Svartvita kungsfiskare

Svartvita kungsfiskare (pied kingfisher), alltså inte kungsfiskare i svartvitt, finns i Sydafrika. Vi hade nöjet att få möta en familj på nära håll, med två vuxna och en juvenil (den som gapar) under vår resa i augusti. Denna bild är tagen innan solen gått upp och vi hade knappt kommit in i gömslet innan de satt utanför. ISO 10 000 och en del justering i LR, inklusive brusreducering.

Den är lika stor som våra kungsfiskare men har enbart svarta och vita fjädrar samt svarta fötter och näbb. Den på grenen är en hanne som man kan känna igen på det dubbla svarta bröstbandet. Ungen kommer inflygande. 

På svenska kallas de gråfiskare. Arten är vanlig över stora delar av Afrika söder om Sahara och i södra Asien.

Det är vanligt att man ser dem i familjegrupper och vi såg dessa tre flyga tillsammans flera gånger när vi passerade vattnet där de höll till. Då var förstås avståndet alltid för långt. 

Det hände att de kom väldigt nära gömslet, som var av typen med glas. Det här blev ju lite väl nära. 

Dessa svartvita pigga fåglar bjöd på mycket nöje när vi satt i detta gömsle. Men det blev aldrig några bilder på dem alla tre tillsammans. Det verkade som att föräldrarna turades om att fiska, även om ungen flög obehindrat med dem. 

Ungen gapade oavbrutet efter mat.

Det blev tyvärr inga vettiga dykbilder, för de fiskade inte i den lilla pöl som låg precis utanför gömslet. De kan svälja byten utan att återvända till en sittplats, och sväljer ofta mindre byten i flykten, varför de kan jaga över stora vatten och flodmynningar som saknar sittpinnar vilket är en förutsättning för andra arter av kungsfiskare.

De har också en annan taktik när de fiskar än våra kungsfiskare. De ryttlar på ganska hög höjd över vattnet och spanar efter fisk som de sedan dyker efter. Den här bilden är i färg men himlen var mulen och fågeln är ju svartvit. Det var också ganska mörkt. När de dök befann de sej utanför den pöl som låg runt gömslet och det gick inte att fota själva dyket från där vi satt. 

Ibland blir bilder nästan sepiatonade i tidigt gryningsljus och om motivet inte har skarpa färger blir det extra uttalat.  Det här är honan, för hon har ett ofullständigt band på bröstet.

Jag tänkte på det när jag tog fram dessa bilder igen. Antagligen för att jag nyligen läst Eriks inlägg om sepiafärgade bilder.  

Här är det ju också lite grönt med i nederkant, men det skulle man kunna beskära bort. 

Hälsningar Lena

Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder. 

Renhållarna

Vi är på plats långt innan soluppgången och den första gästen var där redan när vi kom. Vi smyger in i Zimangas asätargömsle och riggar våra kameror i mörkret. 

En fläckig hyena är på plats och dreglar över åteln som ligger under galler, just för att hyenorna inte ska kunna glufsa i sej allt på en gång. En fullvuxen fläckig hyena kan äta 3o kg kött i en sittning om tillfälle ges, så det krävs vissa begränsningar för att de inte ska tömma stället innan det ens blivit ljust. 

Det naturliga ljuset kommer gradvis och för de som undrar finns det en dold belysning bakom en av åtelplatserna. Det här är typiskt ett arrangemang som kommer från Bence Maté. 

Det är två hyenor som är framme och försöker komma åt godsakerna som ligger under ett galler. Fläckig hyena är en framgångsrik art och den mest talrika stora köttätaren i Afrika. De är opportunister och kan, förutom kött även tillgodogöra sej ben och hud, vilket gör dem till de mest effektiva carnivorerna.

De kivas lite och det är tydligt att en individ är lägre i rang än den andra.  

Fläckig hyena är ett mycket socialt djur, för att vara en carnivor, och de lever ofta i stora grupper med en komplex hierarkisk struktur som mer liknar den hos primater. De jagar ensamma, i par eller i grupp, beroende på vad som är mest effektivt. 

Den ena kommer väldigt nära gömslet och det känns som att den nog vet att vi sitter där. Vi luktar antagligen lite gott. Den typiska kroppsformen med mycket kraftig framparti och ett vekare bakparti gör att den ser oproportionelig ut. Den sluttande rumpan gör dem svårare att angripa bakifrån.

