning om att den flyttar på sej, men man flyttar förstås inte strecket, så jag för nöja mej med att det i alla fall var någonstans väldigt nära.  

Efter en lång dag med väldigt många steg i London hade det varit gott att gå in här och ta en "pint". Vi fick dock vänta tills vi kom hem till min systerdotter och kunde slå oss ner i deras lilla trädgård. Där blev vi sittande resten av kvällen. 

Hälsningar Lena

Postat 2024-06-27 20:24 | Läst 772 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera
1 2 Nästa