Svarta storkar och mera "rewilding"

Dags för en tur på Dereks ägor och då får förstås alla hundarna följa med. Den gamla bordercollien, som nu är 16 år, behöver hjälp upp. Derek har varit lantbrukare och haft får. Det här är hans sista arbetshund. Av en slump har han nu också två labradorer. Den första köpte han från ägaren som inte kunde ta hand om den pga missbruksproblem, den hade bl a smitit och dödat några höns, så den låg ganska illa till i grannskapet då Derek hittade den. Sedan tyckte han att den behövde en kompis och skaffade en till.  

Det var det här jag hade kommit för att se i första hand. Det är hägn för svart stork som man lyckas föda upp på gården. Svarta storkar är en total motsats till vita storkar (som också finns på gården, och släpps årligen). Det är solitära fåglar som bara bildar par under häckning, de gillar inte mänsklig aktivitet och bygger sina bon i höga, gamla lövträd på avlägsna platser där det finns vattendrag i närheten.  

Jordmånen gör att vattnet blir gulbrunt men det drar till sej insekter t ex sländor, som storken gärna fångar och den kan vada runt i vattnet. Den får givetvis sin middag (i första hand fisk) i en balja. Den här hannen tycker att det är OK att vi kommer in i hägnet men håller sej på sin kant.

Här går det ett ungt par. De är två år gamla och har visat intresse för varandra, men det blir inga ägg i år. Inför nästa säsong kommer de att få ett större hägn med tillgång till flera redesplattformar. De smög iväg i växtligheten då vi kom förbi. Vi gick in till dem för att det var en "siktbarriär" längs hela staketet mot sidan där dörren sitter. Det här är ingen djurpark och dessa fåglar ser bara människor en gång om dagen då de får mat och vatten enligt en strikt rutin.  

Det här hägnet är det som ligger mest skyddat och man kan inte ens ana att det finns något i det när man passerar buskagen utanför. Här bor ett äldre par svarta storkar som i år har två ungar. Honan sitter i boet, som är ett gammalt traktordäck. Plattformen framför ratade paret till förmån för däcket som de häckat i flera år i rad. Även i det vilda kommer storkpar tillbaka och nyttjar samma bo igen. 

Hannen flög iväg till andra sidan pölen när vi kom in. Föräldrarna gillade inte att vi var där men gjorde inget. De kan uppvisa aggressivitet, men de som matar dessa dagligen har inte haft några problem. Vi hade dock ingen mat med oss och uppfattades antagligen mest som en irriterande men inte farlig störning. 

Honan gav några väsande ljud ifrån sej och en av ungarna tyckte att den borde få mat. Det var ju någon i hägnet. 

Vi stannade bara en kort stund och jag hade givetvis en kamera med 100-500 mm, så jag kunde få några närbilder från platsen där jag stod. Det tar några veckor till innan de här blir tjusiga bruna storkar. Helt svarta och glänsande blir de inte förrän vid tre års ålder. 

Vi fortsatte på en tur ut på ägorna. Här är det en pöl som återskapats genom att dräneringsrören pluggats igen och en grävare fått jobba en stund. Till höger kan man skymta en grus och stenhög som också innehöll en del grova grenar. Där kan ormar och ödlor kura ihop sej.

Här kan man se de stora kontrasterna mellan de gröna rutorna med odlad vall där granngårdens djur betar och där man även tar ensilage till mjölkkorna, samt ängen i förgrunden med blommor och allsköns växtlighet. Här har det börjat dyka upp svarthakad buskskvätta men vi såg inga. Det är minst ett par som har häckat i år. Vilket är det första på mycket länge. Man kan dock se en annan fågel mitt i bilden.

Här höll det till några kanadagäss med sina halvstora ungar som ju inte syns alls. Det finns vattenpölar här och de gillar att hålla till i den skyddande växtligheten. Hästarna har tillgång till dessa marker men dem såg vi inte skymten av. Den gråbruna växtligheten är ett gräs som ska snart blomma, då färgas de rosa och det var ju synd att jag missade det.

Här en till "skapad" pöl. Vi såg ett par stora sländor och några fjärilar, för mej okända arter. Vi började prata om fjärilar och jag insåg att många arter som jag har hemma i mitt närområde är rariteter här numera. Derek blir mycket glad om han får se ett påfågelöga, som var vanliga när han växte upp men inte nu längre. Likaså gällde för blåvingar, som han hoppas ska kunna återhämta sej på dessa ängar. Vi bör alltså se efter de fjärilar och insekter vi har kvar, för de minskar ju...

