Ett indiskt bröllop

Det stod klockan 18:00 på inbjudan till Sumalatas och Somendus bröllop i Prayagraj. Vi var förstås där i tid, men det var ingen annan. De två paren från Finland anlände kort efter oss. Det var visst "indiskt tid" som gällde.
Indiska bröllop är en lång ceremoni, dvs varning för många bilder.  

Det gick dock ingen nöd på oss. Vi blev snabbt visade till sköna soffor och serverade den ena goda lilla rätten efter den andra, kallt vatten på flaska eller sött the med kardemumma och mjölk. Det började också anlända andra gäster efter ca en halvtimme. 

Ganska snart kom även brudgummen. Han försvann dock in i ett rum efter att ha hälsat kort på gästerna. Klädkod för denna fest var "festfin men undvik enfärgat svart eller vit klädsel". Brudgummen var helt klädd i vitt, undrar vad bruden skulle ha för färger?  

När vi ätit så många smårätter som vi orkade gick vi runt i lokalen som delvis var täckt med tak och delvis var öppen mot natthimlen. Vi stötte på flera gäster som vi mött under Haldi kvällen innan och nu skulle det tas mera selfies med nordborna.

Alla kvinnor var otroligt vackert klädda i färggranna saris, smyckade med pärlor, guld- eller silverbroderier. Några hade en kort överdel och en mycket vid kjol med broderier. Kvinnorna på den högra bilden var båda gifta och bar vackra guldsmycken runt halsen. De unga tjejerna hade mest silversmycken. Mängder av armband hörde också till utstyrseln. 

Mycket förvånande kunde män vara klädda så här! Västerländska kläder med en enkel skjorta (ofta med uppkavlade ärmar) och jeans. Notera trädstammen bredvid mannen. Lokalen hade delvis gräsmatta och det fanns många väldigt höga palmer vars bladverk vajade ovanför oss. Det var ca 25 grader varmt och mycket behagligt. 

Många män, särskilt inom nära familj, var förstås klädda i indiska festkläder. Johan (till vänster), hade handlat en vacker skjorta och ett par "pyjamasbyxor" tidigare under dagen. Vi bar västerländska festkläder men jag hade köpt en två meter lång sjal (dupatta), med broderier och paljetter. Det var ett svårt plagg att bära med kameran. 

En snabb titt in i köket. Här lagades det mesta av maten som sedan fördes över till andra kärl med en gaslåga under som höll maten varm. Det fanns också en mängd smårätter som kokades i olja precis innan servering. Det serverades bara vegetarisk mat och allt vi fick var oerhört gott. 

Strax efter nio på kvällen kom brudgummen ut och ett gäng musiker började spela mycket rytmiskt på trummor. Brudgummen skulle dansa och alla gick ut i gränden utanför lokalen för att vara med i denna dans. 

Det var mycket medryckande dans som alla deltog i, män, kvinnor och barn blandat. Proffsfotograferan som var på plats (ett helt gäng) hade portabla ledlampor och Somendus vita utstyrsel lyste effektfullt i lampskenet. Dansen varade i minst en halvtimme och brudgummen kom inte undan, han fick dansa till svetten rann i pannan och alla i församlingen hade dansat in i lokalen igen.  

När vi kommit in blev brudgummen, som fått torka sej i ansiktet, buren av sina närmaste vänner upp på scenen där de placerade honom i en vit soffa. 

Sedan verkade de skoja och snacka med honom. Notera att klädseln varierar ganska mycket mellan dessa killar.

I mörkret bakom en pelare hade bruden plötsligt dykt upp.... Nu tog alla gästerna plats för ceremonin skulle uppenbarligen snart börja.  

Då verkade det som att brudgummen var mitt inne i en särskilt bra historia, eller så ville han ha några tips i sista minuten. Han såg upptagen ut. Men det fanns en "ceremonimästare", en präst, som nu tog till orda. 

Somendu gick för att möta sin brud och leda henne upp för trappan till ett altare där de först fick stanna, tända ljus och placera blommor. 

Sumalata var fantastiskt utsmyckad i rött, gult och guld. Allt som skedde nu var på hindu så vi förstod inte ett ord, och det var många ord som skulle avkunnas jämfört med ett svenskt bröllop. 

Familjemedlemmar och "tärnor" har också tagit plats på scenen. Prästen inledde med att läsa en lång berättelse. 

Sedan skulle Sumalatas mamma och därefter Somendus pappa upprepa en lång text som prästen läste för dem. Huvudena som ni ser i nederkant är fotografer. De stod mitt framför brudparet eller rörde sej framför scenen. Kort sagt, de var överallt.

Både bruden och brudgummen skulle också upprepa texten. Det lät som att de sa ungefär samma sak, men det kan ha funnits viss variation. Det tog rätt lång tid.

Här överlämnas bruden av sin familj till brudgummen och hans familj. En snäv bild av ett fint ögonblick, men det stor fotografer i vägen på båda sidorna.

Sedan följde överlämnande av blomsterkransar. Här ger Sumalatas mamma en krans till Somendus mamma. De kramas och fotograferas. Därpå följde flera utbyten av kransar mellan olika familjemedlemmar. Ni kan se hur fotograferna stod och de hade dessutom riggat belysningen med de stora paraplyerna. De stora vita blafforna har jag antingen fått beskära bort eller ta till klonverktyget i PS för att bli av med på i alla fall några av bilderna. 

Slutligen skulle brudparet utbyta kransar och det här kändes som en central och viktig del av ceremonin. Det kastades gula blomblad på brudparet och alla såg nöjda och glada ut. Klockan var nu ungefär halv elva på kvällen.

Här fick de stå en lång stund för att alla skulle få ta bilder på brudparet. Tajt beskuret för brudgummen har förstås ett paraply bakom huvudet. Jag har inte stått mellan brudparet och alla gästerna när jag tagit mina bilder, utan stått vid höger eller vänster sida och använt ett 70-200 mm objektiv. Något annat hade känts otänkbart. 

Nu var de uppenbarligen gifta för plötsligt hade de bytt plats. 

Det var dock inte slut ännu. Nu skulle bruden få sina guldsmycken bl a kedjan med det stora hängsmycket som jag förstått att alla gifta kvinnor hade. Man kan se att Sumalatas mamma bär ett sådant smycke. Brudgummen fick också ta emot en guldkejda. 

Till slut kom en händelse som vi kände igen. De bytte ringar. Mamma är med och kollar att det går rätt till. 

Nu verkade hela ceremonin vara klar. Så här såg det ut på håll. Dokumentationen är uppenbarligen väldigt viktig. Nu följde gratulationsceremonier med alla gäster som skulle fotograferas på scenen med brudparet. Eftersom det skulle ta lång tid med alla familjemedlemmar, vänner etc började de med oss! Därefter dukades det upp för middag med speciella bord där vi blev serverade mer mat och vatten. 

Ungefär mitt i middagen insåg vi att brudparet var på dansgolvet. På bilden till vänster står brudparet närmare varandra än vid något annat tillfälle. Somendu får inte kyssa bruden offentligt. Den typen av kärleksbetygelser visar man inte öppet i Indien. Bland ivriga mobiltelefonfotografer samt fyra proffs lyckades jag få några rutor på när brudparet dansade tillsammans. Därefter dansade folk mest i grupp tillsammans, alla som fortfarande orkade. Eller så tog man för sej av mera mat.

De här två var i alla fall fulla med sprattel och glädje fast klockan hade passerat midnatt med råge. 

Strax före ett väckte vi vår taxichaufför som sov i bilen utanför "bröllopspalatset". På väg tillbaka till hotellet fastnade vi återigen i lastbilskonvojen på bron. I den trånga gränden där vårt hotell låg hade någon dessutom parkerat en traktor med släp. Taxin fick vända (ett konststycke i sej), köra runt ett annat kvarter och in på gatan från andra hållet, samt väja för några hundvalpar innan vi var framme vid hotellet.

Hälsningar Lena 

Avhandlingen offentligt försvarad

Nu är den bästa tiden på året för att fotografera spindeltråd och spindlar. Man behöver inte ens stiga upp särskilt tidigt för att hitta de stora näten fulla med dagg. Det var också hög tid för doktoranden att försvara sin avhandling om hur brospindlar (Larinioides sclopetarius) spinner sina trådar. Jag har varit biträdande handledare och hade lovat henne att dokumentera under dagen.

Ordförande inledde akten med att presentera opponenten som först skulle ge en översikt av ämnet och sätta avhandlingen i en större kontext. 

Opponenten var en professor från Keio University i Japan. En mycket kompetent person men också lättsam att lyssna till, trots att det bitvis blev väl så komplicerat. 

Efter det inledande föredraget är det dags för doktoranden, Sumalata, att presentera resultaten från sin avhandling. Hon har ca 30 minuter på sej att på ett begripligt sätt redogöra för den forskning hon har gjort under nästan fem års tid. Det är förstås lite nervöst, även för handledarna...

Hon gör det med bravur och det är en fröjd att sitta i publiken och lyssna. En och annan brospindelbild dyker också upp under presentationen. Det är en bonus doktoranden kan få när en av handledarna fotograferar spindlar. 

Efter presentationen följer en offentlig diskussion mellan opponent och respondent. I det här ögonblicket är man som mest nervös när man är doktorand och har föga förståelse för att även opponenten kan känna en viss nervositet.  

Här blir det lite tufft, men det är OK och förväntat, bara det sker i en vänlig atmosfär. Det hänger mycket på hur opponenten ställer sina frågor. Han gör ett strålande jobb och Sumalata får verkligen visa vad hon kan. Det blir en bra diskussion och då är det även OK att medge när man inte kan eller är osäker över något.

Diskussionen pågår ungefär en och en halv timme. Det här är jobbigt, jag minns fortfarande hur det kändes fast det är 25 år sedan jag gjorde det. 

När doktoranden börjar förstå att diskussionen närmar sej slutet brukar ansiktsuttrycken förändras något. Jag har fotat vid många disputationer och i det här läget brukar respondenten inte kunna motstå ett litet leende, även om akten inte är riktigt över ännu.

När diskussionen mellan opponent och respondent är avslutat följer frågor från tre betygsnämndsledamöter. De satt med ryggen mot mej så det blev inga bilder. När de ställt sina frågor får vem som helst i publiken ställa frågor. Hela akten kunde även följas via Zoom och de får samma möjlighet att ställa frågor. Disputationsakten har nu pågått i drygt tre timmar.    

När all offentlig diskussion är avklarad får betygsnämnden träffa handledarna och opponenten i ett slutet rum för att ställa frågor om doktorandens arbete. Handledare och opponent lämnar därefter rummet när betygsnämnden fattar beslut, dvs om avhandlingen är godkänd eller ej. Samtidigt väntar doktoranden och alla åhörare på att de ska komma ut och meddela resultatet.  Här blev det förstås godkänt (med beröm).

Nu kan den nyblivna doktorn förstås inte sluta le.

Handledare och publik skålar i något som numera alltid är "bubbelsubstitut" i gröna plastflaskor. Men vad gör det, ögonblicket är ändå alltid festligt.  

Den nyblivna doktorn kan slappna av, för nu återstår bara festligheter.

Sumalata med sin blivande man Somendu. 

Så har omfattande och helt ny information om hur brospindlarna spinner sina trådar "lagts till handlingarna" och försvarats offentligt. Hundratals eller t o m tusentals brospindlar spinner nytt silke varje kväll, efter mörkrets inbrott, i småbåtshamnen vid Skarholmen i Uppsala och många andra små hamnar (och på broar) i världen. Nu vet vi lite mer om hur det går till.

Hälsningar Lena