Några svartvita rutor från en tur till Angarnsjöängen

Det är helg, bra väder och jag är ivrig att komma iväg någonstans. Jag måste välja mellan flera olika ställen som kan ha intressant djurliv så här års. Jag bestämmer mej för att åka till Angarnsjöängen. Denna plats har genomgått en omfattande restaurering. Med hjälp av en dammlucka vid utloppet efterliknas de naturliga årstidsvariationerna i vattenståndet vilket gagnar fågellivet och bromsar sjöns igenväxning. Strandängarna runt hela sjön betas av kor. 

De pampiga björkarna fångar mitt intresse. Det är kylslaget och frost på marken.

Just dessa träd bidrar till att jag väljer att visa enbart svartvitt i denna blogg.

En nötskrika sveper förbi. Den är Sveriges talrikaste kråkfågel men ack så lurig att fånga på bild.

Blåmesen är lite vanligare och även om den är vacker i färg väljer jag att visa den i svartvitt.

Jag stod vid en matstation en stund om kunde inte annat än njuta av småfåglarnas iver vid den stora proffsiga automaten. Den behöver antagligen inte fyllas på mer än en gång i veckan. 

En tofsmes kom förbi vid samma matning och jag fångade den på bild även om jag vet att den ofta kommer på besök i restaurangen hemma. 

Större hackspett är ju också vanlig hemma men jag kunde inte motstå denna.

Jag lämnande Angarnsjöängen efter ett fin tur utan att ha en aning om att en svarthakad buskskvätta just då råkade vara på besök väldigt nära. Men jag får klara mej utan denna lilla pippi. Söndag denna helg var vigd åt uppgifter som bara måste göras, bl a hängde ett vildsvin i garaget som måste förpassas till lagom anpassade portioner i frysen. Samtidigt behövde vi byta däck på två bilar då vintern verkar vara i antågande. 

Hälsningar Lena

Full fart i matningen

Vi har hängt ut en matare, men den hänger för närvarande i skugga (mörker) och jag har inte haft möjlighet att fota eller fixa vid den ännu. Det är i alla fall hög aktivitet i den om man ser till frökonsumtionen. Den här fina talltitan besökte en matning hos Lassi i Finland.  

Talltitorna var mycket pigga och roliga att fota. Det gäller att passa på när man säkert vet vilken sorts tita det är. 

Den här restaurangen hade också en pool, där det var fritt fram att arrangera dekorationer runt omkring och lägga ut frön eller nötter för en session med de småfåglar som behagade komma på besök.

Förutom talltitorna fokuserade jag mycket på tofsmesar. De var svårare att förutsäga och satte sej ofta i skuggan av någon anledning. 

En och annan flygbild blev det dock.

Tofsmesar dyker ju bara upp vid enstaka tillfällen hemma, så det gäller att passa på när man får chansen.

Jag vill också visa ett roligt möte som jag fotade i ett "skogsgömsle". När vargar och björnar dragit sitter man där och tittar på den som råkar komma förbi. En nötskrika hade hittat lite rester av något gott vid en tall. En hackspett landar en bit upp på stammen och noterar att nötskrikan har något godis. Hacke avvaktar men börjar sedan hoppa baklänges ner längs stammen. 

Hacke tar tid på sej och är försiktig, men till slut är han nära och förbereder sej på att plocka en godsak. Då upptäcker nötskrikan vad som är på väg att hända. 

Nötskrikan tänker inte dela med sej och talar om det för hacke, just som de sista solstrålarna lyser upp marken bakom de två fåglarna.  

Till helgen kanske jag får möjlighet att fota lite från vår egen restaurang, som i alla fall öppnat upp en servering.

Hälsningar Lena

Aprilväder och mer kameratest

Fredag eftermiddag och på väg hem från jobbet. Solen strålade och blåsipporna lyste längs vägen. 

Vårvärmen under den gångna veckan hade t o m fått en vitsippa att slå ut, komplett med liten insekt. Vi satt ute i växthuset och åt fredagsmiddag, solen gick ner vackert mellan träden. 