Vi stannar vid en skapad stenhög och Derek pekar på en rund mörk öppning. Där bor det en spindel, det är bara att stå stilla en stund så kommer den ut. Mycket riktigt, efter några minuter kommer den fram. Han har verkligen koll på vad som händer på ägorna, även små djur som denna. Jag har bara 24-105 mm men lyckas få den här bilden. Samtidigt hör jag bakom mej hur de båda labradorerna "råkar ramla i" en pöl med vatten. Det var ju varmt i solen och de kunde väl inte låta bli. Bordercollien blöter tassarna och magen med bevarad värdighet.

Vi avslutar vid vattensorkarna. Ett litet däggdjur som minskat med 97% i Storbritanninen. Här har de fötts upp under 20 års tid för utplantering i anslutning till vattendrag. Vattensorkarna är ett viktig bytesdjur samt att deras gångsystem och födosök längs vattendragen bidrar till diversiteten. Fram till 2022 har man släppt ut 30 000 vattensorkar på många olika ställen i landet. Det finns även andra djur här som t ex vita storkar. Derek deltar i landets återinförande av vit stork, ett projekt som följer den svenska uppfödningsmodellen, efter att de varit på besök hos Vitstork-projektet i Skåne. Det går mycket bra för de brittiska vita storkarna.

Det blev ett långt inlägg men jag avrundar med häckarna. De flera meter höga häckarna som kantar de smala vägarna så det ser ut som att man kör i en tunnel. Det växer fingerborgsblommor och sirliga gräs upp till ca 1,5 meters höjd men häcken är fullkomligt kompakt. 

Taggiga björnbär med blommande kaprifol som doftar otroligt på morgonen då jag tog dessa bilder. Häckarna erbjuder givetvis mycket skyddade rast- och boplatser för en mängd olika småfåglar, samt ett rikligt skafferi med insekter, bär och frön. Rödhake, koltrast, gärdsmyg, bofink, järnsparv, blåmes och talgoxe är vanliga "häckfåglar", men även domherrar, gulsparv, törnsångare och taltrast kan förekomma. Häckarna klipps med en stor maskin och ni inser säkert hur viktigt det är att de inte klipps när de är fulla med fågelfamiljer. Derek klipper bara sina häckar när traktorerna som kör där börjar ta i och det har han kommit överens med sina grannar om. Han har också haft ett TV team från BBC där för att spela in en film om vikten av att sköta häckarna på rätt sätt, för att minimera risken för dess gäster.

Hej så länge,

Lena

Ny spindel och en gammal bekant

Det dök plötsligt upp en ny spindel på jobbet. Den kom förstås dit under kontrollerade förhållanden och med alla inresedokument i sin ordning. Den kröp inte bara plötsligt omkring i labbet. Det är en Trichonephila clavata, som också kan kallas Joro-spindel. En rejält stor spindel som spinner fantastiska hjulnät med en diameter på upp till två meter. 

Den visade sej vara en utmaning att fotografera, fast den kan sitta väldigt stilla om den känner sej stressad. Här satt den i alla fall en kort stund och jag fick till en stack med 25 bilder. Som ni kan se är ögonen väldigt små. 

Den duktiga spindeldoktorn Sumalata hanterade dem elegant. Här får den kliva runt på en bit drivved. Just denna individ är en av de mindre. 

Bilderna är fotograferade i ett dragskåp med svart sammet upptejpad som bakgrund. Spindeln nyttjade vinddraget i skåpet och fick snabbt till en tråd som fäste i taket av dragskåpet. Plötsligt klättrade den upp väldigt snabbt. Den kunde förstås inte ta sej ut den vägen, men vi fick försiktigt ta ner den för där uppe gick den ju inte att fotografera.  

Spindeln har läckert randiga ben och gul bakkropp. Näten den spinner är guldskimrande och det finns flera arter på olika ställen i världen som spinner den typen av nät. Jag har sett sk "golden orb" spindlar både i Australien och Sydafrika. Dessa Jorospindlar finns i halva USA ungefär (den södra halvan) och sprider sej effektivt. Osäkert dock hur kalla vintrar de klarar. Annars härstammar de från Sydostasien. Våra fick bo i en inkubator under såväl kontrollerad temperatur som fuktighet. Den vill ha varmt och helst 70% fuktighet. 

