Årets resa genom Skåne

Jag inledde min resa till Skåne med att åka till Utvälinge och ta in på närmsta boende, vilket var den mysiga Albertsgården i Häljaröd. En gård från 1800-talet där det känns som att tiden stått stilla. Här kan man fika men de har också Bed & Breakfast av enklare modell. 

För att nå rummet fick man klättra uppför en smal, brant trappa och toaletten var förstås på bottenplanet. Där låg också serveringen där jag skulle få frukost nästa morgon. 

Jag steg upp vid kvart över fem och körde snabbt ner till Utvälinge. Jag hade fått information om att solen måste ta sej över en trädridå, så det var ingen mening att vara där precis vid soluppgången. Här har klockan hunnit bli strax före sex och det står redan en person på bryggan inne i vassen.

Jag antar att ni känner igen miljön och kan gissa vem som står där. Jag hade stämt träff med Peter Dahlen på ett av hans favoritställen, Sandön. 

Jag vandrade ut i vasshavet och var hela tiden på helspänn. Varje litet kvitter i vassen fick mej att spana med 500 mm. Det var ju inte bara för att träffa Peter som åkt hit :-) Jag ville mycket gärna se den vitstjärniga blåhaken, som han visat så många fantastiska bilder på. Det här var bara en sävsparv... 

Peter hade spanat in en mörk liten fågel (något större än en prick) i vassen. Jag lyckades hitta den men avståndet var så långt att det var omöjligt att se vad det var så länge den satt som den gjorde. Peter hade lite längre brännvidd och tog flera serier med bilder. Men vi kunde ju inte vara säkra på att det var rätt art, inte bara genom att titta i kameran. Sedan flög den...Vi tillbringade lång tid i vassen och hörde blåhaken men det blev inga mer fotochanser.

Vi växlade spaningar i vassen med att gå ut på Sandön. Det var extremt lågt vatten och man kunde gå långt ut. Peter har ju visat bilder på flera olika vadare och annat kul men det fanns faktiskt inte så mycket att se denna tidiga morgon. Det sprang strandpipare här och det passerade hela tiden strandskator, men inga myrspovar eller storspovar. 

Men det var fint ändå och jag behöver ju inte visa allt det där som Peter redan har bjudit på. Bor man nära ett ställe får man de bästa bilderna, i synnerhet om man kan åka till platsen flera gånger i veckan.

Glädjande att se var skärfläckorna på plats, även om avståndet var långt. Vi såg flera stycken. Kanske kommer de att häcka här även detta år.

Jag fick också se den roliga strandskateshowen. Peter har visat detta men här kommer en bild i alla fall. Som en del av strandskatornas parningsritualer dansar de på rad i grupp och doppar näbbarna i vatten. Det ser mycket dråpligt ut för de rör sej väldigt synkroniserat. 

Hoppsan! Här var det två som inte var helt överens om hur dansen skulle gå till och det uppstod en liten kontrovers.

Jag stannade betydligt längre än Peter. Jag stod mest i vassen och lyssnade/spanade efter blåhaken, utan bildresultat, men den var minsann där. Fisktärnorna hade också anlänt till platsen och jag riktade kameran mot ett par som flög högt ovanför mitt huvud. Det var egentligen för långt avstånd, men jag kunde inte motstå dem. När jag tittade på bilderna i datorn fick jag se detta, som med mänsklig tolkning ser väldigt kärleksfullt ut. De flög med näbbarna mot varandra på en hel serie med bilder. Underliga krumbukter men de släppte inte kontakten. 

Jag gav slutligen upp försöket att fotografera vitstjärnig blåhake och åkte till Helsingborg. Jag hade fått en inbjudan till "Kolonin" och ni känner kanske igen den grå stugan och de prunkande rabatterna.

Jag fick en rundvandring och en genomgång av alla vackra blommor, grönsaker på väg upp och givetvis Peters installerade bevattningssystem i växthuset. Här kände jag också att det inte var så stor ide att försöka visa allt det fina på bild. För det gör Peter mycket bättre. Men det var väldigt trevligt att få se då vi också odlar och har växthus. Blomsterprakten som de har kommer vi dock aldrig att komma i närheten av. 

