Etapp 8: Petrified Forest och mer överraskande landskap

Vi var på plats när nationalparken öppnade enligt den officiella hemsidan "National Park Service" och det var 08:00. Från Holbrook var det bara 20 minuter med bil till den södra infarten. En AI tjänst hade antytt att "Petrified Forest National Park" inte öppnade förrän 10:00. Den hade fel...lita inte på AI. Det var tomt på parkeringen utanför souvenirbutiken/caféet trots att det också var öppet.

När vi betalade inträde till Petrified Forest National Park fick vi ett årskort till alla amerikanska nationalparker. Om man besöker tre nationalparker inom sju dagar kan man erhålla detta årsmedlemskap, ibland till än lägre kostnad än inträdet på den sista nationalpark man besöker. För vår del tjänade vi 10 dollar vid denna park och fick ett årskort som är personligt. Antagligen kommer vi inte att kunna nyttja det före 28 december 2026, men man vet aldrig. Vad är egentligen "petrified forest"?

 Enligt Wikipeida är det förstenad skog och en av de bäst bevarade ställen att se detta är just i denna del av Arizona. De fossila träden (främst Araucarioxylon arizonicum) anses vara över  200 miljoner år gamla. Trädcellerna har mineraliserats (kristalliserats) och förvandlats till sten. I den låga morgonsolen var färgerna spektakulära.  

Jag har aldrig sett något liknande.

Den här platsen kallas Agate bridge och där finns en hel mineraliserad trädstam som ligger över en bäckravin. Den är 34 m lång och trots stöd av betong kommer naturens krafter troligen att förgöra den i framtiden. 

Vi fortsätter längs vägen och naturen ändras. Vi häpnar över formationerna och blickar ut över ett landskap som inte liknar något vi sett förut. I förgrunden ligger dock ett mineraliserat träd som någon gång har delats i två av naturens krafter.

Området kallas "Blue mesa" . Färgerna skiftar i blått och lila. Bjarne och antagligen fler här på FS skulle ha älskat detta. 

Här kunde man promenera ner i det fascinerande landskapet. Notera att det inte finns några räcken, men det fanns en varningsskylt i början av leden. Vi gick en bit längs denna väg, men hela slingan skulle ha tagit flera timmar.

Det här är ett panorama av fem bilder från en annan utkiksplats. Man ser promenadvägen genom landskapet. Notera personen i röd jacka. Området är stort. 

Vi gjorde helt rätt när vi valde att köra in genom den södra entrén och följa vägen norrut genom parken. Vi hade hela tiden medljus som gjorde det lätt att avgöra var vi ville stanna och utforska mer. Notera här att det går människor i ovankant. Det var där jag tog bilden som visade starten av gångvägen. 

Vi stannar vid en markerad plats som visar att Route66 gick genom parken. Vägen följde stolparna men finns inte längre kvar. Här får man följa Interstate 40 och man kan se en rad bilar på den stora motorvägen till höger. 

En 1932 Studebaker markerar platsen.

En bit längre bort viker vi av vid en skylt där det står "Newspaper rock". Det visade sig vara en sten med över 650 petroglyfer, eller hällristningar, som man bedömt vara ca 2000 år gamla. Det är inte speciellt gammalt för hällristningar men det var ändå intressant att få se. Nu såg det ju inte ut precis så här. Vi stod på en utkiksplats med staket och tittade ner i en dal med stenblock, enligt en bild på en tavla kunde man lista ut vilket stenblock som hade ristningarna. Men avståndet och solljuset gjorde det omöjligt att se något av värde. Då gick jag och hämtade 100-500 mm objektivet som låg i bilen. Hittills hade jag bara använt vidvinkel i denna park, men här behövdes ett tele och då var det plötsligt lätt att hitta rätt sten. Det här fixade man inte med en mobiltelefon...

Vi stannar till vid en utkiksplats i parkens norra ände och här är färgerna helt annorlunda. Formationerna är röda och jag har inte dragit i spakarna i LR. Jämför med himlen som är ljusblå med tunna moln. Marken var intensivt rödrosa och platsen kallas "Painted desert". Bjarne, här hade du också blivit kvar väldigt länge.

Ett panorama av fem bilder. De röda formationerna sträckte sej så långt vi kunde se. 