Här hanterar den nya "spindeldoktoranden" Tobias ett vackert exemplar. 

Jag har också gjort en kvällsutflykt med Tobias till småbåtshamnen i Uppsala för att fotografera fler brospindlar. Så här ser det ut i mörkret bland båtarna. Den här bilden är tagen en kväll för några veckor sedan. Nu är de flesta båtar upptagna och det var ganska öde längs bryggorna.   

Jag ville helst ha bilder på brospindeln i sitt nät. Den är bara aktiv i mörker och det är en utmaning att belysa spindeln så att även nätet syns. Dessutom måste den sitta stilla och det får inte blåsa. Näten var tyvärr inte i så bra skick och flera av de spindlar vi hittade jobbade med reparationer, dvs de rörde sej hela tiden. 

Det här är en bild som har mer "rätt stämning" dvs den är inte så kraftigt belyst. Jag använder en liten ledlampa eller en pannlampa och varierar vinkel, avstånd etc. Bilderna är stackade av 15 bilder, beskurna och något bearbetade i PS, men inte så mycket.  

Nu finns det nog inte så många spindlar kvar efter de senaste dagarnas regnande. Det fanns faktiskt inte så många när vi var där förra veckan. Spindlarnas årstid är på väg att ta slut, åtminstone i Uppland. 

Hälsningar Lena

Mera dagg och makro

Jag hade klockan på 03:45 och det hade regnat kvällen innan. Det var endast sex grader varmt när jag gick ut och jag hade faktiskt glömt hur kallt sex grader kan vara, även om det är vindstilla. Jag gick ner på vallen en bit från vårt hus och promenerade mot en våtmark. Det var blött på marken och när jag tittade noga på en prästkrage så var det små perfekta daggdroppar på den. Bilden är en stack av sju bilder.

Jag letade efter daggvåta insekter och det här var den första jag hittade. Den satt helt stilla och nu ångrade jag att jag inte hade stativet med mej. Jag fick i alla fall till en bildserie som blev denna (7 bilder). De daggvåta insekterna är nerkylda och rör sej inte ur fläcken. Man kan pyssla med sin utrustning runt dem utan problem. I alla fall till solen når dem. 

Den här harkranken var i största laget men jag kunde inte motstå den. Den sitter på en timotej och allt är täckt av perfekta små droppar. Förstora för att se detaljerna. 

Jag tog några bildserier (sju och nio bilder) på denna stora insekt. Den satt stilla och jag kunde välja vinkel. Solen hade dock nått den och jag såg hur den började torka. 

En annan harkrank, stackad av sju bilder. Här kan man se att den börjar torka men den satt fortfarande still. De har roliga små antenner framför ögonen. 

En annan insekt som ni får på köpet. Den här hade börjat röra sej lite, men satt stilla så länge att jag fick sju bilder. Solen värmde nu och myggen hade definitivt torkat. De var dessutom vrålhungriga. Hög tid att gå hem.

Avslutar med en vacker liten spindel och även om den satt helt stilla gick detta inte att stacka. Det är en bild ur serien. Nätet är för stort och ibland kom en liten, liten vindpust. Det syns direkt om man stackar bilderna. 

Nästa gång ska jag ha stativet med mej (och självutlösaren), även om jag inte gillar att bära på det. Det här är kul.

Hälsningar Lena

Ny förstasida!

I veckan fick jag mail om att min bild pryder omslaget på American Chemical Society's senaste nummer där mina kollegor fått en artikel om spindeltråd publicerad. Jag har två omslag på Nature sedan tidigare och den här tidskriften är ju inte riktigt lika tung, men det är jättekul ändå. Spindeln på bilden är en vanlig svensk brospindel fotograferad i ett trapphus på jobbet (med stort ljusinsläpp). 

Sumalata, doktorand i spindeltrådsgruppen, höll en trissa där spindeln hängde i sin tråd. Hon fick hela tiden rulla upp tråden som spindeln gjorde. Bakgrunden är svart sammet som jag fäst på hennes labbrock med gem. Utan hennes hjälp och hennes teknik att få spindeln att spinna hade det inte blivit någon bild. Tack för den! 

Nu är det fredag...

Hälsningar Lena