Skeletten på jobbet (inte längre i garderoben)

Om man jobbar på en veterinärmedicinsk och husdjursvetenskaplig fakultet är det inte konstigt att det finns en massa skelett. Hittills har de stått undangömda i förråd och bara använts i undervisning. När veterinärprogrammet utökades från 100 till 145 studenter/år måste det dock till vissa förändringar, förråd måste byggas om och fler rum för anatomiundervisning måste skapas i befintliga byggnader. Några av skeletten behövde sålunda flytta ut...

När de som ansvarar för miljön och tekniken i vårt hus fick nys om att det fanns skelett "över" började de direkt planera för olika platser där dessa kunde visas i byggnaden. Jag blir förvånad över att ingen har tänkt på detta tidigare (mej själv inkluderad), för när jag besökt universitet i andra länder har det funnits fina skelett på display i deras byggnader. Det här är min absoluta favorit. "Blindstyret" är en struts som veterinärstudenter preparerade och monterade för drygt 20 år sedan (den kom från Kolmården ).      

Den över två meter höga strutsen står nu direkt innanför huvudingången i byggnaden och den är helt omöjlig att återge på bild. 

Den gamla jaken är från 1950-talet.

En get som också varit med länge stod mer lämpligt i den tidiga morgonsolen (klockan är ungefär sju och inga studenter har kommit ännu). Jaken syns i bakgrunden.   

Geten står mot ett konstverk som också är en glasvägg.

Jag testar en annan vinkel och får då med strutsen i form av en spegling samt en trana från konstverket uppe i högra hörnet. 

Om någon undrar över hur ett lejon ser ut under pälsen så har vi ett sådant på plan tre. Lejonet är också ett verk av studenter och det har funnits så länge jag kan minnas, också en gåva från någon djurpark, troligtvis Kolmården. Lokalvårdarna var de enda som var på plats när jag gick runt och fotograferade. De flesta av min kollegor kommer betydligt senare.  

Det här tyckte jag var en mycket lyckad placering för vem har så läckra horn vid skrivaren/kopiatorn. Betydligt coolare än klockan som satt där tidigare. 

På mitt tjänsterum har jag en gammal höna och en uråldrig duvhök (+ ett dekorerat strutsägg). När vi precis hade flyttat in i huset var hönan ett bra sätt för mej att hitta tillbaka till rätt rum. Huset är runt och vi har glasväggar mot korridoren, alla rum var dessutom möblerade på samma sätt och det var lätt att gå in i någon annans tjänsterum när man kom i korridoren och inte hade riktig koll på var på "rundeln" man befann sej.

Hälsningar Lena

Det här blir man också glad av

Killingarna hör hemma på mitt jobb och när SLU biblioteket utlyste en fototävling med temat "Mitt Ultuna" skickade jag in denna bild. Man blir glad av att stå och titta på dessa spralliga djur när de leker på taket till sitt sol/regnskydd i rasthagen. Kanske blev de som tittade på bilden också glada, för den fick mest röster och jag vann ett presentkort på en bokhandel i Uppsala. Jag fick också en utskrift av bilden som jag gav till vår djurvårdare som sköter om dessa pigga djur. 

Hälsningar Lena 

Avhandlingen offentligt försvarad

Nu är den bästa tiden på året för att fotografera spindeltråd och spindlar. Man behöver inte ens stiga upp särskilt tidigt för att hitta de stora näten fulla med dagg. Det var också hög tid för doktoranden att försvara sin avhandling om hur brospindlar (Larinioides sclopetarius) spinner sina trådar. Jag har varit biträdande handledare och hade lovat henne att dokumentera under dagen.

Ordförande inledde akten med att presentera opponenten som först skulle ge en översikt av ämnet och sätta avhandlingen i en större kontext. 

Opponenten var en professor från Keio University i Japan. En mycket kompetent person men också lättsam att lyssna till, trots att det bitvis blev väl så komplicerat. 

Efter det inledande föredraget är det dags för doktoranden, Sumalata, att presentera resultaten från sin avhandling. Hon har ca 30 minuter på sej att på ett begripligt sätt redogöra för den forskning hon har gjort under nästan fem års tid. Det är förstås lite nervöst, även för handledarna...

Hon gör det med bravur och det är en fröjd att sitta i publiken och lyssna. En och annan brospindelbild dyker också upp under presentationen. Det är en bonus doktoranden kan få när en av handledarna fotograferar spindlar. 

