Gammelskogen

Det här är kanske så långt från Stefans och Bjarnes gröna lövskogssalar man kan komma och ändå vara i en skog i Skandinavien. Urskog med gamla barrträd, mängder med skägglav, blåbärs- och lingonris, överväxta stubbar och vitmossa. Jag kunde dessutom höra lavskrikorna, även om jag inte såg dem.  

Skägglaven bidrar till allt känns gammalt och det ger en sagostämning över hela skogen. 

Dessutom fanns det en hel del gamla rotvältor som har formats av tidens tand, väder och vind. Här funderade jag faktiskt över vilka motiv Malinka hade valt. Hennes bilder hade ju varit svartvita, men jag tänkte mer på vilken vinkel och vilka former hon hade fastnat för. 

Här var det i alla fall ett väsen som jag fastnade för.

Det fanns mängder med inbjudande former i den gamla skogen och jag tror att alla vi som var där fotade helt olika motiv och detaljer. Vi var nio stycken som spreds ut så fort vi satte foten i lingonriset. Det fanns dessutom en del knott som gjorde att man rörde på sej. 

Den här formen fick mej att stanna upp en stund och jag borde kanske testa lite svartvitt...

Det här blev i alla fall min favorit och här stannade jag en stund. Det kanske kommer en svartvit variant vad det lider. 

Det fanns också gott om överväxta stubbar med vitmossa och blåbärsris som hade börjat anta en rödaktig ton. 

Enstaka blåbär fanns kvar och det var nog för att det inte varit riktigt kallt ännu. Lingon fanns det också. 

Nu passade jag också på att ta en närmare titt på de "rödmålade" stenarna. När jag såg dessa från bilen, längs vägen, tog jag för givet att det var stenar som man målat med röd färg som en form av markering. De var verkligen röda och flera andra hade också lagt märke till dem. Men det var inte färg.

Det var något biologiskt som inte ens Jörgen, som hade imponerade kunskaper, eller vår guide Magnus, kunde reda ut exakt vad det var. Jag har inte brytt mej om att forska mer i detta. För mej kan gammelskogen få ha några av sina hemligheter kvar.

Hälsningar Lena 

Östra Finland, dag 4, en skogspromenad

Dag fyra är det uppehållsväder och Stig passar på att berätta för oss om brandljud. Det finns nog de bland er som vet vad brandljud är, men jag erkänner direkt att jag hade inte en aning. Det är vad man kan se på denna tall och Stig förklarade för oss att denna tall har överlevt flera skogsbränder. När jag kollar på Wikipedia kan man läsa följande: Brandljud är en stamskada på ett träd orsakad av värme från en skogsbrand. Barken faller av och veden blottas. Om trädet överlever branden börjar skadan övervallas. Brandljud finns främst på tallar som tack vare sin tjocka bark kan överleva branden. 

Efter frukost gör vi en utflykt för att fotografera lite i skogsmiljö. Här kan man också se brandljud på dessa två tallar mitt i bilden.

Vi stannar vid en plats ganska nära gömsleområdena där skogen är helt magiskt vacker. Tyvärr är det strålande solsken vilken inte är optimalt för fotografering, men det är bättre än regn och det är just regnet som hindrat oss från att åka hit tidigare. 

Fallna träd har fått ligga och successivt har ris och mossa växt upp runt och över de gamla stammarna.

Vi kommer överens om att ses vid bilen efter 60 minuter och på bara några minuter är alla utspridda i skogen. Den här stora gamla stammen med rötterna gör att jag blir kvar vid vägen några minuter till. 

Jag har bara 24-105 mm, eftersom Finnair har börjat väga handbagage och naturligtvis har jag inte heller något stativ. Det behövs inte vid gömslefotografering. Stativhuvudet räcker (eller ärtpåsar).

Gamla stubbar sticker upp som mjuka pucklar med mossa och lingonris, ibland också några svampar. Just då slår det mej att det här är första gången på väldigt länge som jag är i en skog och INTE plockar kantareller. Jag ser faktiskt inte en enda, men sopp finns det förstås. 

Här sitter Magnus och njuter av lugnet i skogen. Det var dock en del aggressiva knott, men de syns ju förstås inte på bilderna. 

Jag kan inte minnas när jag senast gick i en sån här skog och jag kom plötsligt att tänka på Sten Björklund, som bloggat om gamla fina skogar och att de förvinner i rasande takt. 

Jag hade ju inget makro men det går att fota en del små saker ändå, för den storslagna naturen är förstås full av vackra detaljer. 

Lavarna i träden ger finaste sagostämning och det är fortfarande ganska blött efter allt regnande. 

Solljuset gör att man får testa sej fram och här är det rejält underexponerat.

Snart är det dags att samlas vid bilen igen  och knotten börjar dessutom tära på mitt tålamod, jag har blodfläckar på händerna där de huggit små bitar. 

Vi ber ändå om att få kliva ur bilen innan vi når baslägret för att stanna en stund vid denna ström. Vi får promenera sista biten hem men det är bara skönt. Det blir en hel del stillasittande på en sån här resa och efter middagen ska vi ut till gömslena igen för en ny sittning.  

Ekorrarna har tydligen haft show när vi varit borta och måste ta en paus för att dricka vatten. 

Lassi har också kommit till baslägret. Han delar på arbetet med sin son, som är delägare, och har nu löst av honom. Nu undrar vi förstås vad planen är för eftermiddagens gömsle... 

Hej så länge, 

Lena