Vargar på myren I

Vädret var strålande och sjön låg blank vid huset där vi bodde. Notera månen som fortfarande syns. Bilden är tagen tidigt på morgonen men jag missade morgondimman. Efter frukost kände jag på vattnet och insåg att det var varmare än jag trodde, gissningsvis 18-20 grader. Jag bestämde mej för att ta ett bad. Jag var ensam vid bryggan och det var ljuvligt. 

På eftermiddagen åkte vi ut till en myr. Det var här vi skulle sitta denna kväll. Var tredje dag lägger man ut en grisåtel här och förväntningarna var höga. Björnarna kan också hålla reda på vilken dag det är, för den första var snabbt på plats efter att sista bilen lämnat området. 

Björnen kom först mot oss och letade efter lite snacks som låg gömt närmare gömslena. Den ville kanske ha ett laxhuvud till förrätt.

Ganska snart såg vi den första vargen, alfahonan kom travande i kanten på myren. Tungan hängde för det var varmt. Vi satt i t-shirt i gömslet och svettades. För två år sedan då jag var här (samma vecka) var det flera lager av kläder som gällde och efter någon timme helt stillasittande frös vi. 

Honan bytte plötsligt riktning och kom mot gömslena. Åteln är inte så intressant för vargarna innan en björn varit där och gjort grovjobbet.

Det var bitvis blött på myren och det skvätte vatten när hon kom emot oss. Nu började det bli svårt att ha uppsikt över vad som hände. Det var en björn vid åteln, en varg väldigt nära gömslena och...

...en till varg i kanten på myren. Alfa hannen spanade ut mot åteln och björnen som tog för sej där.

Snart kom det ytterligare en varg och underkastelsen var total. Förra året hade detta par sju valpar och i dagsläget var man ganska säker på att minst tre av de nu fullstora vargarna var kvar. Alfaparet hade också fått en ny kull detta år och det fanns fyra årsvalpar som skymtats vid några tillfällen. Det här var en av fjolårsungarna.  

Två till av ungvargarna anslöt inom kort. Efter att de hälsat och slickat på varandra, tyvärr dolda i det blöta gräset, gav de sej av i samlad formation mot åtelplatsen.  

De stannar upp och avvaktar...de väntar på att björnen ska ha dragit loss en rejäl bit av grisen som de sedan kan ta ifrån den. Alla i gömslet är superfokuserade på vad som händer.

Plötsligt inleder de en attack. Det är väldigt svårt att hålla koll på allt som händer, men jag ser i ögonvrån att björnen har ett stort stycke i munnen. Vargarna gör sej beredda...

...för det som nu gäller är att irritera och hota björnen så mycket att den tappar köttstycket, så vargarna kan norpa det. 

Men en ilsken björn är en farlig opponent för de unga vargarna och man kan tydligt se hur de ryggar tillbaka när björnen vänder sej mot dem. 

De försöker bita björnen så den ska sno runt och tappa köttstycket, men det går inte så bra. Jag har förstås en hel serie med bilder på detta händelseförlopp, men har valt ut några som får illustrera vad som hände.

Ungvargarna förmår inte skrämma björnen tillräckligt och läget verkar förlorat för deras del, men då kommer en fjärde varg in på arenan. Den mörka till höger är pappa som kommer för att stötta sina telningar. 

Alfta hannen utmanar björnen men han kom för sent. Slaget är redan avgjort och björnen kan lufsa iväg med sitt kap från åteln. 

Under hela denna rafflande show har korparna fört ett oherrans väsen. Skrattar de eller ?

Den gamla havsörnen lättar från sin utkiksplats där den beskådat hela händelsen. Antagligen "skåpmat" för en garvad örn som denna.

Den gör en lågsniff över åtelplatsen och lyckas fånga en lagom stor läckerhet i klorna innan den drar vidare.

Alfahannen markerar sitt revir. "- Det kommer fler björnar, vänta bara."

Hej så länge,

Lena

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Så glad jag blev!

När man sitter i gömsle blir det ju ofta bonusbilder på arter som man kanske inte primärt var ute efter att fotografera, men som ju ändå är där. Nötskrikan kunde jag inte motstå när den visade upp sej så här fint. 

Korp är vanligt vid en matning för rovfåglar och här fanns förstås ett vackert par. I synnerhet denna som hade piffat till fjädrarna på huvudet.

Jag hade en fågel till på önskelistan denna helg, förutom de ljusa vråkarna, och på mitt första pass under lördag eftermiddag kom det ingen. Men morgonen därpå kunde jag höra dem "prata" med varandra innan det ens blivit riktigt ljust och det dröjde inte länge förrän en var på plats. 

När den röda gladan landade blev jag alltså extra glad. Den landade på matplatsen närmast gömslet och fick snart sällskap av ytterligare en. Det blev dock inga lyckade bilder när båda individerna var med. 

Vilken högtidsstund. Den satt precis framför mej och jag kunde ta porträttbilder med 300 mm. Jag har fotat glador förut, i Skåne, men bara flygande mot blå himmel och jag ville så gärna se och fota dem mot en annan bakgrund. Det var möjligheten att göra det som lockade mej att köra 60 mil till detta gömsle.  