Efter presentationen följer en offentlig diskussion mellan opponent och respondent. I det här ögonblicket är man som mest nervös när man är doktorand och har föga förståelse för att även opponenten kan känna en viss nervositet.  

Här blir det lite tufft, men det är OK och förväntat, bara det sker i en vänlig atmosfär. Det hänger mycket på hur opponenten ställer sina frågor. Han gör ett strålande jobb och Sumalata får verkligen visa vad hon kan. Det blir en bra diskussion och då är det även OK att medge när man inte kan eller är osäker över något.

Diskussionen pågår ungefär en och en halv timme. Det här är jobbigt, jag minns fortfarande hur det kändes fast det är 25 år sedan jag gjorde det. 

När doktoranden börjar förstå att diskussionen närmar sej slutet brukar ansiktsuttrycken förändras något. Jag har fotat vid många disputationer och i det här läget brukar respondenten inte kunna motstå ett litet leende, även om akten inte är riktigt över ännu.

När diskussionen mellan opponent och respondent är avslutat följer frågor från tre betygsnämndsledamöter. De satt med ryggen mot mej så det blev inga bilder. När de ställt sina frågor får vem som helst i publiken ställa frågor. Hela akten kunde även följas via Zoom och de får samma möjlighet att ställa frågor. Disputationsakten har nu pågått i drygt tre timmar.    

När all offentlig diskussion är avklarad får betygsnämnden träffa handledarna och opponenten i ett slutet rum för att ställa frågor om doktorandens arbete. Handledare och opponent lämnar därefter rummet när betygsnämnden fattar beslut, dvs om avhandlingen är godkänd eller ej. Samtidigt väntar doktoranden och alla åhörare på att de ska komma ut och meddela resultatet.  Här blev det förstås godkänt (med beröm).

Nu kan den nyblivna doktorn förstås inte sluta le.

Handledare och publik skålar i något som numera alltid är "bubbelsubstitut" i gröna plastflaskor. Men vad gör det, ögonblicket är ändå alltid festligt.  

Den nyblivna doktorn kan slappna av, för nu återstår bara festligheter.

Sumalata med sin blivande man Somendu. 

Så har omfattande och helt ny information om hur brospindlarna spinner sina trådar "lagts till handlingarna" och försvarats offentligt. Hundratals eller t o m tusentals brospindlar spinner nytt silke varje kväll, efter mörkrets inbrott, i småbåtshamnen vid Skarholmen i Uppsala och många andra små hamnar (och på broar) i världen. Nu vet vi lite mer om hur det går till.

Hälsningar Lena

Några krispiga rutor från campus

Strålande sol, minus 10 grader och vintervackert. Det kunde jag inte motstå utan gick ut på en rask lunchpromenad. Jag gick tvärs genom SLU campus ner till Fyrisån.

Det blev snabbt uppenbart att kläderna jag har inomhus under en arbetsdag inte räckte till för att vara ute, fast det var i stort sett vindstilla. Men jag stannade till och njöt av ljuset. 

Jag gick ca 200 m längs ån och vände sedan tillbaka mot mitt varma kontor och en kopp automatkaffe. Men det var friskt och fint ute så länge det varade.

Enligt SMHI blir det 0-gradigt på torsdag och då är det slut med rimfrosten för denna gång.

Hälsningar Lena 

Mjölk på jobbet - mer än bara i kaffet

Just nu kan vi köpa mjölk på jobbet. Det kan tyckas vara en självklarhet om man jobbar på Sveriges Lantbruksuniversitet, men mjölk ska både pastöriseras och kylas för att få säljas som livsmedel (små volymer får säljas opastöriserade). Korna går ju heller inte på campus. Men i fredags dök den här upp, en mjölkautomat.  

Om man inte har med sej en egen flaska för mjölken kan man köpa en för 10 kronor. Den kan man naturligtvis återanvända.

Det här är mjölkautomaten. Mjölken pastöriseras på Lövsta gård, där korna går, och levereras kyld till automaten. Här är det bara att följa instruktionen.

