Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena

Så glad jag blev!

När man sitter i gömsle blir det ju ofta bonusbilder på arter som man kanske inte primärt var ute efter att fotografera, men som ju ändå är där. Nötskrikan kunde jag inte motstå när den visade upp sej så här fint. 

Korp är vanligt vid en matning för rovfåglar och här fanns förstås ett vackert par. I synnerhet denna som hade piffat till fjädrarna på huvudet.

Jag hade en fågel till på önskelistan denna helg, förutom de ljusa vråkarna, och på mitt första pass under lördag eftermiddag kom det ingen. Men morgonen därpå kunde jag höra dem "prata" med varandra innan det ens blivit riktigt ljust och det dröjde inte länge förrän en var på plats. 

När den röda gladan landade blev jag alltså extra glad. Den landade på matplatsen närmast gömslet och fick snart sällskap av ytterligare en. Det blev dock inga lyckade bilder när båda individerna var med. 

Vilken högtidsstund. Den satt precis framför mej och jag kunde ta porträttbilder med 300 mm. Jag har fotat glador förut, i Skåne, men bara flygande mot blå himmel och jag ville så gärna se och fota dem mot en annan bakgrund. Det var möjligheten att göra det som lockade mej att köra 60 mil till detta gömsle.  

Glador är inte lätta att få ner på en åtel och de är känsliga för ljud och andra störningar. Vråkarna är helt okänsliga och man kan sjunga i gömslet när de väl har landat och börjat äta. När gladan kom ner var vi andäktigt tysta. Vi pratade förstås inte i gömslet mer än någon viskad kommentar, men när gladan landat var vi extra noga med att inte åstadkomma något ljud. 

Gladorna landar företrädesvis på marken och de kan inte hävda sej mot en vråk. Den här gladan blev bortkörd fyra gånger när den börjat äta. 

Det ligger mat på flera ställen för att den ska ha en chans att få sitta ifred och äta. Det betydde dock att vi ibland hade vråk på tre eller fyra olika platser och det var svårt att hålla koll på dem. 

Den flög och satte sej i utkanten av matningen, där det visserligen fanns lite godsaker men korpen hade varit där en vända och norpat åt sej en del. Nu hade solen dessutom gått upp och nådde delvis denna del av matningen.

Gladan var inte nöjd med det som den hittade här. Det syntes tydligt att den egentligen ville till en av de bättre matställena, men där var det upptaget...

Den lättade plötsligt och visade upp sej på ett magnifikt sätt. 

Sen verkade det som att den upptäckte att det var en stor gran i vägen och den gjorde en abrupt manöver för att undgå det stora trädet. Jag har flera bilder på när den flaxar i granens grenar men den har vänt ryggen till så de får vara kvar i arkivet. 

Den flyger en vända men kommer strax tillbaka och landar då i samma gran. Den blir sittande en stund och spanar mot matningen, som att den överväger vilka olika alternativ det finns för att komma över en stor frukost. 

Den hittar till slut en plats där den får äta tills den är nöjd. 

Jag fick flera chanser att fotografera röd glada under de kvarvarande sittningar jag hade i gömslet och eftersom det här är en fågel som är ovanlig hemma, fokuserade jag på den framför vråkarna. Fast det blev många bilder av allt som dök upp här. Den här gladan satsar på att få en plats på den "stora scenen", där flest vråkar brukade sitta och där det också fanns mest mat.

Matplatsen var upptagen och den slog sej ner i utkanten för att vänta på sin tur. 

Nu blev det inget av med det för en till vråk damp ner och det blev för mycket för gladan. Jag zoomade ut maximalt men det blev ändå för "trångt". Det var då jag insåg att jag hade 1, 4 extendern på (för att ta närbilder) och jag hade sålunda 140 mm. Jag tog bort den så fort läget lugnat ner sej.

Gladan kom tillbaka efter en stund och passerade vackert förbi ner mot ett matställe på marken.

Det var trots allt här den oftast fick plats och chans att äta. 

Den kom och satte sej precis framför gömslet, mycket tacksamt.

Hela tiden vaksam på vad som händer, även ovanför.  

Det blev många bilder på glada och jag avslutar med en som var en chansning. Tiden är 1/800 s och det blev bara en bild i serien som var skarp på huvudet. Det var två mycket lyckade heldagar i gömsle och jag hade fått se de tre arter som stod högst upp på önskelistan inför detta besök dvs ljus "börringevråk", mård och röd glada. 

Hälsningar Lena

Rovfåglar i människans tjänst

Härom dagen läste jag om Fearnley, en 20 år gammal savannörn som för tillfället jobbade på St Andrews golfbana. Den anrika golfbanan har svåra problem med måsar som samlas vid stora tävlingar för att ta del av alla godsaker som serveras. Han har tre kompisar, Enya, Nailer och Sage som också jobbar på golfbanan nu under de stora tävlingarna. Det enda de behöver göra är att vara närvarande, sittande på armen på en tränare som går runt med dem. Det håller måsarna i schack. Fågeln på bilden känner nog många här igen som en röd glada och den har inget med vare sej golf eller tennisbanor att göra. 