Därefter lämnade vi nationalparken och körde ut på I40 österut. Vi lämnade snart Arizona och körde in i New Mexico. Vi hade ungefär fyra timmars körning till nästa övernattningsställe, där vi också hade bokat bord på en restaurang till 19:00. 

Hej så länge,

Lena

Etapp 6: Little Colorado River Gorge och Barringerkratern

Vi lämnade Grand Canyon och så fort vi kom ner på lägre höjd blev vädret bättre. Dock kunde vi spana bakåt och se att det var nog inte så mysigt högre upp. 

Vi körde österut på väg 64 och förundrades återigen över landskapet med de olikfärgade torra grästuvorna och maffiga slutningarna. Det gick hästar och betade till höger längs denna väg och det fanns enstaka hus. 

Vi svängde av vid en parkering där det stod en del andra bilar. Jag hade inte koll på vad som fanns här och det stod att man skulle betala inträde. Men den lilla hytten där man skulle betala var tom, så vi körde in och parkerade. Det fanns mer att se här än vi hade föreställt oss. Vi befann oss vid "Little Colorado River Gorge Navajo Tribal Park".  

Det är inte Grand Canyon men otroligt häftigt och helt oväntat. Visst finns det med på Goole maps, och jag var ganska påläst, men det här hade jag inte noterat. Antagligen för att jag bedömde att vi skulle stanna i Grand Canyon betydligt längre och då behövde köra direkt till nästa destination för att hinna det vi tänkt innan det blev mörkt.  

Strukturen fascinerade givetvis och jag blev stående en stund trots att det blåste isande kallt.

Här är det inte högtryck på besöksantalet och alla de tomma stånden till vänster vittnar om att det inte förväntas några stora horder med turister som vill köpa smycken och drömfångare. Jag noterade skylten och kan absolut föreställa mej hur dessa djur stortrivs i området då det är varmt och soligt. Vi hade visserligen sol men det var nog inte mer än fem plusgrader.  

Vi kom ut på Interstate 89 och körde söderut. Vädret var fortsatt rätt spännande. Vi fortsatte sedan österut på Interstate 40 som går parallellt med Route 66.  

Vi gjorde en planerad avstickare på en liten väg och jag hann precis lyfta upp kameran när vi passerade denna skylt.

Det är ju bara så härligt att man har luftkonditionerade utrymmen för folks hundar, så de inte ska behöva sitta i bilar som värms upp på parkeringen. Det var nog inget stort problem denna dag men jag kan föreställa mej att det är ett dilemma de flesta dagarna om året. 

Vi betalade inträdet och gick rakt genom byggnaden för att komma till utkiksplattformen innan det började regna. Det var min sambo som hade önskat att vi skulle stanna vid Barringerkratern och den var onekligen imponerande. Kratern har en diameter på omkring 1 200 m och ett djup på 170 m. Kraterranden är 45 m hög. Namnet kommer från gruvingenjören och affärsmannen Daniel M Barringer som redan 1903 föreslog att kratern skapats av en meteorit.

När jag blickade åt andra hållet såg det ut så här och det resulterade i att vi gjorde en grundlig rundtur på besökscentret och läste all samlad information om denna krater och andra nerslag på olika platser i världen. Den projektil som orsakade kratern var en järnmeteorit med en diameter på omkring 50 meter som träffade jordens med en hastighet på flera km/s. Då meteoriten träffade marken uppstod en explosion motsvarande åtminstone 2,5 megaton trotyl (omkring 150 gånger atombomberna över Hiroshima och Nagasaki ), en förödelse som kastade upp uppskattningsvis 175 miljoner ton materia i luften (har dubbelkollat med  Wikipedia).  

Platsen är verkligen "in the middle of nowhere". 

Efter besöket vid det stora hålet i marken tog vi oss ut till resterna av Route 66 och fortsatte en bit till. Vi mötte återigen ett av de extremt långa tågen.

Vägens underhåll är inte det bästa men man kan förstås köra på Interstate 40, där den röda och vita lastbilen befinner sej (till vänster i bilden). 

När vi kom fram till vårt motell i Holbrook verkade det vara kö utanför receptionen...

Men det var inte så högt tryck när vi skulle checka in och sambon hann med att titta lite på julsångerna med Långben, en sån där spontan bild som man inte kan motstå att ta. 