Jag fick också träffa Peters fru Minni, vars odlingskunskaper nog bidrar rätt mycket till att det alltid är något som blommar i denna trädgård. De bjöd också på kaffe, blåbärskaka och glass. Vi diskuterade bl a hur man ska ta till vara allt man odlar och det här var ett utmärkt sätt att använda förra årets blåbärsskörd. Lägg märke till att Peter har en mugg med dykande kungsfiskare, den bilden har han tagit i Uppsala, vid Årike Fyris (väldigt nära mitt jobb), där hans dotter har en kolonilott. Efter kaffet åkte jag vidare på min Skåneresa.

Hej så länge,

Lena

PS. Några dagar senare bekräftade Peter att det var en vitstjärnig blåhake som vi fotograferat. Han hade laddat ner bilderna i datorn och på några hade den vridit på huvudet så pass mycket att man tydligt kunde se de blå fjädrarna.

Utvälinge, ett av Peters favoritställen

Efter lunch vid Fulltofta storkhägn körde jag mot min nästa anhalt vilket var ett litet hotell utanför Hamburgsund, ca 4 timmar bort med bil. Jag hade dock insett att ett stopp vid ett av Peters favoroitställen, Utvälinge, var en möjlighet utan att köra en alltför lång omväg. Nu kom jag inte ens så långt innan jag måste stanna. Jag passerade en traktor med slåtterkross och ett följe av minst 20 glador! Det blev ett helt varv i en rondell och tillbaka tills jag hittade en liten grusväg där jag kunde köra in, inte idealiskt parkerat men jag stod ju bredvid bilen. 

Som ni ser var det också en kraftledning i närheten och den gick det inte att göra så mycket åt. Jag hann knappt mer än ut ur bilen förrän det kom en annan bil på vägen. Det var dock en hantverkare som var lika fascinerad av gladorna som jag var och ville stanna för att titta på dem. 

Gladorna dök ibland ner i det slagna gräset och försökte fånga något. Då följde flera andra med och det uppstod tumult. Det var svårt att få skärpa på mer än en eller möjligen två fåglar i taget men det var ändå häftigt att stå där och titta på dem. Avståndet började också bli väl långt från där jag stod och fåglarna hamnade ofta bakom ledningarna. 

Efter ett avbrott med glador hamnade jag till slut i Utvälinge och gick mot Sandön. När Peter bloggar om Uppsala är jag på ett av hans hemmaställen. Det var varmt och soligt men blåste alldeles för mycket.

Fisktärnorna dök på var sidan om den långa bryggan. Inget napp på detta dyk.

När jag kom ut på Sandön och spanade åt höger hittade jag en strandskata.

Till vänster, där det var fågelskydd och dessutom hårt solljus, var det också strandskator samt skärfläckor som gjorde sitt bästa för att köra bort dem. Det var mycket knepigt att fotografera åt det hållet, men det jag spanade efter borde ju vara där...

En äldre fågelskådare stod också på stranden och spanade åt samma håll. Det var de fyra ganska nykläckta skärfläckeungarna vi ville se och plötsligt kom en spatserande i det grunda vattnet. Bilden är rejält beskuren trots 500 mm. Inledningsvis kunde vi bara se denna och mannen oroade sej för att det hänt de tre andra något. 

Samtidigt på sandbanken rakt framför mej. En av skärfläckorna avhyser en kråka. 

Den är mycket bestämd och trots att de är ganska jämnstora ger sej skärfläckan inte. Kråkan ska bort.

Den flyger en loop och kommer tillbaka, men icke.

Skärfläckan anfaller igen och kråkan ger sej av, tillfälligt i alla fall.

Inte så konstigt att skärfläckan är envis, för strax får vi syn på två till ungar som springer i vattnet och flaxar med sina små vingar. De är verkligen näpna.

Jag sätter mej i den varma sanden precis vid snöret som markerar fågelskydd och tittar på skärfläckans små telningar. Det är en som är aningen större och som också ger sej ut på längre promenader i vattenbrynet. Efter en stunds väntan kommer den åt mitt håll och med det rådande ljuset är det här vad det blir med min 500 mm zoom innan den vänder och går tillbaka mot sina syskon. Alla fyra ungar verkar ha hälsan och det var ju kul. 

Fågelskådaren har nu upplyst mej om att det finns minst fyra myrspovar och en del annat roligt längre bort längs stranden, men jag har minst tre timmar kvar att köra och bestämmer mej för att gå tillbaka till bilen. Jag har också hört skäggmesar bakom mej i vassen, men de visar sej aldrig under tiden jag är där. 

Ett gäng köttdjur blöter fötterna tillsammans med några gravänder när jag lämnar Sandön och Utvälinge.

Hälsningar Lena