Servicefåglar

I Zimanga mötte vi inte bara djuren som var de självklara motiven, som här ett vårtsvin, utan även de djur som levde i närheten av dessa som t ex oxhackare, som närmast kan betraktas som servicedjur.   

Det finns två arter av oxhackare, en rödnäbbad och en gulnäbbad. Det verkar som att den rödnäbbade dominerade där vi var. Oxhackare lever i symbios med regionens stora däggdjur och livnär sej av fästingar och insekter som förekommer på däggdjuren hud/päls.

" - OK kompis om du har druckit färdigt kan du väl hoppa ombord igen." 

Ibland kanske det var lika mycket ett bra ställe att sitta på som en bra matplats. Här kunde man ju ha sitt eget privata möte utan att bli störd.

Den absolut mest optimala restaurangen för en oxhackare måste väl ändå vara en giraff. Ett gigantiskt djur som är en fridfull växtätare.

Förstora och kolla in menyn till höger. Snaskiga fästingar i överflöd samtidigt som man sitter på en fyra meter hög utkiksplats som rör på sej. 

Det kan knappast bli bättre och dessa oxhackare har definitivt hittat rätt.

En klumpig noshörningsunge får också finna sej i att bli plockad av oxhackare som rensar såväl horn som ben. Som ni ser finns det också rikligt med små flygande insekter nära och även på de stora djuren.

Oxhackare som tar det lite piano tidigt i gryningen.

I afrika finns också svartvita kråkor. Riktigt läckra. De påminner mycket om våra gråkråkor och korpar i beteende.

Men de servar också hudvård. Här ser den nästan ut att fråga om det önskas en ansiktsbehandling.

Det här vårtsvinet kom upp på en höjd och stod sedan helt stilla en lång stund. Jag kunde inte förstå varför, förrän kråkorna kom fram och började jobba. 

Den stod stilla och lät de stora fåglarna jobba på.

Det här ser ju nästan dramatiskt ut, men det var bara vänligt småplockande.

Vi mötte också en annan typ av servicefågel, en av de riktiga renhållningsarbetarna. De var så underhållande att de får komma i en egen blogg.

Hälsningar Lena

En annan vinkel på djurlivet

När man åker safarijeep sitter man ganska högt, utom möjligen när man får möjlighet att ligga på golvet med dörren öppen. När man sitter i ett av Zimangas gömslen, designade av Bence Maté, sitter man med kameran i marknivå. Vi hade en eftermiddag i ett gömsle som hette "Bhejani reflection hide" med ett "vattenhål" framför där djur kom för att dricka eller bada, som dessa bedårande Helenaastrilder. Det var full fart på småfåglarna så fort vi stängt dörren till gömslet och det fanns många fler arter, men de får komma i en annan blogg.

Det var främst med de större djuren där upplevelsen av att sitta lågt och nära blev mest överväldigande. De första som kom insmygande, lite försiktigt, var nyalaantiloper. Det är honor med ungar. Båda könen har 12 tvärgående vita ränder på kroppen, i övrigt är de så olika att man kan tro att det är två olika arter. De står högt upp på både lejonens och leopardens meny.

Den minsta ungen vågade sej fram till vattnet efter en stund.

Den kommer att växa i sina öron så småningom. 

Kort därefter, men när honorna lämnat, kom en grupp med hannar. Förutom att de har stora horn och en helt annan färg, är de också nästan dubbelt så stora. Den här bilden är tagen med 35 mm på min gamla 5dmkIV.

Med 100-500 mm zoomen på 100 mm och en R5mkII kan man få en sån här bild på den törstiga nyalabocken. Bilden är beskuren från ett liggande format.

Vårtsvin fanns det gott om men de vi såg från jeep var ofta i rörelse, mest springande med svansen i topp. Här kom de istället promenerande mot oss. 

Det här var en helt underbart gäng som plötsligt fyllde upp hela bildfältet. 

Jag greppade min andra kamera, som inte satt på stativ och tog några bilder. Här hoppades jag på lite action, eller kanske ett bad. Men det blev bara lite skvättande. 

Om det var några som bjöd på action så var det det tofspärlhönsen. De kom inrusande som "yra höns" och hann nästan springa ut ur bildfältet innan jag fick några bilder på dem.  

De var riktiga sprättisar och förvillande att titta på i sina prickiga kostymer. 

Även om jag inte läst någon specifik studie av just tofspärlhöns, törst jag nog ändå påstå att de inte hör till de smartaste fåglarna. Notera storleken på huvudet, vilket begränsar hur mycket som får plats där. Fågelögon är dessutom runda "klot" och förhållandevis stora. 

De hade en del besynnerliga beteenden för sej, antagligen är det ett par men det går inte att skilja på könen. De bildar monogama par och man tror att de håller ihop i flera år. 

De var vaksamma och kunde ibland stanna upp helt, sträcka på sej och spana.

Men ibland verkade det som att de helt glömde bort att se upp...

Om jag inte lutade mej fram var det här precis så mycket jag såg av den gigantiska giraffen som kom inklivande från vänster.

Det är en hona, så det finns förstås hannar som är större, men där och då kändes den verkligen stor. Giraffen är världens nu levande högsta djur och honorna kan bli 4,3 m. Med vidvinkel lyckades jag i alla fall få med hela det imponerande djuret på bild. 

Jag tror att den var törstig och den funderade en bra stund på om den skulle våga dricka. Den spanade, sänkte huvudet och tittade på vattnet, reste på huvudet och spanade igen. Den kunde inte bestämma sej och lämnade till slut utan att dricka. 

Det fanns en mindre giraff som kommit ungefär samtidigt som den stora och den kom också fram till vattnet. Den spanade på de irriga pärlhönsen och stampade en gång med ena framklöven, som en liten markering eller kanske en varning. 

Den såg sugen ut och vi väntade andäktigt på om den skulle inta den vågade posen som krävs för att nå vattnet och dricka. 

Det gjorde den! Den drack snabbt och gjorde sedan en hastig manöver som ingen av oss hade rätt slutartid för. 

Den ville ha mer vatten och gjorde hela manövern igen. Det var en mindre och betydligt lättare giraff än den första, men det var ändå en ganska omständlig procedur.  Giraffens extremt höga blodtryck gör också en sån här manöver till en fysiologisk utmaning, såväl att sänka huvudet så långt under hjärtats nivå, som att sedan resa sej upp igen, utan att svimma. Men det spar vi tills vidare.

Hej så länge,

Lena