Lördag morgon...Tre grader kallt och altanen täckt med snö! 

Jag bestämde mej för att sitta ute med kameran en stund och fyllde på med jordnötter, solrosfrön och korv på stubben. Nötskrikan var inte sen att svara på inbjudan. 

Den kom ner och poserade fint medan snöflingorna föll. Nu blev det inte någon mer snö och det började töa redan efter en timme. Det blev till välbehövlig fukt på marken.

Det här kunde jag fånga med min gamla R5, men skillnaden nu var att det blev skarpa bilder direkt, på första "skuttet". 

Det här var något som den nya kameran klarade mycket bättre, att sätta fokus på en flygande fågel bakom en ridå av pinnar. 

Likaså presterade den mycket bra då jag fotade nötskrikan som kommer nerflygande mot stubben från en gren. Det går fort och den rör sej mot mej dvs stor förändring i djupled. Kameran satte hela serien från pinnen ner till stubben, det svåra är bara att hinna följa den med kameran. 

Jag bjuder på en bild till bara för att jag blev så nöjd. 

Solen sken stundtals men ibland var det helt mulet. ISO växlade från 800 till 4000 med en slutartid på 1/2000 s. Vackra domherrar satt i trädet men kom inte ner och åt. Jag hade både en hanne och en hona i ett av de stora träden närmast tomten. 

Bofinken tittade fram, jag såg även en rödhake och två stenknäckar. Men inga av dessa ville vara med på bild. 

Här är ytterligare ett exempel när kameran hittar och fokuserar på en hackspett genom en ridå av grenar. Här var det dessutom betydligt längre avstånd än nötskrikan på den tidigare bilden.  

Den höll kvar fokus när spetten flyttade runt på trädstammen. 

Det får räcka för denna gång. Det var egentligen alldeles för kallt för att sitta ute. Attans aprilväder.

Hälsningar Lena

Så glad jag blev!

När man sitter i gömsle blir det ju ofta bonusbilder på arter som man kanske inte primärt var ute efter att fotografera, men som ju ändå är där. Nötskrikan kunde jag inte motstå när den visade upp sej så här fint. 

Korp är vanligt vid en matning för rovfåglar och här fanns förstås ett vackert par. I synnerhet denna som hade piffat till fjädrarna på huvudet.

Jag hade en fågel till på önskelistan denna helg, förutom de ljusa vråkarna, och på mitt första pass under lördag eftermiddag kom det ingen. Men morgonen därpå kunde jag höra dem "prata" med varandra innan det ens blivit riktigt ljust och det dröjde inte länge förrän en var på plats. 

När den röda gladan landade blev jag alltså extra glad. Den landade på matplatsen närmast gömslet och fick snart sällskap av ytterligare en. Det blev dock inga lyckade bilder när båda individerna var med. 

Vilken högtidsstund. Den satt precis framför mej och jag kunde ta porträttbilder med 300 mm. Jag har fotat glador förut, i Skåne, men bara flygande mot blå himmel och jag ville så gärna se och fota dem mot en annan bakgrund. Det var möjligheten att göra det som lockade mej att köra 60 mil till detta gömsle.  

Glador är inte lätta att få ner på en åtel och de är känsliga för ljud och andra störningar. Vråkarna är helt okänsliga och man kan sjunga i gömslet när de väl har landat och börjat äta. När gladan kom ner var vi andäktigt tysta. Vi pratade förstås inte i gömslet mer än någon viskad kommentar, men när gladan landat var vi extra noga med att inte åstadkomma något ljud. 

Gladorna landar företrädesvis på marken och de kan inte hävda sej mot en vråk. Den här gladan blev bortkörd fyra gånger när den börjat äta. 

Det ligger mat på flera ställen för att den ska ha en chans att få sitta ifred och äta. Det betydde dock att vi ibland hade vråk på tre eller fyra olika platser och det var svårt att hålla koll på dem. 