Den ser lite charmigt nyfiken ut men det är en predator av rang. Även om den är mest känd som asätare, dvs en renhållare i naturen, är den en utmärkt jägare som kan förfölja ett byte långa sträckor i upp till 60 km/timmen. Hyenorna har ett stort hjärta, ca 1% av kroppsvikten, vilket gör dem extra uthålliga. Hos andra däggdjur är hjärtat oftast ca 0,5% av kroppsvikten. 

Hyenorna härskar på platsen, men de andra renhållarna börjar samlas i utkanten. En efter en landar de vitryggiga gamarna. De är imponerande fåglar med ett vingspann på över två meter och en vikt på 4-7 kg. 

Det inkommer också ett gäng svartvita kråkor som kommer att bjuda på en hel del underhållning, förutom att putsa vårtsvin som jag visade i förra bloggen. 

I väntan på att hyenorna ska ge upp vid åtelplatserna sitter gamarna stilla och kråkorna gör det som korpar ofta gör mot havsörnar. De rycker dem i stjärtfjädrarna och det är uppenbart att det bara är för att irritera dem eller för att det är kul. Det finns en hel del bevis för att intelligenta fåglar ägnar sej åt olika aktiviteter, bara för att de verkar gilla dem. Här fanns det inte någon mat att komma åt, inte än.  

Gamar och kråkor patrullerade allt närmare hyenorna, vilket förstås irriterade dem. Alla tre arter hör till en "scavenger community" som bildas runt platser där det finns as. 

Till slut blir fåglarna för närgångna.

Kråkorna håller rådslag, de kanske lägger upp en plan...Eller så bara väntar de på att hyenorna ska ge upp för, att det inte kommer åt mer än småbitar med sina stora käftar. Kråkorna vet nog att det är vad som kommer att hända. 

Solen går upp och fler gamar anländer. De är tjusiga på ett speciellt sätt. Men de är också mycket underhållande att titta på. Den här förmiddagen hos gamarna tog jag mer bilder än under någon annan gömslesittning eller "game drive" under hela resan. 

Det här är gamarna i Djungelboken IRL. Vilken show de kunde bjuda på. De rör sej med en skumpig gångstil som mest liknar de "hoppsa-steg" som glada barn använder, i kombination med svängande halsar och en hotfull "jag ska ha" mentalitet. 

Naturligtvis blev det en massa kiv mellan fåglarna.

Som ibland kunde se ut som pardans.

En av hyenorna kommer tillbaka efter en stund och den är fortfarande sugen på det som ligger under gallren. 

En gam utmanar ödet och kommer för nära. Här blir den nästan av med några av sina stjärtfjädrar.

Men den tunga hyenan (antagligen 45-50 kg) hinner inte ikapp gamen, även om den inte är så snabb att lyfta. 

Gamen undkommer med blotta förskräckelsen. Det visar sej dock snart att det finns andra asätare som är lättare och snabbare. De törs komma fram när hyenorna har lämnat och då kommer det att ryka några stjärtpennor, vilket kommer i nästa blogg

Hej så länge,

Lena

Servicefåglar

I Zimanga mötte vi inte bara djuren som var de självklara motiven, som här ett vårtsvin, utan även de djur som levde i närheten av dessa som t ex oxhackare, som närmast kan betraktas som servicedjur.   

Det finns två arter av oxhackare, en rödnäbbad och en gulnäbbad. Det verkar som att den rödnäbbade dominerade där vi var. Oxhackare lever i symbios med regionens stora däggdjur och livnär sej av fästingar och insekter som förekommer på däggdjuren hud/päls.

" - OK kompis om du har druckit färdigt kan du väl hoppa ombord igen." 

Ibland kanske det var lika mycket ett bra ställe att sitta på som en bra matplats. Här kunde man ju ha sitt eget privata möte utan att bli störd.

Den absolut mest optimala restaurangen för en oxhackare måste väl ändå vara en giraff. Ett gigantiskt djur som är en fridfull växtätare.

Förstora och kolla in menyn till höger. Snaskiga fästingar i överflöd samtidigt som man sitter på en fyra meter hög utkiksplats som rör på sej. 

Det kan knappast bli bättre och dessa oxhackare har definitivt hittat rätt.

En klumpig noshörningsunge får också finna sej i att bli plockad av oxhackare som rensar såväl horn som ben. Som ni ser finns det också rikligt med små flygande insekter nära och även på de stora djuren.

Oxhackare som tar det lite piano tidigt i gryningen.

I afrika finns också svartvita kråkor. Riktigt läckra. De påminner mycket om våra gråkråkor och korpar i beteende.

Men de servar också hudvård. Här ser den nästan ut att fråga om det önskas en ansiktsbehandling.

