På väg hem

Jag bestämde mej för att köra en annorlunda väg hem efter jobbet och började med en tur till Kungsängen. Där gick det en del gäss och betade, men på långt håll. Plötsligt närmar sej en polishelikopter och då blev det fart på gässen. En fin flock med bläsgäss kom därför flygande på precis lagom avstånd.

Här har de fått lite mer ordning på gruppen. Gässen drog runt några varv innan de landade igen, en bra bit från vägen, på ungefär samma plats som de var på när helikoptern kom. Jag såg inga tofsvipor och ingen lärka.

Innan jag hann sätta mej i bilen kom det par grågäss som jag fångade på bild, mest för att jag insåg att det skulle passera väldigt nära. Det här var ett par som verkligen kunde flyga synkroniserat.

Jag åkte vidare hemåt men körde på mindre vägar och ganska sakta. Jag såg en stor grupp sångsvanar men där gick det inte att stanna, inte ens inom rimligt avstånd och promenera tillbaka. En stund senare såg jag en liten flock rådjur som betade väldigt nära vägen. Det var raksträcka och jag hade ingen bil bakom mej. Jag tryckte ner sidorutan samtidigt som jag (nästan) stängde av talboken.

De tittade förstås upp lite undrande när bilen stannat helt och jag försökte för överblick över flocken genom sökaren. Magnus Rosman fortsatte att läsa en deckare i bakgrunden. Just den knappen på ratten är jag inte helt överens med.

Man undrar ju om de funderar över vad som låter eller om de bara blev oroade av att bilen plötsligt stod stilla på vägen.

Det här är nog en mamma med två fjolårsungar. Lägg märke till att de har öronen vända bakåt, det lyssnar på min talbok som jag inte har tid att stänga av.  

Det är två unga bockar och den ena passar på att buffa på den andra, bilen som pratar är nog inte så farlig. 

De nafsar lite av det som börjat spira på marken. Jag växlar mellan att kolla i backspegeln om det kommer någon bil bakom och titta i sökaren. Rosman pratar på och jag inser att jag kommer att få backa flera minuter, för jag har inte ägnat en tanke på vad han sagt.

Rådjuren rör sej en bit bort från mej och jag tar en sista bild på nästan hela gänget. Det gick en lite större bock med dem också, men han hamnade bara på bild vid detta tillfälle. Det gick trots allt ganska fort. Sedan fortsätter jag och nu är det närmaste vägen hem som gäller. Jag backar talboken tills jag förstår vad den handlar om.

Men jag hann inte så långt innan jag fick syn på en ensam trana. Solen har nästan försvunnit och svängde ner på en traktorväg för kanske få den i de sista solstrimmorna. Avståndet var fortfarande långt, men säsongens första trana får ändå avsluta denna blogg.

Hälsningar Lena 

Det blev mer vinter

Under helgen föll det mer snö och när jag vaknade på söndag morgon var landskapet täck av fluffiga vita flingor. Vackert men kanske inte önskvärt av alla. Ett av de unga rådjur som vi ser dagligen letar efter något ätbart på grannens tomt.

Den har hittat några grenar på en buske som den knaprar på. Antagligen inte så mycket att ha, men den kommer ju att passera in på vår tomt och förse sej med avrenspellets som vi bjuder på och så slickar den i sej lite fågelmat på köpet. Den här lilla killen har redan börjat tappa vinterpälsen, det styrs av ljuset inte temperaturen, och han ser lite luggsliten ut på halsen. 

I fågelrestaurangen fanns det fler gäster än bara koltrastar. En entita flaxar förbi och tar ett hampfrö.

De är snabba och tar med sej ett eller flera frön i näbben när de besöker restaurangen. 

Här har den lyckats ta minst tre hampfrön.

Talgoxen är förstås kung bland småfåglarna och vakar ständigt över utbudet i restaurangen. 

Den dyker ner för att ta för sej...

...och bromsar upp lagom för att landa mjukt i den fluffiga snön.

Ibland blev det lite stimmigt med småfåglarna men det är svårt att få dem på bild med godtagbar skärpa. 

Passar på att visa denna koltrast som är väldigt ljus på bröstet. Man inser att det är variation inom arten fast de är så pass enhetliga i färgerna. 

Vi har flera par av större hackspett bakom huset och nu börjar det märkas att de har lite vårkänslor. Den här har landat på den torra grenen som ger en perfekt resonans när den trummar. 

Här trummas det för fullt. Ljudet är karaktäristiskt och hörs långt. Det här är en favoritgren för hacke.

Den hade också en konstig manöver för sej då den skulle sitta på undersidan av grenen. Kanske var det något farligt som passerade, inte något jag kunde se i alla fall men skatorna varnade också.

Avslutar med en av småtjejerna som kommer förbi i stort sett varje dag och kollar om vi har lagt ut något gott till dem. Nu när det varit så pass kallt har vi lagt ut avrenspellets och äpplen (som man måste ta in och tina innan de går att dela). Några som uppenbarligen är årsungar har börjat se lite tunna och kantiga ut så vi stöttar med extra mat till dem. 

Hälsningar Lena

Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena

Arla gäster i vetet

Gjorde en riktigt tidig gryningstur och ertappade dessa i veteåkern. De var fyra men en drog iväg en bit ganska omgående. De här tre tror kanske att de inte syns.

Här har de förstått att hon där i bilen tittar på dem. De råkar vara väldigt nära vägen som jag står på och de två första bilderna är tagna med 100 mm. 

Jag zoomar in dem och ser att det uppstått viss förvirring i gruppen.

En till har studsat iväg en bit men bocken verkar inte vilja flytta på sej.

Han har hittat sin favoritfrukost bland veteplantorna och tänker stanna där och äta. 

Jag körde runt i mitt närområde och såg mer än 30 rådjur samt en dovhjort (som hoppade över vägen). Dock ingenting större.

Hälsningar Lena

Snöoväder

Det kom en hel del snö under lördagen i Knivsta och landskapet utanför våra fönster förändrades. När solen gått ner och mörkret börjat sänka sej kom den här killen på besök för att se om det fanns några äpplen. 

Det är trädgårdsbelysningen som gör det möjligt att ta bilder, ISO 8000 och det blir ganska många suddisar. Färgerna blir lite konstiga så det får bli svartvitt.

Lite senare på kvällen hade det blivit mörkt och snöandet tagit fart igen. Nu kom det några nya gäster och de var rejält snöiga. 

" - Ska ni bara sitta där inne i värmen och gotta er? Jag skulle också kunna tänka mej lite popcorn..."

" - Äppelglass, du måste skämta?!" 

" - Kan vi inte få något godare, det är ju lördag och Mello...? " 

De fick en extra tilldelning av pelleterat viltfoder (+ äpplen), så vi kunde äta våra popcorn utan att ha dåligt samvete över Bambi och hans vänner som fick stå ute i snön. De har det ju egentligen ganska bra, men en sån här kväll kunde gott deras vommikrober få ett extra tillskott att jobba med så de kunde producera både värme och energi till sina värddjur.  

Hälsningar Lena