Nygamla gäster

När Gunte visade bilder på den fina stenknäcken tänkte jag att den borde jag ju också kunna fånga på bild. Den brukar titta förbi ibland den här tiden på året. Helgen bjöd på bedrövligt blött och mörkt väder, men jag kan ju sitta inne och spana ut mot skogen samt bjuda på lite extra gott i fågelrestaurangen. Specks, den "blonda" koltrasten kom på besök. Hoppas han kan sjunga till sej en hona i vår.

Herr och fru domherre kom. Dock inte samtidigt. De kommer sällan på vintern, men under tidig vår brukar de dyka upp. 

Herr och fru bofink är på plats. De kom inte heller samtidigt och hanen kom inte ens i närheten av matningen. Men han kan ju smyga dit när jag inte ser. 

Men det var ju stenknäck som var mitt huvudfokus denna helg och den kom på en kort visit redan under lördagen. Jag fick denna bild på långt håll, sedan satt den "mitt i maten" och då blir det inte så snyggt. 

Under söndagen kom den igen och jag fick en bild när den satt i skogen. Den vill helst ha frön på marken, men landade inte på stubben. Däremot dög plattformen under mataren, men där blir det inte bra bilder. Den fick dock ett skrovmål och det är ju det viktigaste. Jag fick också se den äta på väldigt nära håll.

En annan nygammal gäst som gäckat mej på sistone är nötskrikan. När jag sitter inne kan jag ju inte höra den, men nu fick jag syn på den en bra bit in i skogen. Den är skygg och misstänksam, men samtidigt väldigt sugen på det fågelrestaurangen har på helgmenyn...

Den kan inte motstå frestelsen och kommer inflygande mot stubben och en intet ont anande blåmes. 

Här (och på förra bilden) visar kamerans autofokus verkligen vad den är kapabel till. Tid 1/1250s, f/5,6 och ISO 5000.    

Nötskrikan är makalöst glupsk. Den plockar blixtsnabbt i sej så många jordnötter som det finns plats för i krävan, fyller näbben med några nötter till och avslutar med en bit grillkorv, som var helgens specialerbjudande i restaurangen.  

Det tar ungefär 20 minuter innan den återvänder. Grann och glupsk, ett vinnande koncept antagligen.  

Om man har grillkorv på menyn kommer det dock andra gäster, som inte heller drar sej för att rensa buffén fullständigt. Jag har inget emot skator, för de är trots allt så pass skygga att det är bara när jag bjuder på extra smaskens och sitter inne som de vågar sej ner. 

Nu är servicen perfekt för Pica pica och de landar som på en signal mitt i resterna av den gamla stubben. Jordnötter och grillkorv, ja tack!

Skatorna är dock lite stressade här och det bollas en del med middagen innan den är säkrad. Den här restaurangen är bra, men det händer alldeles för mycket i grannskapet för att man ska ha ro att äta här. De tar flygnota, som har blivit lite av en vana...

Hälsningar Lena

Skatorna kan också

Jag fick väldigt mycket fina bilder hemma på tomten då de senaste snöovädret drog förbi. Det inträffade på en helg och jag kunde sitta ute två dagar och bara spana på fåglar i trädgården. Skatorna ville förstås också vara med.

Jag hade en förpackning med "oätliga" kycklingkorvar i frysen som jag köpt för fem kronor samma dag som de skulle förbrukas. Jag skriver oätliga för de är vårt tycke och smak om korv. Det var naturligtvis inget fel på korvarna och våra gäster i restaurangen tyckte de var toppen. Jag klämde fast korvbitarna mellan barken och stubben och det skulle visa sej kräva en del kraft att få med sej godbitarna då de  frusit fast. 

Skator är ganska försiktiga av sej, i synnerhet om man sitter ute. De lättar så fort något ljud skrämmer dem.

Men om det finns korv kan man räkan med att de kommer tillbaka ganska snart. Det här är en obeskuren bild på min stubbe som det ser ut när jag sitter ute och fotar. Skatan vet precis var godbitarna finns. 

Den förbereder sej för att komma in och landa igen.

De där korvbitarna är faktiskt helt oemotståndliga för en skata.

Den får jobba för att få med sej godiset. 

Ibland lyckades den få loss en hel korvbit.

När korven frusit fast fick den ibland nöja sej med smakbitar som den lyckades plocka åt sej. Kolla in färgprakten som en skata kan uppvisa, imponerande och det var inte ens sol utan bara halvdant ljus och snö.

Det blev några turer som bara gav småbitar men skatan är envis och den kommer tillbaka.

Den plockade förstås rent runt stubben, tillsammans med nötskrikan som också gillar korv.

Hälsningar Lena

Premiär för restaurang Stubben

Lördag och hyfsat fint väder, ledigt och jag var dessutom ensam hemma då sambon var på älgjakt. Jag bestämde mej för att duka på Stubben för att se vilka gäster som eventuell skulle hitta dit. Jag hade annonserat lite under fredagen, men kunde ju inte kolla responsen då.

Det verkade som att de förstått att Stubben var öppen och serverade skalade "lyxfrön". Talgoxarna var utan tvekan i majoritet.

De kom och åt eller hämtade frö i skytteltrafik. Här var det mer "drive-through" än sittning.  

