Jakten på vårtecken...

...eller snarare förväntade vårtecken. Hela veckan har det varit strålande sol, vilket jag har beskådat från mitt kontorsfönster, men inte haft tid att gå ut och njuta av. När jag har varit på väg hem har solen varit på väg ner, men jag har kört alternativa vägar ett par gånger för att spana efter vad som händer i naturen. Det mesta av snön är i alla fall borta. Men de kalla nätterna gör att det är is kvar på många ställen.

Jag fick syn på sångsvanar på flera ställen. De är onekligen lätta att se på håll. Jag hade förväntat mej gäss men inga hade anlänt längs denna rutt. Den här bilden är tagen i de absolut sista solstrimmorna i början av veckan.

Mot slutet av veckan såg jag "ljuset i tunneln" i ett stort projekt som jag jobbat med under det senaste året. Deadline närmar sej men det kommer att gå bra. Jag tog en promenad på campus och där hittade jag ett solklart vårtecken. Studenter som sitter ute!

Jag gick genom Kunskapsträdgården i hopp om att hitta någon liten spirande snödroppe, men nej. Några studenter hade dock hittat ut till denna bänk i solen.

På väg hem körde jag ner till Årike Fyris för jag visste att gässen börjat anlända. Det var öppet vatten i mitten av ån och is längs kanterna. Där hittade jag några gäss. Inga stora mängder men de betade i det gamla gräset på andra sidan ån. 

Bläsgäss var en trevlig syn. Om ni får syn på namnet skogsgås och undrar var den kom ifrån så har det skett en förändring i den familjen. Sedan juni 2025 används inte namnet sädgås längre och det som tidigare var sädgås delas nu upp i skogsgås och tundragås. Givetvis är det väldigt svårt att se skillnad på dessa. 

Det här är i alla fall vanliga grågäss och ett vårtecken att glädjas åt. 

Sen fredag eftermiddag gick jag ut på gatan hemma. Fem dagars solsken och dagstemperaturer på 8-9 grader borde väl ha fått snödropparna att titta fram någonstans. Vi har inga egna men jag gick mot en trädgård som har ett bra soligt läge och där det brukar finnas stora mängder.  De här behöver visst någon dag till. 

Jag hittade snödroppar till slut, hos grannen. Hade jag tagit vänster när jag gick ut hade jag hittat dem inom 30 sekunder, men jag gick åt höger. Snödropparna är officiellt framme i Knivsta, nu är det tofsvipor och lärkor som gäller. De har rapporterats i söder om Arlanda.

Ha en fin helg allihopa,

Lena

Med den "extra" timmen på morgonen hinner man ut i gryningsljuset före jobbet ännu ett tag

Jag var tidig ute och det var fortfarande mörkt. Himlen hade dock börjat färgas svagt rosa. Det första som passerade i Fyrisån var en bäver.

Det var en minusgrad och det låg dimma på vattnet. Några gäss kom in för landning.

Mot Uppsala såg det ut så här. Detta är enbart en bild, beskuren till lågrektangulärt format. Jag tog bilder till ett panorama men blev inte nöjd med resultatet. Det blir inte alltid felfritt när man handhåller.

En flock kanadagäss var aktiva men så mycket mer hände det inte. Jag bytte då position för jag hörde att det var mer fåglar ett par hundra meter söderut. Det gav dock inte heller något så jag gick tillbaka till tornet. 

Under tiden då jag promenerat fram och tillbaka hade en flock sångsvanar landat. Attans att jag missade den inflygningen.

Nu låg svanarna där. Flera vuxna och några ungfåglar. Totalt var det åtta stycken. 

Pampiga och vita gled de runt i den mörkare delen av ån.

Solen var nu på väg upp över trädtopparna och det fick bli ett panorama av fem stående bilder.

Snart skulle solen nå svanarna. De gjorde inget speciellt, varken putsade jädrar eller åt. Kanske de skulle lätta och dra vidare, det var vad jag hoppades i alla fall. Helst medan jag hade tid att vara kvar.

Det låg några gäss i den mer dimmiga delen av ån.

Några andra gäss gav sej av med IKEA varuhuset i bakgrunden. Uppsala började vakna och det är rätt nära fågelvägen.

