Albufeira

Från blåkråkorna gör jag ett hopp tillbaka till vår semesterresa till södra Portugal. Vi bodde i Albufeira, vilket nog är lite mer turiststad än jag hade föredragit men samtidigt praktiskt för allt finns inom gångavstånd. Dessutom hade turistsäsongen inte börjat ännu, vilket var ett medvetet val från vår sida. Vi hade en fin lägenhet för ett mycket bra pris och det här är en bild från vår uteplats. Det stod "poolutsikt" i beskrivningen, men om vi ville se poolen fick man luta sej så långt ut över blomsterprakten att man riskerade att ramla över kanten. 

Här fick jag uppleva årets första tornseglare. En tjuvstart på sommaren. 

Det här är en bild från vår lägenhet. Trappan leder upp till sovrummet. Notera dörren i nivå med lampan. Det sitter även en ljusknapp vid denna dörr. Oklart var den ledde eller hur man skulle ta sej dit.

Det här är gränden utanför vårt boende. Sluttningen är betydligt brantare än det ser ut på bilden. Kvällen när vi kom försökte vi hitta ett sätt att köra fram till vårt boende. Min syster och svåger hade ett rum på samma hotell och vi kunde inte ens hitta entrén. Vi fick parkera och gå till fots tills vi hittade in bland dessa gränder och till rätt husnummer. Att hitta nycklarna krävde dock ett telefonsamtal, men det löste sej när vi väl fick kontakt. 

Precis som Margaretas upplevelse i Grekland och mina tidigare erfarenheter från Portugal (Porto), så var det väldigt mycket trappor och nivåskillnader. Den här gränden ledde ut till en huvudled där man kunde hämta och släppa av folk med bil. Det är bara 400 m till vägen men trappor nästan hela sträckan.

Vi promenerade mest runt till fots i staden, för hade man hittat en gratis parkering till sin hyrbil så fick den stå där tills nästa längre utflykt. En del fasade var klädda med kakel, men inte så många som i Porto.

En dörr som jag förstås inte kunde motstå.

Det var mysigt och lagom varmt för att vara ute och se sej om. 

Jag fotograferar ju inte människor så ofta, men den här killen hade ju satt sej fint på bänken. 

Min syster och sambo känner på vattnet. Kallt, kanske 15 grader. Det var en del som badade, men vi hade inga behov av att vara på stranden eller bada. 

Mot slutet av eftermiddagen avrundade vi ofta på en bar i närheten av vårt boende och läskade oss med en kanna sangria. Här provar vi den vita. 

Hundens matte jobbade också i baren, men hennes skift hade inte börjat ännu. 

Nästa dag blev det en rosesangria, den vita var godare. 

Vi hann förstås också prova den röda, den var också god men jag tror att den vita nog ändå var den bästa. Här kunde vi sitta till ungefär halv sex. Då startade karaokebaren och då var det bäst att gå någon annan stans, eller bara gå till våra rum innan det var dags att gå till ett lämpligt ställe och äta middag. 

Sånt här förekommer nog på många semesterorter i Europa, men jag blev ändå fascinerad av mannen med de stora såpbubblorna. 

En kväll vandrade vi ner längs en gata med en hel del högljudda ställen. Inte något för oss men det blev en lagom promenad efter middagen.

En kvällsbild från vår uteplats. Inte kunde vi föreställa oss att det skulle vara helt svart vid samma tid nästa kväll och dessutom helt tyst, men så blev det ju när Iberiska halvön slocknade.

Hälsningar Lena

Fisktärnor och tornseglare

Förra veckan var vi på besök hos svärföräldrarna som har en stuga på Vindö (Stockholm). Jag tog en promenad ner till småbåtshamnen och mötte det lokala gänget med fisktärnor. 

Mycket eleganta fåglar som inbjuder till high key lek mot den vita bakgrund som molnen gav.

Jag gillar att det blir i stort sett svartvita bilder med enbart en röd näbb och eventuellt att man kan se de röda fötterna.

Det blev också några bilder med klipporna och havet som bakgrund. 

Jag bommade dyket, men den kom in lågt och tog en fisk i farten såg det ut som. Annars dyker de ju från höjden och då brukar man kunna fånga en del på bild. 

Varje dag hemma i trädgården flyger nu tornseglarna med sina telningar i yra cirklar under ljudliga pipande. Jag har flera gånger tänkt att jag borde ta ut kameran med 100-500 mm och se vad jag kan fånga på bild. Ikväll gjorde jag det och det är minsann inte lätt.

Kameran riktad rakt upp och jag följer fågeln tills den inte längre är i bild. Det är inte så svårt, men avståndet är alltid långt fast de flyger in på lägre höjder ibland. Rejält beskuret förstås, även första bilden var det.

Den här kom rakt mot mej och jag satte första bilden, sedan kom den visserligen närmare men då tappade den också i skärpa. 

Vad jag egentligen ville göra var ju att ta bildserier för att sedan försöka montera ihop dessa så man förstår hur fågeln flyger. Här är det nog mest förvånande hur olika ljuset träffar fågelns vingar när den flyger.  Det var halvklart vid tillfället och bilderna är medvetet överexponerade för att visa fåglarna mer än bara som siluetter.  

Här tyckte jag det var intressant att se hur fågeln använder stjärtfjädrarna. Bilderna är tagna med en hastighet av 12 per sekund, slutartid 1/1600 eller 1/2000, bländare 7,1 och ISO 640. De två sista bilderna består av lika många bilder som det är fåglar.

Hälsningar Lena