Den flög och satte sej i utkanten av matningen, där det visserligen fanns lite godsaker men korpen hade varit där en vända och norpat åt sej en del. Nu hade solen dessutom gått upp och nådde delvis denna del av matningen.

Gladan var inte nöjd med det som den hittade här. Det syntes tydligt att den egentligen ville till en av de bättre matställena, men där var det upptaget...

Den lättade plötsligt och visade upp sej på ett magnifikt sätt. 

Sen verkade det som att den upptäckte att det var en stor gran i vägen och den gjorde en abrupt manöver för att undgå det stora trädet. Jag har flera bilder på när den flaxar i granens grenar men den har vänt ryggen till så de får vara kvar i arkivet. 

Den flyger en vända men kommer strax tillbaka och landar då i samma gran. Den blir sittande en stund och spanar mot matningen, som att den överväger vilka olika alternativ det finns för att komma över en stor frukost. 

Den hittar till slut en plats där den får äta tills den är nöjd. 

Jag fick flera chanser att fotografera röd glada under de kvarvarande sittningar jag hade i gömslet och eftersom det här är en fågel som är ovanlig hemma, fokuserade jag på den framför vråkarna. Fast det blev många bilder av allt som dök upp här. Den här gladan satsar på att få en plats på den "stora scenen", där flest vråkar brukade sitta och där det också fanns mest mat.

Matplatsen var upptagen och den slog sej ner i utkanten för att vänta på sin tur. 

Nu blev det inget av med det för en till vråk damp ner och det blev för mycket för gladan. Jag zoomade ut maximalt men det blev ändå för "trångt". Det var då jag insåg att jag hade 1, 4 extendern på (för att ta närbilder) och jag hade sålunda 140 mm. Jag tog bort den så fort läget lugnat ner sej.

Gladan kom tillbaka efter en stund och passerade vackert förbi ner mot ett matställe på marken.

Det var trots allt här den oftast fick plats och chans att äta. 

Den kom och satte sej precis framför gömslet, mycket tacksamt.

Hela tiden vaksam på vad som händer, även ovanför.  

Det blev många bilder på glada och jag avslutar med en som var en chansning. Tiden är 1/800 s och det blev bara en bild i serien som var skarp på huvudet. Det var två mycket lyckade heldagar i gömsle och jag hade fått se de tre arter som stod högst upp på önskelistan inför detta besök dvs ljus "börringevråk", mård och röd glada. 

Hälsningar Lena

Nötskrikan känner sej hemma

Det verkar som att nötskrikan känner sej hemma i vår restaurang och kommer villigt ner för att äta när det finns godsaker på stubben. När det hade snöat kom den flera gånger.

Den är ju lite försiktig av sej och blir lätt störd. Koltrastar och småfåglar har inga problem med att grannen slår i dörren, men det gillar inte nötskrikan.

Den drar snabbt men kommer snart tillbaka. Jordnötter är gott och denna helg fanns det även små korvbitar.

Trots att den är stor kan den komma "inglidande" utan att jag hinner se den komma.

När den landar yr det koltrastar och småfåglar åt alla håll.

Men den kan också sitta fint på stubben och sedan ta för sej av det som bjuds. Här har den fått syn på korvbitarna som är fastklämda i mellanrummet mellan barken och stubben. Det vackra snöfallet är egentligen snö som faller från grenarna på de höga träden utanför vår tomt.

Jag fick ett par mycket fina fotosessioner under helgen 15-16 februari, då det snöade och nötskrikan kom båda dagarna. 

Den kom även när det blev varmare och snön hade börjat smälta. 

Jag har lagt upp snö på stubben för den döljer nötterna så bra. 

Denna helg var all snö borta och det var återigen mörkt och blött i skogen och på min stubbe. När jag såg nötskrikan genom fönstret i vardagsrummet gick jag ut och fyllde på i restaurangen samt la nötter på stubben. 

Den kom inom några minuter. 

Det här är ett bra matställe verkar den tycka. 

Hälsningar Lena