Det här vårtsvinet kom upp på en höjd och stod sedan helt stilla en lång stund. Jag kunde inte förstå varför, förrän kråkorna kom fram och började jobba. 

Den stod stilla och lät de stora fåglarna jobba på.

Det här ser ju nästan dramatiskt ut, men det var bara vänligt småplockande.

Vi mötte också en annan typ av servicefågel, en av de riktiga renhållningsarbetarna. De var så underhållande att de får komma i en egen blogg.

Hälsningar Lena

Elefanter

Zimanga private game reserve i Sydafrika har ca 50 elefanter och alla ville vi förstås se elefanter. Vi hade tillgång till fyra jeepar med guider och nattetid patrullerade 16 vakter (skydd mot tjuvjägare), som guiderna hade kontakt med. Elefanter är också rätt stora och det lämnar stora högar efter sej, ändå tog det tre och en halv dag innan vi hittade elefanter! 

Till slut hittade vi en flock inne i ett snårigt område där de mumsade på de mest taggiga växter som fanns, akacia. Förstora bilden så ser ni taggarna ordentligt. Reservatet är 70 kvadratkilometer så det är inte som att köra runt i en djurpark. En flock på ett 20-tal elefanter kunde lätt hålla sej undan.

Här stod vi plötsligt öga mot öga med en stor hona och även om det ser aningen dramatiskt ut på bilderna, så ruskade hon bara på huvudet

Hon kunde också vinka som Ria Wägner, några av er här kommer kanske ihåg henne.

Elefanterna rörde sej sakta hela tiden och passade på att äta från alla möjliga buskar och mindre träd. Det var en flock med honor och ungar i olika åldrar. Honorna föder en unge med 2,5–9 års mellanrum och är fertila upp till ca 50 års ålder. 

Ungen diar i tre till fyra år även om den kan leva på fast föda från ca två års ålder. Den här kanske var tre år för den försökte ta sej en slurk från mamma. men vi såg den också äta gröna blad. Den var inte heller den minsta ungen. 

Vi stod stilla med jeepen en lång stund, bredvid ett annat gäng. Elefanterna befann sej runt oss, betade och passerade. Guiderna trodde att de var på väg mot ett mindre vattendrag. En vuxen elefant dricker 75-150 liter om dagen och tuggar i sej 150-300 kg grenar, blad, gräs och buskar.  

Den här unga elefanten kom mot våra jeepar med rätt skön stil, lite slängig och kanske också en aning kaxig. Den stannade dock några meter från bilarna, tittade på oss och gick sedan förbi. 

Det fanns några mindre ungar och de var ju helt oemotståndliga. 

Den här hade fått ta i en taggig kvist som den inte verkade så sugen på att äta upp. 

De små ungarna var ofta ganska blyga och gömde sej bland de stora elefanternas ben, men ibland tittade någon fram och bjöd på några charmiga poser. Oklart om den visste vad den skulle använda sin snabel till annat än att vifta med den.

Här har en mamma brutit av en gren med blad för att underlätta för ungen att få i sej lite grönt. Den puttade också undan en annan elefant som ville ta en tugga av kvisten. 

Några små gröna blad kanske hamnade i munnen på den lilla elefanten.

Vi satt väldigt bra här och det var mysigt att befinna sej mitt i flocken av betande elefanter. Jag växlade mellan att använda 100-500 mm på Canon R5mkII och 24-35 mm på min gamla 5DmkIV. Min sambo hade R5:an och 100-400 mm eller 16-35 mm. Just i det här ögonblicket knakade det till väldigt nära min vänstra sida.  

Där stod plötsligt en väldigt stor elefant, väldigt nära. Bilden är tagen med 100 mm, för det var den kamera jag råkade ha i handen. Jag fick luta mej bakåt.  

Den sniffade på mej...så kändes det i alla fall. Men den gjorde ingenting och det var inget hotfullt alls i situationen. Guiderna känner de olika individerna väl och vår guide sa inget. De hade annars en teknik för att markera för en elefant att den skulle backa och det var att slå ett par gånger i plåten på bilen. De fick t ex inte undersöka bilarna med snabeln, men sniffa på en gäst var visst OK. 

Hela flocken hade så småningom passerat och de var på väg mot vattnet. 

Den minsta ungen gömde sej delvis under magen på mamma. Den yngsta var ett år gammal. 

Den bar runt på en pinne som den kanske provtuggade på. 

Det känns tryggt bakom mammas snabel.

Hej så länge,

Lena