Glador är inte lätta att få ner på en åtel och de är känsliga för ljud och andra störningar. Vråkarna är helt okänsliga och man kan sjunga i gömslet när de väl har landat och börjat äta. När gladan kom ner var vi andäktigt tysta. Vi pratade förstås inte i gömslet mer än någon viskad kommentar, men när gladan landat var vi extra noga med att inte åstadkomma något ljud. 

Gladorna landar företrädesvis på marken och de kan inte hävda sej mot en vråk. Den här gladan blev bortkörd fyra gånger när den börjat äta. 

Det ligger mat på flera ställen för att den ska ha en chans att få sitta ifred och äta. Det betydde dock att vi ibland hade vråk på tre eller fyra olika platser och det var svårt att hålla koll på dem. 

Den flög och satte sej i utkanten av matningen, där det visserligen fanns lite godsaker men korpen hade varit där en vända och norpat åt sej en del. Nu hade solen dessutom gått upp och nådde delvis denna del av matningen.

Gladan var inte nöjd med det som den hittade här. Det syntes tydligt att den egentligen ville till en av de bättre matställena, men där var det upptaget...

Den lättade plötsligt och visade upp sej på ett magnifikt sätt. 

Sen verkade det som att den upptäckte att det var en stor gran i vägen och den gjorde en abrupt manöver för att undgå det stora trädet. Jag har flera bilder på när den flaxar i granens grenar men den har vänt ryggen till så de får vara kvar i arkivet. 

Den flyger en vända men kommer strax tillbaka och landar då i samma gran. Den blir sittande en stund och spanar mot matningen, som att den överväger vilka olika alternativ det finns för att komma över en stor frukost. 

Den hittar till slut en plats där den får äta tills den är nöjd. 

Jag fick flera chanser att fotografera röd glada under de kvarvarande sittningar jag hade i gömslet och eftersom det här är en fågel som är ovanlig hemma, fokuserade jag på den framför vråkarna. Fast det blev många bilder av allt som dök upp här. Den här gladan satsar på att få en plats på den "stora scenen", där flest vråkar brukade sitta och där det också fanns mest mat.

Matplatsen var upptagen och den slog sej ner i utkanten för att vänta på sin tur. 

Nu blev det inget av med det för en till vråk damp ner och det blev för mycket för gladan. Jag zoomade ut maximalt men det blev ändå för "trångt". Det var då jag insåg att jag hade 1, 4 extendern på (för att ta närbilder) och jag hade sålunda 140 mm. Jag tog bort den så fort läget lugnat ner sej.

Gladan kom tillbaka efter en stund och passerade vackert förbi ner mot ett matställe på marken.

Det var trots allt här den oftast fick plats och chans att äta. 

Den kom och satte sej precis framför gömslet, mycket tacksamt.

Hela tiden vaksam på vad som händer, även ovanför.  

Det blev många bilder på glada och jag avslutar med en som var en chansning. Tiden är 1/800 s och det blev bara en bild i serien som var skarp på huvudet. Det var två mycket lyckade heldagar i gömsle och jag hade fått se de tre arter som stod högst upp på önskelistan inför detta besök dvs ljus "börringevråk", mård och röd glada. 

Hälsningar Lena

Östra Finland, dag 2 och natten mot dag 3

Jag inledde morgonen med en präktig frukost och sedan en stund med "flygande ekorre". Flygekorre finns visserligen i Finland, men här var det vanlig röd ekorre som fick vara modell. Helst ville jag att den skulle hoppa från vänster till höger, för bästa ljus på ansiktet, men den tog inte regi på det sättet och hoppade lika ofta från höger till vänster.

Det här borde ju inte vara så svårt med dagens fotoutrustning, men att få ekorren skarp i hoppet visade sej ganska knepigt. Om någon tycker att det borde vara mer luft framför nosen på denna bild kan jag erkänna att den är på väg ut i bildfältet. Det blev en hel del bilder med enbart svansen kvar. 

Vid 14:00 tiden åkte vi ut i det förbjudna området mellan Finland och Ryssland. Dagens gömsleområde heter Lake och har en liten pöl omgiven av tunna träd, mest tallar. Det regnade och ljuset var allt annat än bra. Gömslena är inte direkt lyxiga stugor, men de fungerar bra.

Så här såg det ut i "ettan" där vi satt tillsammans med Ann-Sofi. Jag har tagit kameran från min sambos 100-400 för att ta denna bild. För stunden var det lugnt utanför.

Första björnen kom efter ca en halvtimme. Här finns det bara små gömmor med godsaker som laxhuvuden och hundmat typ torrfoder. 

Den här björnen inledde med att kolla in ett gömsle. De som satt där fick porträttbilder. Annars rörde sej björnarna inte på den sida där gömslena stog utan höll sej mest längs sjökanten tvärs över. 

I vissa lägen ser de oerhört goa och snälla ut, som Baloo helt enkelt. 

