Svalkande bad

Här kommer några svalkande badbilder och en glimt av olika badtekniker. Koltrasten viftar på bra med rumpan. 

Men staren verkar vara ännu effektivare. Som en utombordare där bak. Den står helt stilla i övrigt när den gör detta. Den inleder dock badet med att doppa huvudet.

Gulärlan vispar lite mer försynt, men den ser också till att bli helt blöt innan den kommer till vispandet. 

Den vackra turturduvan känner på vattnet en lång stund innan den bestämmer sej för om den ska bada eller inte. Den går fram och tillbaka och rör med näbben i vattnet några gånger.

Till slut plumsar den i och då blir det bada av.

Men den behåller en del av sin värdighet och blöter inte ner fjädrarna på huvudet.

Nötskrikan badar däremot av hjärtans lust och kommer att bli fullkomligt dyngsur innan den är klar. Den skvätter och njuter med hjässfjädrarna på topp. 

Ingen av de fåglar jag såg under veckan badade med sådan frenesi som nötskrikan.

Rödhaken är också glad i badet men det tog en lång stund innan den kom fram till att den skulle doppa sej. Det är nog förenat med viss fara att bada när man är så liten.

Ett par steglitser tjafsade förstås lika mycket som de badade. 

" - Kom och doppa dej nu din badkruka!" tycker jag att den här förmedlar till sin partner. Båda blev blöta till slut men inte samtidigt. Kan vara att en höll uppsyn medan den andra badade. 

Stenknäcken är en tuffing och den vill absolut inte ha sällskap i badet. Den började med att dricka varje gång den kom. 

Den här gången hann den inte kliva ner i badet förrän det kom en taltrast som verkade vilja bada på samma ställe. De där platta stenarna var ett populärt ställe för många arter.

Taltrasten gjorde ett utfall mot stenknäcken som svarade direkt med att hoppa rakt upp.

Taltrasten försökte flera gånger med stenknäcken var orubblig...

...och trasten fick backa. Till slut gav den sej.

Stenknäcken fick bada ifred och bofinken som precis lockats dit av skvättandet drog direkt. 

Taltrasten fick välja en annan sida av dammen för att få sej ett dopp. 

Avslutar med en bedårande söt grå flugsnappare som plaskade på rätt bra när den väl vågade gå i vattnet. Men den höll sej på en grund plats.

Den lättade fick rakt upp i luften då den avslutat badet.

Otroligt nog blev huvudet helt skarpt på den snabba lilla flugsnapparen. 

Hälsningar Lena

Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Blåkråkor och hungriga småfåglar

När vi satt i gömslet och tittade på härfågeln kom det också en del andra fåglar, t ex var tofslärkan en flitig gäst som gärna plockade åt sej av mjölmasken i burken. 

Det fanns också en familj (minst) svarthakade buskskvättor. Den har jag aldrig sett i Sverige, även om den förekommer. Peter brukar visa bilder på den från Danmark (om jag inte minns fel). Dessa hade en kul hungriga ungar som krävde ständig uppmärksamhet så fort en förälder visade sej.

När det inte fanns någon som kunde stoppa mat i deras gapande näbbar höll de på med lite annat bus. 

Att hoppa på sitt syskon blir inte uppskattat.

Annars kan man ju hoppa och flaxa lite för sej själv. De var fullt kapabla till allahanda flygkonster, men såg ut att testa en del ibland.  

De var förstås ständigt hungriga...

...och får man inte mat från sina egna föräldrar, kanske en intet ont anande tofslärka kan dela med sej litegrann. 

Den fick dock inte en enda mask av lärkan som hade försett sej ordentligt. Maskarna var lätta att plocka men det verkade inte som att ungarna förstått var de kunde hämta mat själva. Det kanske skulle ta en dag till innan de förstod hur "köket" fungerade.

Det här kan jag bara tolka som en hona som inte riktigt tycker att hannen sköter sitt jobb, eller vad tror ni?

En vacker törnskata passerade några gånger.

Turturduvan slog sej ner på den gamla stolpen en stund. 

Den flög sedan över till pinnen där ljuset var betydligt bättre den här tiden på dagen. 

Det vi egentligen satt och väntade på, förutom härfågeln som var med i förra bloggen, var de läckra blåkråkorna. De var på jakt efter en bostad och det fanns två möjliga vid detta gömsle, men bara den ena var ledig.

När den första anlänt dröjde det inte länge förrän båda i paret var på plats. 

Bostad nummer ett kollas noggrant. Fågel är faktiskt in i hålet och vänder ett par gånger.  

Det fanns också ett lämpligt bohål på andra sidan om pinnen de satt på. 

Den måste också undersökas.

Det blev visserligen några bilder på när den tittade in, men det gick mycket fort. I det hålet bodde en minervauggla som låg på ägg. Vi såg aldrig till ugglan men den var tydligen tillräckligt kaxig för att avhysa blåkråkan omedelbart.  

Kråkorna ägnade en stund åt att fånga insekter, putsa sej och prata med varandra...

...samt att kolla in den lediga bostaden. Vi trodde att de kanske skulle bjuda på lite kråksamvaro på pinnen, men att hitta rätt lya var viktigare.

De visade i alla fall upp sej i all sin prakt, åtskilliga gånger.

De är oerhört läckra i sina blåskimrande fjädrar och slår blåskatan, som jag såg i Portugal. Den ska jag visa vid något annat tillfälle.

Hälsningar Lena