Etapp 3: Death Valley

Den 22:a och 23:dje december var det arbetsdagar för Johan och Kenzie, som vi bodde hos. Vi gjorde då en tur till Death Valley som låg ca två timmar med bil väst och nordväst om LasVegas. Vi körde på lite mindre vägar dit och landskapet var imponerande, vägarna raka.  

Jag måste erkänna att jag inte hade riktigt koll på att vi skulle passera in i en annan delstat. 

Death Valley national park ligger i Californien och med ca en halvtimme kvar passerade vi gränsen. 

Vi stannade till en kort stund i Shoshone, som egentligen inte var mer än en korsning och några hus. Vi hade dock hyfsad mobiltäckning här och passade på att ladda ner kartor över området. Notera skylten med priserna på bensin, över sex dollar per gallon (3,78 l). Det blir ca 15 kronor/l och var den i särklass dyraste bensin vi såg under hela vår vistelse i USA. Det lägsta priset vi såg var en mack i Texas som skyltade med 2,01 dollar/gallon. 

Precis före korsningen "Death Valley junction" passerar man Amargosa opera house. Det ser fullkomligt öde ut och även närliggande byggnader är ödehus. Men här kan man både bo på hotellet och det ges föreställningar med jämna mellanrum. Det verkade dock väldigt stängt när vi passerade, i alla fall själva operahuset som annars hade varit kul att se.  

Vi passerade in i Death Valley och betalade avgiften i en automat som bara fungerade till och från, frustrerande när flera vill betala. Vi hade ingen täckning på våra telefoner på den platsen men ibland hade vi lite klen mottagning. Vi skymtade det vita i dalen, det var inte snö...

Första stoppet var vid Zabriski point som fullständigt tog andan ur mej. Landskapet liknade inte något jag har sett förut, i något annat land. Återigen uppskattade jag att det rörde sej en del andra människor i området. Här fanns inga staket och det var fritt fram att upptäcka landskapet som man ville. 

Ett panorama av tre bilder. 

Fågeln på bilden är en korp, det fanns en del här men vi stötte på ännu fler senare under vår resa. 

Zabriskie point har fått sitt namn efter Christian Brevoort Zabriskie, chef för Pacific Coast Borax Company som bröt borax i området i början av 1900-talet. Företaget hade team med 20 mulor som användes för att transportera borax från gruvan i Death Valley. En liten del av vägen som användes av dessa team kan man fortfarande köra på. Den går genom samma spektakulära landskap som på bilderna.

Det här är en mycket populär plats för fotografer. Kanske främst vid gryning och skymning, men även nattetid för att beskåda och kanske även fota stjärnhimlen. Vi hade valt att inte bo i Death valley även om det fanns möjlighet, utöver att campa som verkar vara det mest populära.

Det här är utsikten ner mot parkeringen och även om det ser ut att vara en hel del bilar var det inte särskilt mycket folk när man kom upp till den platå som gav bästa utsikten. Det är ett ganska stort område trots allt. 

Från Zabriskie point körde vi ner i dalen. I mitten av november drog ett kraftigt oväder förbi med stora mängder regn och det var fortfarande vägar som var avstängda pga det. Vi följde vägen längs dalen mot en plats som heter Badwater. I normala fall går det att komma till Badwater från två håll, nu var det bara denna väg som var farbar, bortanför Badwater var vägen bortspolad. 

Badwater är en endorheisk sjö, dvs den har inga utflöden. Här finns också Nordamerikas lägsta plats som ligger 85,5 meter under havsnivå.

Det fanns lite vatten här, antagligen från de regnoväder som passerat, men det var lätt att förstå hur det successivt torkade upp när solen sken och temperaturen ökade. Notera människorna som går till höger. Det är stort och även om parkeringen är full är det absolut ingen trängsel.

Marken är täckt av salt och alldeles vit. Det knastrar när man går på saltet. Solen strålar och det är runt 20 grader, perfekt väder att besöka Death Valley och promenera runt. Det vita strecket på bilden har jag placerat där det sitter en skylt som markerar havsnivån. Skylten var för liten för att synas bra på bilden. 