Den gick runt och sniffade, men där uppe fanns det inget att hämta. 

Vi satt och väntade på att någon av björnarna skulle ta en simtur. De badar ibland men det var nog inte tillräckligt varmt för det. Den här var ute en bit i vattnet, men kom sedan på andra tankar. 

Vi satt i gömslet längst ute på ena kanten och den här kom väldigt nära oss. Man ser att den är ärrad på nosen och när man tittar på klorna inser man att de nog kan skada varandra rejält vid ett bråk. Den kan också ha haft en incident med vargar.

Den har nog haft väldigt ont i nosen en gång i tiden, men av vad jag kan se på andra bilder har den alla sina hörntänder i behåll. 

Den här natten hade jag bestämt mej för att sova över i gömslet. Min sambo och Ann-Sofi åker tillbaka till baslägret och riktiga sängar. Jag tar fram min sovsäck och bäddar på ett par madrasser på golvet. Klockan är strax före åtta och det har börjat skymma, men det är för tillfället uppehåll. Vinden tilltar och under natten blåser det upp ordentlig. Jag ligger och lyssnar på alla konstiga ljud som uppstår när vinden sliter i presenningar och tyget runt gömslegluggarna...klafsar det inte någonstans därute...? 

Det kanske det gjorde men jag somnade i alla fall och sov utmärkt i många timmar.

När jag vaknade var det helt tyst omkring mej och vattnet låg spegelblankt utanför gömslet. Vid halv sex satt jag på plats och spanade. Det var helt stilla och jag plockade fram en mandarin ur packningen. Ibland är det oslagbart att vara ensam i ett gömsle.

Kvart över sex får jag syn på något mörkt som rör sej till vänster om mitt gömsle. Jag har riggat min "gamla" kamera med trotjänaren 70-200 mm f 2,8 och satt den i gluggen åt vänster. Det kommer en järv tassande längs vattenbrynet. 

Det är fortfarande väldigt mörkt och järven är inte ett djur som står stilla särskilt länge. Med en slutartid på 1/40s inser jag att det är en chansning men jag hinner inte göra något...

...innan järven hoppar i vattnet. Jag blir rätt överrumplad för jag har aldrig sett bilder på en simmande järv. 

Den simmar förstås utmärkt, som en hund, och den ger sej av tvärs över den lilla sjön. På vägen får den tag i något gott som låg på vattnet och flöt, antagligen en bit laxhuvud. Jag har medvetet låtit bilderna förbli ganska mörka i redigeringen, för jag vill visa hur det såg ut i det ljuset som rådde. Solen hade inte gått upp och det var fortfarande ett lätt blåaktigt gryningsljus.

När järven når den motsatta sidan skakar den sej så vattnet skvätter. Jag tar enstaka bilder (inte serier) i hopp om att några ska blir tillräckligt skarpa. Jag hade inte förväntat med att ett så snabbfotat djur som en järv skulle dyka i halvmörket.  

Precis som hos hundar går skakningen som en vågrörelse överdjuret. Sedan plockar den med sej laxhuvudet och småspringer bort längs kanten på sjön på det där slängiga sättet som bara järvar rör sej, där den högsta punkten på djuret verkar vara ländryggen. Vilken start på morgonen!

Det ljusnar så sakteliga och jag sitter där och begrundar det jag fått se. Ett par kråkor patrullerar längs sjökanten. De har precis jagat bort en duvhök som kom lite för nära för att passa dem.

Jag packar ner min sovsäck och spanar ut en sista gång. Korpen har koll, i övrigt är det stilla. Jag hör bilen komma och lämnar gömslet 8:30 enligt överenskommelse. Nu ska det bli väldigt gott med varm frukost, kaffe och kanske en nybakad kanelbulle. Jag får också direkt veta av vår guide Magnus att simmande järv är mycket ovanligt och något han själv aldrig sett (och det är bara jag som fått det på bild). Dag 3 kunde knappast ha börjat bättre.

Hej så länge,

Lena

Pausfåglar

Nu är jag hemma igen efter sex händelserika dagar i finska urskogen och med många bilder i bagaget. Inledningsvis bjuder jag på några pausfåglar. Bilderna ska helst ses mot svart bakgrund dvs förstora.

Som alltid om det ligger något ätbart i naturen är kråkfåglarna på plats och kungen bland dessa är korpen.

I Finland finns det åtta arter av kråkfåglar, samma som i Sverige, och vi fick se sex av dessa. De två som vi inte såg var nötkråka och råka. De andra kommer att dyka upp på bild så småningom. 

Vid det här tillfället hade två korpar flyguppvisning i starkt solljus. Egentligen tycker jag korpar blir finare i mulet väder men de här bjöd på en fin show och det var förövrigt paus framför gömslet. Jag har gjort bilderna svartvita med en blå ton för korparna blev snarare bruna i det varma ljuset som rådde just då. 

Fåglar var inte huvudfokus på denna resa, men vi fick några mycket minnesvärda möten med fågelarter som jag inte alls hade förväntat mej. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena