Etapp 11: Slutdestination Richardson, Texas, via Bowie.

Från Amarillo hade vi drygt fem timmar att köra till vår slutdestination som var Richardson (nära Dallas) i Texas. Landskapet var platt med minimal variation, men vi fick ändå vissa konkreta bevis på att vi var i Texas.

Vi mötte flera transporter av stora detaljer till vindkraftverken som det var så gott om i nordvästra delen av Texas.

Unga köttdjur lever ett till synes bekymmerfritt liv på stora arealer. De kommer dock att slutgödas på "feedlots" med tiotusentals djur som står i fållor helt utan bete och enbart får kraftfoder (stärkelse) för att uppnå godtagbar slaktvikt. Vi passerade ett par sådana också.

Vid lunchtid körde vi av i Bowie för att ta en paus. Om jag skulle välja mat utifrån smak och kvalité hade nog Burger King varit mitt första val, men Dairy Queen bjuder på så mycket mer. Min sambo vill dessutom gärna ha en glass och då är DQ ett givet val.

Det här är inte en ovanlig syn. Små orter och de lokala matställena stöder de som deltagit i USAs olika krig i världen. Om och varför betyder inte så mycket här.

Här beställer man inte maten i en automat eller via en app i mobilen. Man pratar med en person och talar om vad man vill ha. Många betalar dessutom med sedlar, men det går givetvis att betala med kort som vi gör.

Jag är ju oftast lite för feg för att fota människor utan deras vetskap, men här tog jag en bild på restaurangen och en av deras stammisar (vilket jag blev helt övertygad om att han är under den tid vi satt där).  

Vad har då Bowie att bjuda på för turister som råkar passera? Tja, vad sägs om världens största "Bowie knife". Den finns snyggt dokumenterad i Guinness World of Records. 

Vi närmade oss Dallas lagom till den inledande rusningstrafiken. Här kan man välja den något mindre trafikerade "betalvägen", men med en hyrbil från Nevada hade vi ingen avläsare (tolltag) på vindrutan och då är det bara att glömma.  

Vi lyckades köra på den alltid hårt trafikerade 75:an. Så här såg det ut på Google maps och hastigheten sjönk snabbt till krypfart. Men jag tror ändå att vi lyckades ta oss de sista 17 kilometrarna på 22 minuter (eller möjligen lite till). 

Här slutar vår roadtrip från LasVegas, Nevada till Richardson, Texas. Vi firade nyår i Texas och hade några lata dagar till innan vi åkte hem till vardag och jobb.

Hälsningar Lena

Etapp 8: Petrified Forest och mer överraskande landskap

Vi var på plats när nationalparken öppnade enligt den officiella hemsidan "National Park Service" och det var 08:00. Från Holbrook var det bara 20 minuter med bil till den södra infarten. En AI tjänst hade antytt att "Petrified Forest National Park" inte öppnade förrän 10:00. Den hade fel...lita inte på AI. Det var tomt på parkeringen utanför souvenirbutiken/caféet trots att det också var öppet.

När vi betalade inträde till Petrified Forest National Park fick vi ett årskort till alla amerikanska nationalparker. Om man besöker tre nationalparker inom sju dagar kan man erhålla detta årsmedlemskap, ibland till än lägre kostnad än inträdet på den sista nationalpark man besöker. För vår del tjänade vi 10 dollar vid denna park och fick ett årskort som är personligt. Antagligen kommer vi inte att kunna nyttja det före 28 december 2026, men man vet aldrig. Vad är egentligen "petrified forest"?

 Enligt Wikipeida är det förstenad skog och en av de bäst bevarade ställen att se detta är just i denna del av Arizona. De fossila träden (främst Araucarioxylon arizonicum) anses vara över  200 miljoner år gamla. Trädcellerna har mineraliserats (kristalliserats) och förvandlats till sten. I den låga morgonsolen var färgerna spektakulära.  

Jag har aldrig sett något liknande.

Den här platsen kallas Agate bridge och där finns en hel mineraliserad trädstam som ligger över en bäckravin. Den är 34 m lång och trots stöd av betong kommer naturens krafter troligen att förgöra den i framtiden. 

Vi fortsätter längs vägen och naturen ändras. Vi häpnar över formationerna och blickar ut över ett landskap som inte liknar något vi sett förut. I förgrunden ligger dock ett mineraliserat träd som någon gång har delats i två av naturens krafter.

Området kallas "Blue mesa" . Färgerna skiftar i blått och lila. Bjarne och antagligen fler här på FS skulle ha älskat detta. 

Här kunde man promenera ner i det fascinerande landskapet. Notera att det inte finns några räcken, men det fanns en varningsskylt i början av leden. Vi gick en bit längs denna väg, men hela slingan skulle ha tagit flera timmar.

Det här är ett panorama av fem bilder från en annan utkiksplats. Man ser promenadvägen genom landskapet. Notera personen i röd jacka. Området är stort. 

Vi gjorde helt rätt när vi valde att köra in genom den södra entrén och följa vägen norrut genom parken. Vi hade hela tiden medljus som gjorde det lätt att avgöra var vi ville stanna och utforska mer. Notera här att det går människor i ovankant. Det var där jag tog bilden som visade starten av gångvägen. 

Vi stannar vid en markerad plats som visar att Route66 gick genom parken. Vägen följde stolparna men finns inte längre kvar. Här får man följa Interstate 40 och man kan se en rad bilar på den stora motorvägen till höger. 

En 1932 Studebaker markerar platsen.

En bit längre bort viker vi av vid en skylt där det står "Newspaper rock". Det visade sig vara en sten med över 650 petroglyfer, eller hällristningar, som man bedömt vara ca 2000 år gamla. Det är inte speciellt gammalt för hällristningar men det var ändå intressant att få se. Nu såg det ju inte ut precis så här. Vi stod på en utkiksplats med staket och tittade ner i en dal med stenblock, enligt en bild på en tavla kunde man lista ut vilket stenblock som hade ristningarna. Men avståndet och solljuset gjorde det omöjligt att se något av värde. Då gick jag och hämtade 100-500 mm objektivet som låg i bilen. Hittills hade jag bara använt vidvinkel i denna park, men här behövdes ett tele och då var det plötsligt lätt att hitta rätt sten. Det här fixade man inte med en mobiltelefon...

Vi stannar till vid en utkiksplats i parkens norra ände och här är färgerna helt annorlunda. Formationerna är röda och jag har inte dragit i spakarna i LR. Jämför med himlen som är ljusblå med tunna moln. Marken var intensivt rödrosa och platsen kallas "Painted desert". Bjarne, här hade du också blivit kvar väldigt länge.

Ett panorama av fem bilder. De röda formationerna sträckte sej så långt vi kunde se. 

Därefter lämnade vi nationalparken och körde ut på I40 österut. Vi lämnade snart Arizona och körde in i New Mexico. Vi hade ungefär fyra timmars körning till nästa övernattningsställe, där vi också hade bokat bord på en restaurang till 19:00. 

Hej så länge,

Lena