Vi går ända fram till vattenbrynet. Det är grunt och vattnet kommer att dunsta bort vad det lider. 

Utsikt över Death Valley. Jag hade nog egentligen inte så stora förväntningar över vad denna nationalpark hade att bjuda på, dåligt påläst kan man också kalla det. Det visade sej vara en otrolig upplevelse med häpnadsväckande vyer och natur som var helt unik för oss.    

På väg tillbaka från Badwater stannade vi vid en plats som hette Natural Bridge Trail. Från parkeringen följde en stenig rutt mot en stenformation i form av en bro. Fångade detta panorama (5 bilder) med utsikt mot dalen en bit från parkeringen. 

Vi knatade på i det lösa gruset mot detta hål, längs väggarna kunde man se hur det runnit vatten.

På några platser var berget tydligt utmejslat av kraftiga vattenkaskader. Det var nu inte alls svårt att förstå att om det faller 50 mm regn under en kort tid förvandlas en plats som denna snabbt till en livsfarlig flod. Det fanns varningsskyltar på vissa ställen, vilket såg lite konstigt ut när man befinner sej i ett område som mest liknar en öken.

När solen gått ner styrde vi mot den lilla orten Beatty, som låg utanför parken. Den bjöd på överraskningar som förtjänar ett eget inlägg.

Hej så länge,

Lena

Lär känna din nationalpark

Jag har varit på tjänsteresa i södra Sverige under den gångna veckan och för min första övernattning hade jag valt ett pensionat nära Söderåsens nationalpark, för jag tänkte förena nytta med nöje och göra en gryningstur till Kopparhatten. Jag steg upp fyra för att vara på säkra sidan och var på plats innan solen gick upp, men det här är ett ställe där jag bara varit en gång förut och jag insåg snabbt att jag hade inte en aning om var jag borde vara för att få fina bilder i gryningen. Det är ju en stor och brant "hatt" så där jag körde upp var det fortfarande mörkt. (Det är inte ens lönt att visa en bild på hur det såg ut, den här är tagen en halvtimme senare).  

Jag kunde ju skönja var solen var på väg att gå upp, men innan jag letat mej fram till den här platsen var det nästa för sent. Jag försökte se var de flesta andra hade gått och det här måste vara ett välkänt ställe. Utsikt över Skäralidsdalen har jag förstått. Jag var för övrigt helt själv i bokskogen och längs vägen upp hela tiden jag var där. 

Det här är en vy från nästan samma ställe bara åt andra hållet. Det finns 53 km markerad vandringsled i denna Nationalpark så det gäller att veta var man ska ta vägen,  helst innan man kommer dit.  

När solen kommit lite högre upp på himlen blev det ganska fint även ute på den slingriga vägen som leder upp till toppen och utkiksplatsen där. Till den platsen hade dock solen inte riktigt nått ännu. Min första tilltänkta fotoplats låg alltså fortfarande i mörker, men ljuset var nära nu. 

En stund senare hade jag parkerat på toppen och när jag gått runt en stund och kollat läget var det dags att äta frukost. Jag var fortfarande ensam och kunde välja den finaste platsen. Klockan var drygt halv sex när jag markerade bordet med min matsäcksväska.

Från toppen fångade jag ett par bilder, men nu började ljuset blir ganska svårt och de skuggiga delarna blir väldigt mörka. Riktigt bra bilder får man egentligen bara på ställen där man varit många gånger och vet precis när man ska vara på plats, vid den aktuella årstiden, för att få det finaste ljuset. Det räcker inte med gryning när det är kuperat som här (vilket jag ju borde har förstått :-).

Det här blev i alla fall en bild som jag gillar och det är antagligen ett av de mest fotograferade träden på platsen. Eftersom klockan inte ens var halv sju, och jag bara skulle packa ihop mina prylar på pensionatet, skulle jag hinna med en plats till innan mötet i Fulltofta som var bokat till klockan 10:00 (och väl förberett kvällen innan). 

Hälsningar Lena