Vi fick nyckeln till nummer fyra och utanför vår Wigwam stod denna parkerad. Eftersom det fanns gott om utrymme var det inga problem att parkera hyrbilen bredvid. Det här stället hade med anor än jag trodde när jag bokade, men det får komma i nästa blogg.

Hej så länge, 

Lena

Etapp 4: Hooverdammen och första sträckan på Route 66

Den 26 december lämnade vi LasVegas och påbörjade en resa som skulle ta oss till Richardson, Texas i god tid för att fira nyåret hos min syster och svåger. Vårt första stopp på resan kom redan efter ca 40 minuter. Vi stannade först en kort stund och blickade ut över Coloradofloden. Runt hörnet svängde vi sedan av på en liten slingrig väg som tog oss fram till en säkerhetskontroll där alla rutor på bilen skulle vara öppna och vi fick en fråga. " -Har ni några vapen i  bilen?" 

 Vi lyckades hitta en parkering och började vandra upp mot en utkiksplats. Det stod folk och tittade upp på bergssidan, några pekade. Där, på en till synes helt omöjlig sluttning, gick några "big horn sheep". Jag hade bara 24-105 mm men avståndet var inte så långt, dessutom ville jag ha med miljön.

Hur kunde de bara klättra runt där på den branta bergväggen? Tänk också på hur deras fötter ser ut, det är ju klövar, inte sugfötter.

Efter ytterligare trappor kom jag ut på en bro där jag gick rakt ut till ungefär mitten. Framför mej hade jag Hooverdammen, en 222 m hög kraftverksdamm som byggdes mitt under depressionen mellan 1931-1936. Dammbyggnaden är uppkallad efter Herbert Hoover, som var USA:s president när bygget startades, men den invigdes 30 september 1935 av president Franklin D. Roosevelt. 

Vi körde över dammen och upp på andra sidan. Här kan man se bron som jag stod på i bakgrunden. Dammen är byggd över Coloradofloden med Nevada på ena sidan och Arizona på den andra.

Vattennivån har nått upp till kanten där det ljusa berget slutar. 

Vi passerade in i Arizona och helt plötsligt "tappade" vi en timme. Klockan var inte 11 utan 12. Om någon som läser detta planerar att åka förbi och titta på dammen kom så tidigt ni kan. Vi fick stå i kö ca 10 minuter och lyckades hitta en parkering på första stället. När vi åkte därifrån var kön till säkerhetskontrollen ca två kilometer.

Vi lämnade Hooverdammen och körde sydost på I93 mot Kingman. Det var bred motorväg och landskapet växlade.  

Häftig utsikt på vissa ställen.

I Kingman tog vi av på en betydligt mindre väg som inte heller var lika väl underhållen. Nu körde vi österut på den välkända Route 66 som sträcker sej mellan Santa Monica, Californien till Chicago, Illinois.

Här växlade landskapet ännu mer och det dök upp små samhällen längs vägen. Vi hade också järnväg på ena sidan under långa sträckor. Route 66 är en av de ursprungliga vägarna inom USA:s landvägsystem. Den byggdes längs tidigare vagnsleder och öppnades som landsväg 11 november 1926. Det är alltså 100-års jubileum för denna väg i år.

Vissa sträckor var väldigt platt, men det var ändå inte tråkigt och det dök upp en gård här och där. Route 66 är nu till stor del ersatt av Interstate 40, men det går fortfarande att köra vissa sträckor.  

Vi behövde sträcka på benen och stannade till vid ett ställe som hette Havasupai lodge. Det var en mack med ett café och ett motell. Vi behövde inte tanka och det var oklart om det ens gick att köpa bensin här. Ni som har sett Pixarfilmen "Cars" känner kanske igen Radiator Springs och det stod även några gamla brandbilar längs vägkanten här.  

Vi gick in och det såg rätt annorlunda ut jämfört med de vägkrogar som finns längs motorvägen. Här kunde man bara få en sorts kaffe och utbudet av snacks var begränsat. Men det fanns glass i en box och toaletter. 

I Cafédelen pågick något slags möte och jag har insett i efterhand att Havasupai är namnet på den urfolkstam som bor i området kring Grand Canyon. De förlorade sin mark när Grand Canyon blev nationalpark 1919 men återfick stora delar 1975.  

Vi gjorde som många andra turister som stannar här. Sedan bar det ut på vägen igen. Vi ville ju helst komma fram till dagens slutdestination innan solen gick ner.

Hej så länge, 

Lena