En gryningstur i närområdet och ett roligt möte

Jag har varit väldigt upptagen denna vår, både med jobbresor och privat, och det känns som att jag inte har kontroll över vad som händer i naturen i mitt närområde. Denna fredag morgon fick jag i alla fall möjlighet att kolla av lite. Jag ställde klockan på 03:00, för solen går upp ca 3:30, och det tar mej en dryg halvtimme att köra till Hjälstaviken. Det stor en bil på parkeringen vid Parnassen när jag kom dit. När jag kom ut på den första spången såg jag att det var en person där före mej, fler som är riktigt morgontidiga tänkte jag.

Jag hade för en gång skull två kamerahus med mej och plockade upp ett med vidvinkel när jag stod på spången. Solen var på väg upp över skogen och jag övervägde att stanna ett tag och invänta det. Men jag var för nyfiken på hur det skulle se ut vid gömslet och vad det skulle vara för fåglar där i dimman så jag fortsatte på spången. 

Där satt också en av mina små favoriter så här års, gulärlan. När jag kom hem och tittade på bilderna i datorn såg jag att det satt en ärla till i nederkant. Den var dock inte skarp på någon bild, man kan inte få allt.

Gulärlorna flög runt bland de gula svärdsliljorna och fångade insekter. Jag lyckades få en på bild men tänkte att det är bättre att försöka med dessa på vägen tillbaka, då det är mer ljus på platsen. Jag fortsatta längs spången och stannade ibland för att lyssna och spana efter skäggmesar, men inte ett ping hördes. Jag såg att personen framför mej betedde sej ungefär likadant. Jag såg också att det var en fotograf med ett tele (och inte enbart en skådare).  

Strax innan gömslet kom jag ikapp fotografen som visade sej vara Ing-Marie Sjödin. Hon har ju betydligt längre att åka och hade förstås övernattat i närheten. Det är inte ovanligt att möta fotografer här som lägger ut bilder på FS (i poolerna), men en bloggare som jag dessutom känner hör inte till vardagligheterna. Vi satt i var sin ände av gömslet, som är rätt stort, och det ska bli intressant att se vad hon lyckades fånga på bild. 

Det var ganska kallt och dimma över vattnet, men i övrigt var det mest gäss som rörde sej i området. 

En bäver simmade förbi nära gömslet, men den dök och försvann när det upptäckte oss.  

Den här svalan satt på "Ing-Maries sida" och dessutom bakom ett filter av vass. Men den tittade fram mellan stråna ibland. Tyvärr inga skäggmesungar för min del. 

Dimman lättade när solen började gå upp och det var fullt fart i barnkammaren på flotten mitt framför gömslet. 

Flotten ligger ganska långt ut i vattnet och det krävs ett rejält tele för att få bilder på vad som händer där, dessutom är dessa beskurna. Förhoppningsvis är dessa skyddade från i alla fall räv, men det finns ju andra rovdjur och fåglar som kan ta dem. 

En ensam smådopping passerade. Vi såg också ett skäggdoppingpar, utan ungar, ett par ägretter och en del småfåglar som t ex sävsångare och sävsparv. Det ska bli intressant att se vad Ing-Marie väljer att visa. Hon stannade längre än jag gjorde för jag skulle ju jobba och lämnade henne vid halv sju. 

På väg tillbaka till bilen räknade jag med en session med gulärlor på spången, men när jag höjde kameran för att spana in den gula fågeln damp det ner något helt annat på räcket. En enkelbeckasin. Den satt där en lång stund och gav ifrån sej sitt låga "purrande" läte. 

Det var flera gulärlor ute bland vassen och de gula svärdsliljorna. Jag inväntade flera stycken för att om möjligt få bilder på dem i närheten eller på de gula blommorna, helst i medljus och i en snygg pose (man börjar ju bli rätt kräsen med motiven).

När jag fick den här bilden kändes det som att nu kunde jag åka hem och jobba. Fredag med vackert väder, ett roligt möte och en fin morgon. Ett bra sätt att inleda helgen.

Hälsningar Lena

Uppsala city-bäver!

Svandammen i centrala Uppsala, framför café Fågelsången där vi brukar fotofika, har sedan några dagar fått nya gäster. Jag fick höra igår att det fanns bäver i den här pölen och steg upp lite extra tidigt i morse för att kolla in om det stämde. 

När jag gick runt dammen fick jag snart syn på en bäver under pilträdet, där den satt vid en hög med pinnar. Man kan se stadstrafiken bakom staketet med bl a en grön stadsbuss.

En annan bäver kommer simmande och försvinner runt ön. Det är alltså ett par, eller i alla fall två bävrar. 

Många passerar som är på väg till jobbet eller skolan och stannar för att titta, ta bilder eller bara frågar vad det är för något som får andra att stanna. Det finns dunbollar också men de drar inte alls till sej lika mycket uppmärksamhet. 

Enligt Wikipedia håller bäverhannen ihop med sin hona hela livet, så detta är kanske ett par. De lär dock bli lite svårt att få ihop ett bo i Svandammen för det är tveksamt om det finns bomaterial så det räcker. De verkar också vara lite sent ute.

När de möts vid pinnhögen är de väldigt ömsinta mot varandra. Det ser ut att kramas men det handlar nog mer om putsning av den tjocka pälsen.

Jag har aldrig sett bävrar på så här nära håll och aldrig heller ett bäverpar som gosar/putsar sej på detta sätt.

Solljuset är tyvärr starkt och mot de blöta djuren blir det allt annat än optimalt, men man får ta det som det är när det för en gångs skull är fint väder. Kolla in baktassen med simhuden mellan tårna.

Efter en sista omfamning återgår de så småningom till att gnaga av barken på pinnarna. Vilka charmerande djur. Man kan ju inte låta bli att undra hur länge de kommer att få vara kvar här...? Jag har sett vad de kan åstadkomma när de börjar fälla träd.

I dammen finns också en bedårande liten familj med knipor. Det hör ju till det mer vanliga gästerna här. 

Mamma knipa bryr sej inte det minsta om bävrarna.

De små dunbollarna är redan duktiga dykare.

Kajan är mer tveksam, den kanske oroar sej för sina favoritträd utanför konditoriet. Vi får väl se vad som händer.

Motvilligt lämnar jag bävrarna och åker till jobbet. Vilket morgonmöte!

Hälsningar Lena

Bäver

Under en tidig gryningstur till Hjälstaviken fick jag syn på något stort som kom simmande mot mej. En bäver. Jag stod stilla och följde den med kameran. 

Jag stod vid en liten bro och bävern simmade förbi mej väldigt nära. Så nära har jag aldrig sett en bäver förut. Kolla in de långa hårstråna vid ögonen. Det är ju inte helt ovanligt att man stöter på det "plockepinn" som bävrarna åstadkommer, eller "plockestock" kanske är mer passande, men själva bävern visar sej sällan. 

Den passerade under bron och simmade sedan bort i den lilla ån. En bra morgon.

Hälsningar Lena