Ale stenar

Jag kom ner till stranden vid Kåseberga hamn i god tid före soluppgången och kunde kosta på mej att stanna till där en stund. Det var stilla och kallt. Vinterjacka, mössa och vantar på. 

Ale stenar ligger på Kåsebergaåsen 32 m över havet och promenaden gjorde i alla fall att man fick upp värmen. Det stod en bil på parkeringen förutom min, men den personen skulle ut med en båt. Det fanns sålunda fortfarande hopp om att det skulle vara folktomt uppe på åsen. 

Det var öde och stilla, bara lärkor som drillade och en ensam hare som sprang iväg när jag kom. Det var väldigt rogivande och jag stod en långt stund och funderade över hur man fångar ett motiv av det här slaget på bild. Går det att göra ett sånt här ställe rättvisa? Antagligen inte. 

Flera här bland FS bloggarna har visat Ale stenar tidigare och varje gång har jag tänkt att jag måste åka dit och uppleva detta själv. Lite förvånande att jag inte varit på denna plats någon gång under min uppväxt, då vi gjorde långa husvagnssemestrar varje sommar. Av "släktskäl" kom vi dock inte längre söderut än Småland.

Den som senast visade bilder härifrån var Wolfgang  Han visade stenarna i regn och dagsljus. Det såg helt annorlunda ut, stenarna skiftar färg med ljuset. Fördelen med vädret och att han var där i mars, var väl att det var folktomt. Sven var där vid soluppgången, vintersolståndet 2024 och tog helt magiska bilder. Han fotograferade också solnedgången vid sommarsolståndet 2025 och då blev det ett inlägg om att redigera bort människor med AI eller låta dem klättra runt på motivet, för så såg det ut.

Jag flyttar mej lite till höger och sedan lite till vänster, noga med att få med månen. Brännvidden är 16 mm, ett litet plastigt objektiv men med kort närgräns (tänkt för riktigt små motiv) och ett Canon rf, dvs jag behöver ingen adapter på min R5. 

Nu stod jag äntligen på plats vid Ale stenar när de första solstrålarna letade sej över molnen vid horisonten. Det var vad jag hade högst upp på listan över årets besök i Skåne och upplevelsen är mycket speciell. Stenarna är daterade 540 till 800 e. Kr och jag funderade på hur livet såg ut då runt denna plats och i denna bygd. Man kan inte heller låta bli att undra över hur stenarna kom på plats, då varje sten uppskattas väga ca 5 ton.

När ljuset ökar ändrar stenarna färg. Det anländer några kråkor som flyger runt och jag kan inte låta bli att följa dem med blicken. Jag har inget tele med på denna promenad, bara 16 mm och 24-105 mm. 

En kråka kommer med ändå. Den satte sej fint tillrätta då jag testar vad det lilla (och billiga) objektivet klarar av rakt mot solens strålar. 

Solljuset tilltar och alla stenar ändrar färg. Här funderar jag över hur viktig den lilla "roderstenen" är för helheten? Jag valde medvetet att inte ha den med för jag ville ha en snävare bild. 

Solen har nu gått upp så pass högt att den magiska stunden är på väg att gå över. Det var min upplevelse vid Ale stenar. 

Jag promenerar tillbaka mot hamnen och konstaterar att även om jag går långsamt, är det en hel del tid kvar tills jag kan förvänta mej frukost där jag bor.

Jag kör lite planlöst på de små vägarna i området och hittar några harar som alternerar mellan att äta och springa runt. Jag hade inte teleobjektivet med upp på Kåsebergaåsen, men det låg givetvis i bilen. 

Hararna kommer t o m springande mot mej och har inte ännu förstått att det döljer sej en människa i den parkerade bilen. 

Rapsfälten lyser mer och mer gult för var dag. En lärka slår sej ner bland blommorna efter en lång luftburen drill

En lantbrukare är ute med traktorn och sätter potatis, antar jag. Kanske är det agronomen i mej som inte kan motstå detta... Fast jag har aldrig tagit del av storskalig potatisodling. 

Jag undrar vad lantbrukaren tänkte? Han såg absolut att jag stannade och tog bilder. 

Hej så länge,

Lena