Svanarna hade nu fått sällskap men fortfarande hände ingenting. Solen kröp högre upp över träden och jag kunde se hur den började belysa den bortre delen av ån.

Svanarna låg plötsligt i det låga solljuset. Hela gruppen på åtta stycken. Jag bestämde mej för att stanna 15 minuter till.

Efter bara ett par minuter kom det sex kompisar på himlen och de gjorde sej förstås hörda över vattnet.

Det fungerade som en startsignal...

...och hela gruppen började lätta från vattnet.

Luft under vingarna!

Det var så häftigt att se dem komma flygande mot mej och få den typiska "Uppsalaskorstenen" i speglingen. Det är ett värmeverk tror jag.

De lättade från vattnet och började få lite höjd då de närmade sej platsen där jag stod.

Sedan lämnade de Fyrisån och fortsatte söderut. Jag åkte till jobbet och hann med morgonens första kaffe innan mikroskoperingsövningen med studenterna. 

Hälsningar Lena

I gryningen, dvs mitt i natten så här års

Om man ska uppleva gryningsljus och soluppgång så här års måste man vara ute före fyra på morgonen. Då får man antigen stiga upp mitt i natten eller göra som Affe och strunta i att gå och lägga sej. Jag valde att stiga upp 3:30 och var ute vid min närmsta sjö i tid. Det såg lovande ut med moln och färger.

Men när solen steg blev det mer och mer blaskigt.  Det fanns förstås inte tillstymmelse till dimma. Fel väderlek för sånt och dagg kan man ju också glömma.

När jag stod på bryggan kände jag mej plötsligt iakttagen...

...bakom mej satt en sädesärla och tittade sej omkring. Den satt kvar t o m när jag la mej ner på bryggan. Det fanns knappt några myggor, men den hittade kanske andra små insekter att äta till frukost.

Jag lämnade sjön och körde vidare på småvägar där det brukar finnas vildsvin, rådjur och ibland även älg. Denna morgon fanns det inga större djur alls och jag styrde därför mot en annan sjö, eller snarare pöl. 

Det här stället upptäckte jag för ca en vecka sedan och här häckar bl a ett sångsvanspar. Det är en privat väg så man får parkera och promenera en bit. Solen hade inte kommit över trädtopparna än men det var nära. 

Man står på en väg och har en pöl på varje sida. Jag såg minst åtta par svarthakedoppingar och tänkte att de kanske skulle uppvisa lite action när det var så många fåglar på så pass liten ytan.

Men det blev bara ett utfall och de har nog klarat av det mesta av revirhävdandet. Nu simmade de mest runt i närheten av de platser de verkar ha mutat in, putsade sej och kuttrade. 

Några som däremot inte hade löst sina problem var sothönsen. Det fanns bara tre, men det verkade vara en för mycket.

De kan verkligen trycka till varandra. 

Den här verkar vara ivrigt påhejad av sin maka (om jag nu tolkar situationen rätt). 

Kampen vänder dock snabbt och nu kliver fru sothöna in och coachar sin kämpe med höga skrän.

Snart är det ombytta roller...

...och här kommer vedergällningen i form av en stor fot rakt i ansiktet.

Nu kan inte fru sothöna hålla sej, utan ger sej in i den tuffa kampen med yviga flaxanden. Vattnet skvätter åt alla håll, tills plötsligt...

" - Jag ger upp!!!"

Har ni någonsin sett en sothöna ge sej? Det gjorde inte denna heller, det var bara en fint. I nästa ögonblick var den uppe igen och kampen fortsatte. Jag hade kunnat visa 50 bilder till innan de till slut stannade upp. Matchen slutade oavgjort och efter att alla rufsat till sina fjädrar simmade paret åt ett håll och den tredje fågeln åt ett annat. Jag åkte hem och hann precis till bilbesiktningen 07:20.

Hälsningar Lena

Tysslingen i annan tappning

Jag tog en semesterdag och begav med till Tysslingen i torsdags. Väderutsikterna var varierande och det såg ganska lovande ut när jag kom fram, även om det var mycket moln så regnade det inte.