Det här är  samma glada. Den är född och uppvuxen i fångenskap i Skottland. Vi såg den på den stora lantbruksutställningen Royal Highland Show i Edinburgh. I Sverige och de nordiska länderna, utom Danmark, är det förbjudet att hålla rovfåglar i fångenskap sedan 1969. I de flesta andra länder i världen är det tillåtet.  

Att jaga med rovfåglar är en mångtusenårig tradition som Unesco utsåg till ett immateriellt världskulturarv 2012. I dag är den här traditionen särskilt stark i Saudiarabien, länderna kring Persiska viken och i Pakistan. Där är jaktfalken den ultimata statussymbolen. Det finns dock fortfarande nomadfolk i Centralasien t ex delar av Mongoliet och Kina som använder rovfåglar för att skaffa mat. De jagar främst med kungsörnar.

Gladan deltog i en uppvisning där man också informerade om rovfåglar ur många perspektiv. I Skottland finns det en hel del företag som föder upp och använda rovfåglar i människans tjänst t ex för jakt, uppvisningar, filmprojekt etc.  De kan också få jobba på St Andrews golfbana eller på  Wimbeldon som sin egen hök, Rufus, som håller efter duvorna på banorna. Enbart fåglar uppfödda i fångenskap är tillåtna i Storbritannien och alla fåglar bär sändare.  

Efter gladan kom det fram en bengalgam (vitryggad gam). Gamar används inte för jakt. Här var det enbart uppvisning och information om vad som händer med världens gampopulationer (naturens städpatruller). Bengalgam var världens vanligaste rovfågel 1980-talet men har minskat katastrofalt pga av förgiftning.

Diklofenak (och andra liknande substanser) som finns i smärtstillande preparat t ex Voltaren, används också inom veterinärmedicin. Rester av läkemedlen i död boskap förstör njurarna på rovfåglarna, ofta med dödlig utgång. Hannar drabbas dessutom hårdare än honor och 2018 uppskattades populationen till färre än 15 000 individer. Arten kategoriseras sedan 2000 av internationella naturvårdsunionen IUCN som akut hotad. 

Royal Highland Show har ca 200 000 besökare över fyra dagar och rovfåglarna flög två gånger per dag (olika fåglar). Jag tror inte att en särskilt stor andel av dessa besökare kände till vad som händer med världens gamar eller reflekterat över gamarnas betydelse i naturen. Här fick de veta.

Diklofenak är förbjudet i Indien och flera länder i Sydasien, andra preparat har också utvecklats som är mindre skadliga t ex meloxicam, samt att olika åtgärder (åtelmatning, uppfödning etc) har satts in för att rädda gamarna, men det går sakta och det är andra problem som också påverkar processen.

Efter gamen kom uppvisningens största fågel och hade åskådarna inte höjt mobilen för att ta en enda bild tidigare, så gjorde folk det nu. Hur många har sett en friflygande havsörn så här nära förut? Det här var en ung hanne och hans mor visades under det andra tillfället för dagen. 

Mannen i bakgrunden, som skötte informationen på ett både proffsigt och medryckande sätt, kom nu in på aspekter som var mer aktuella i det egna landet och för lantbrukare, specifikt fårbönder. Örnarna har ökat i antal även här, som i Skandinavien, och skyddsjakt har varit på tal för den potentiella fara de anses vara under lamningssäsongen. Men tackorna är vaksamma och örnarna rätt lata. De hade därför många gånger bevittnat hur de landar i en hage med tackor och lamm, för att äta efterbörd eller möjligen ta med sej ett dött lamm som lämnats. 

De hade filmat med flygande örnar precis under lamningen vid ett antal gårdar i Skottland, där lantbrukarna först protesterat när de anlände. När de skulle lämna platsen efter två veckor fick de emellertid veta av fårägarna att det var över förväntan hög överlevnad på lammen i området och att de inte sett skymten av rävar, korpar eller kråkor i hagarna.  Ingen exakt vetenskap men kanske kan den informationen lugna ner motståndet något. Den här bilden är obeskuren och även om brännvidden är 500 mm drog jag efter andan när den kom inflygande.    

Kulturarv, bevarande, sport eller jakt för bättre bemedlade. Man kan ha många åsikter om falkenering, men i det här landet är det tillåtet och föreställningen de bjöd på var mycket mer än bara en visuell show. Många gick helt klart därifrån med betydligt mer ny och bra kunskap om rovfåglar än de hade när de kom, och kanske något lite mindre fördomar om örnar som lammdödare. 

Hälsningar Lena

PS. Jag känner till att vissa fågelorganisationer oroar sej för att förrymda falkhybrider ska blanda sej med vilda populationer och ställa till det i naturen, men det här kändes tillräckligt långt ändå, utan att gå in på det.