Men det gav ju också lite action. Jag har en buske som fortfarande har de mesta av löven kvar och den skuggar stubben väldigt effektivt. Ljuset på bilderna är sålunda bygglampan som jag riggat ca 60 cm från stubben så att ljuset faller från samma håll som solen skulle ha gjort, om det inte vore för busken. 

Tyvärr blev det ändå höga ISO för att få korta slutartider. 

Nötväckan var en flitig gäst. Här har den slickat i sej ett frö och förser sej snart med så många till den kan bära i näbben. 

Det kom också en och annan större gäst, men de är så skygga att de inte är ett problem. Jag fick besök av skatan två gånger under tiden jag satt ute. Om jag bjuder på charkprodukter brukar de dock vara mer ivriga, men det får bli en annan helg.

Ett par nya inflygningspinnar verkar vara en plats med viss potential. De små mellanlandade ofta där innan de kom in för att äta.

Från restaurang Stubben är det fri sikt ut i skogsområdet bakom vårt hus, som sedan något år tillbaka är naturreservat. Närheten till skogen gör att vi ibland från besök av trevliga små skogsfåglar som tofsmes och svartmes. I skydd av de stora tallarna lurar också en bevingad individ som ser mina små gäster som huvudrätter på en buffé. Mer om det i nästa blogg.

Hälsningar,

Lena

Restaurangen är öppen

Idag öppnade fågelrestaurangen, gissa vem som stod först i kön?

Så här såg det ut då jag hade dukat inför första sittningen. Skatorna var mycket intresserade. I synnerhet som den enda pop-up restaurangen på tomten bara har sittplatser för småfåglar. 

Inledningsvis kom de in ganska diskret från vänster, kollade om det var ledigt...

En annan taktik var hastig flygande entré från höger.

Då lyckades den i alla fall få en sittplats i närheten av buffen. 

Det mest effektiva var nog ändå direkt anfall från ovan. Det var vad alla de andra gästerna föredrog i alla fall.

Här är jag ganska säker på att den läser menyn...

...innan den kommer in för en hastig provsmakning.

Den hugger för sej i farten, på bästa skatmaner. Den får med sej en klick bordsmargarin. Växtbaserat, för den är ju laktosintolerant. 

Det blir springnota förstås, typiskt skator.

Man får ju ändå säga att den klätt upp sej för tillfället. Undrar om det går att få ett plagg uppsytt som uppvisar den här färgpaletten i gråmulet dagsljus.

Den kom tillbaka för att få ett smakprov till och landade prydligt på avsedd plats. 

Sen flyttade den på sej och jag såg direkt vad som var på väg att hända. Den fina grenen med mossa som utgjorde huvuddelen av restaurangen var egentligen för stor för plankan som den låg på. En vuxen skata väger ungefär 200 g och det blev lite för mycket...

Här välter hela dukningen och de eventuella småfåglar som stod på kö i häcken flög åt alla håll. 

Huvudrätten, skalade solrosfrön, studsade upp från serveringen. Hela restaurangen föll ihop på träplankorna och upprörda gäster twittrade ut sina klagomål på internet. 

Det var bara att duka upp nytt och använda buntband för att säkra möblemanget. Jag hade fullt med små gäster som köade för en plats trots att vädret inte var det bästa för en uteservering. En tumultartad start för årets fågelrestaurang.

Hälsningar Lena

Ungarna utflugna

Nu har den tredje kullen lämnat boet, efter 27 dagar, enligt Uppsalas hängivna kungsfiskarskådare. Jag var där i lördags och spanade, vilket resulterade i bilderna i förra bloggen. Erkänner att den här bilden också är från i lördags. Söndag hade jag inte tid, fast vädret var bra.

Måndag lunch åkte jag dit igen, det är ju bara ett par minuter med bil från jobbet. Då hade ungarna inte lämnat ännu och det var långt mellan matningarna. Honan hade också lockat på dem vid några tillfällen. Jag fick bara se en snok under den tid jag var på plats.

Nu är det inte så ofta jag ser simmande snok, så den beredde mej visst nöje. Den simmade förbi betydligt närmare än den jag fotade i lördags, med tungan ute dessutom.

De som suttit på platsen mellan sju på morgonen och fem på eftermiddagen, i flera dagar, hade fått uppleva många snokar, dessutom en huggorm, flera bävrar och en mink. Under måndag lunch passerade också mängder med skolungdomar som undrade vad vi alla tittade på, en kungsfisk eller vad? 

Inga ungar kom ut på måndagen men när jag kom dit på tisdag lunch var de alla ute och jag fick hålla till godo med en simmande padda. De hade kommit ut vid sju på morgonen och de tappra själar som satt där i regnet räknade till fem ungar. Vid det här laget hade alla lämnat området kring boet.

Jag stod en stund och spanade med de som fortfarande var kvar, men nu var de blå juvelerna borta och det blir nog inga mer kungsfiskare på bild denna säsong. Paddan simmade förbi med snygga bentag.

På parkeringen stod de här två och undrade över all den publik som de små blå fåglarna lockade till sej, trots att de mest bara visslade förbi i raketfart och möjligen visade upp en pytteliten fisk i förbifarten.

Hälsningar Lena