Jag körde direkt till tornet och tittade ut över landskapet. Det var en hel del vatten och väldigt kladdigt, en rejäl kontrast till sol och frost som Ing-Marie hade ett par dagar tidigare. De ser kanske inte ut som att det fanns så många svanar, men de är utspridda på denna bild. Det tutades och trumpetades oavbrutet. 

Från tornet kunde man se att det låg en del is kvar på sjön och att det just då var en hel del svanar som höll till därute. 

Här kommer middagen. Då går de värdigt åt sidan för att sedan återvända och se vad det var för godsaker som serverats.  

När traktorn kört några vändor och lämnat började allt fler svanar flyga in och landa. De lyckades alltid hitta en plats att gå ner på fast det var trångt på vissa ställen och de kräver en viss landningssträcka på marken.

Eller så kom de in mot tornet, gjorde en loop och landade i vattnet. 

Det gick att få fina speglingar om man stod en bit upp i tornet. Det var nästan vindstilla. 

Den typen av väder jag hade och det mjuka ljuset inbjöd till att testa långa slutartider på de inflygande fåglarna. Här kom det tre stycken tillsammans med en gås. Tid 1/30s.

Jag försökte följa dem på väg in mot matplatsen och testade olika tider (1/40s). 

Det fick bli en och annan ensam svan också. Jag försökte hela tiden få huvudet så skarpt som möjligt, men med 1/20s ska man ha tur.

Det kom också fåglar flygande längre ut över landskapet (1/50s).

Jag hade gott om tid och det fanns gott om flygande sångsvan, 1/60s.

Det blev väldigt många bilder och nästan alla gick förstås i papperskorgen, men den här gillar jag (1/40s).

Mot den bruna vassen kan de bli så här, 1/25 s.

Det blev också en del bilder då de landade på vattnet. Tyvärr var det då ofta andra fåglar runt omkring som "störde" (1/60s).

Huvudena är väldigt suddiga men jag gillade den här röriga bilden ändå, de blev mycket skvättande när fyra stora svanar landade (1/50 s).

De surfar på fötterna och kanar sedan en bra bit på bröstet innan de stannar av (1/50s). 

Efter middagen gav de sej av ut på sjön igen, där de tillbringade natten. Jag åkte till ett motell och gjorde en första grovrensning av bilderna. Tyvärr fick jag ingen soluppgång heller, men det var dimma nästan morgon och det får komma i ett annat inlägg. 

Hälsningar Lena

Tysslinge sångsvanseldorado

I strålande vårsol gjorde vi en utflykt till sjön Tysslingen i söndags för att titta på sångsvanar. Vi kom fram ungefär en timme innan solnedgången och det var första gången vi var där. Vi stannade vid första stället där det gick sångsvanar och jag blickade ut över dem och undrade över vilken taktik man skulle ha här? Stod vi ens på det bästa stället? 

Det var gott om svanar och många gick tillsammans helt utan organisation. Det här gänget verkade dock hänga ihop och de promenerade i samlad tropp. De vita fåglarna samtalade och man kan ju inte låta bli att undra om detta är en familj. Håller de ihop så länge? 

En del verkade mest stå och sträcka på sej i det låga solljuset som fortfarande värmde en aning. 

Plötsligt händer det något som får hela svanflocken att flaxa iväg. 

Många av gässen som också går här lyfte men svanarna insåg snart att det var falsk alarm och lugnade ner sej.

De lämnade dock platsen i mindre grupper hela tiden. Några flög mot en större flock som gick vid tornet och andra drog bara iväg längs sjön.

Här var det två som kom infarande i vacker formation.

Vassen lyste guldgul när svanarna gav sej av ut över sjön.

Det var strålande vackert att se svanarna flyga bort över landskapet.

Vi skyndade oss bort till tornet innan solen hann försvinna helt men avstod från att gå upp. 

De flesta svanarna befann sej på marken bredvid eller framför tornet.

Marken glimmade som av guld i det låga solljuset.

Många svanar var på väg ut på sjön men här är det två som är på ingång.

När de sista solstrålarna försvunnit bakom de skogklädda kullarna lämnade vi sångsvanarna vid Tysslingen för denna gång. Nästa gång måsta jag övernatta så jag får se detta i gryningsljus. Då borde svanarna dessutom vara på väg in från sjön.

Hälsningar Lena