Man öppnar luckan, ställer in sitt kärl och trycker på knappen. Ett räkneverk talar om hur många ml du fyllt. Sedan betalar man med svisch. Mjölken kostar 42 kronor litern. Vilket är vad man får betala om man vill ha närproducerad mjölk, ej homogeniserad och med naturlig fetthalt. Mjölkautomaten är inte något som är unikt för SLU. Den finns på ett antal gårdar ute i landet och det finns ett tillräckligt stort antal konsumenter som betalar för den här sortens mjölk. 

Vad som är lite speciellt med den här mjölken är att den kommer från ett forskningsprojekt där kor fått behålla sina kalvar i 4-6 månader. I vanliga fall tar man bort kalven från kon någon dag efter att den är född och föder upp kalvarna separat. Här följer kalven med och dricker när den behagar. 

I söndags stämde jag träff med projektledare Sigrid Agenäs och fick besöka korna med sina kalvar. Jag vet vad några av er anser om kor men här var jag tillsammans med ett proffs, fick tydliga instruktioner hur jag skulle bete mej bland djuren och naturligtvis byta både skor och kläder för att ens få sätta min fot i stallet eller hagen. Väl ute i hagen var det bara att stå stilla och titta på djuren. En och annan var förstås lite nyfiken.

Om ni föreställde er små gulliga kalvar som skuttar runt så har de passerat det stadiet nu. En sex månaders kalv är ett ganska stort djur. Den kan dricka 18-20 liter mjölk per dag, fast den har fint grönt bete att äta av. 

Men de är förstås lite söta fortfarande....

...och de mäter sej med varandra, eller så är det bara sällskapligt buffande. 

Här är några av korna på väg in till roboten för att bli mjölkade. De väljer själva när det är dax och då får de också kraftfoder. De har en transponder på halsbandet så varje ko får en fodergiva anpassad efter sina behov. Det finns en grind inne i stallet som hindrar kalvarna att komma in till mjölkroboten. När det inte är sommarbete går ju alla djuren inne i stallet och där måste det fungera med att ha kalvarna bland korna.

Här funderar de över om det är höger eller vänstertrafik som gäller. De har inte så bråttom. Eftersom de kan bestämma själva behövs ingen som stressar dem genom att  driva dem i gångarna. 

Jag fick vänta ganska länge på att en kalv skulle ta sej en slurk mjölk, men till slut fick jag utdelning. 

Sigrid berättade att korna är betydligt mer än bara "en mjölkbar", även när kalvarna börjar bli så här stora. De ser mycket ömsesidig samvaro mellan ko och kalv, de gosar och slickar varandra. 

Här är ett exempel. Det är inte bara kon som slickar kalven utan också det omvända. Det som ser ut som konstiga mönster i vitt på den här kon (och andra) är resterna av märkning med stora siffror som de haft när en doktorand gjort beteendeobservationer. Man samlar förstås in mängder med data från dessa djur. Det finns kameror både inne och ute, de har band på benen (blå grej på kalvens bakben) som registrerar hur mycket de rör sej. De registrerar förstås all typ av mjölkdata, hälsodata, vikter och en massa som jag inte har koll på. 

Men här är det bara gos just nu och visst ser man att det är mor och dotter.

Det finns lantbrukare som är intresserade av den här sortens djurhållning och det finns en efterfrågan bland konsumenter på mjölk producerad på detta sätt, men det finns väldigt lite forskning på hur väl det fungerar i praktiken.  

Här är projektledaren tillsammans med två av de mer nyfikna individerna. Sigrid är professor med inriktning på idisslare och denna söndagseftermiddag var hon på plats för att göra en del kontroller inne i stallet. Då går hon också gärna ut bland djuren och man ser att de helt klart är vana vid att hon rör sej bland dem. 

De här två var också nyfikna på oss och den där grejen som riktades mot dem som det kom små klickande ljud från. Jag hade en telezoom på den ena kameran för att kunna fota kor och kalvar på ett avstånd som inte störde dem. Jag ville ju se dem interagera med varandra. På den andra kameran hade jag 16-35 mm för Sigrid hade sagt att vissa kommer väldigt nära. 

Ko-lossalt nära ibland och då kan man ju inte motstå att ta några närbilder. Jag satt förstås inte på huk när jag tog dessa utan stod stilla bredvid kon och chansade, utan att titta i sökaren. Därav den sneda horisonten. 

Här lyckades jag bättre med horisonten. Notera flugan på mulen, nästan skarp är den också. 

Hälsningar Lena