Etapp 5: I sämsta tänkbara väder

Vi kom fram till nationalparkens entré ungefär när solen gick ner, men det var mulet och regnet hängde i luften. Vi betalade ungefär hälften så mycket som Trump nu har bestämt att USAs 10 mest kända nationalparker ska kosta för utländska gäster. Kommer man hit i högsäsong får man räkna med att stå i kö. Nu var det bara två bilar före oss.  

Vi struntade i att checka in och körde direkt mot en av de mest kända utkiksplatserna. Gran Canyon öppnade sej framför oss och även om det såg ut som jag hade förväntat mej så tar det andan ur en. Storleken är svår att ta in och den går absolut inte att fånga på bild. Notera att det står folk på kanten i vänstra hörnet.   

Det hade börjat skymma och jag har försökt att bevara ljuset som det såg ut. Det var fem grader och givetvis blåste det. Vi var i alla fall så pass pålästa om vintertemperaturer här att vi hade vinterkläder med oss. 

Vi befinner oss vid den södra kanten av Grand Canyon, som är den enda del av nationalparken som är öppen så här års, antagligen också den mest kända.

En bild i stående format ger förhoppningsvis en viss aning om hur det såg ut om man tittade överkanten på staketet. Det var bara vissa utkiksplatser som hade staket, annars kunde man gå så nära kanten som man ville...

Här har det mörknat ytterligare och vi inser att det bara är att ge upp för dagen och checka in på vårt boende, handla frukostmat mm. 

På parkeringen, som nu tömdes snabbt, såg vi det sista av solljuset och hur molnigt det var. Väderutsikterna för morgondagen var osäkra, men vi satsade givetvis på att vara uppe i god tid före soluppgången och vara på en utkiksplats som vi valt just för att den skulle vara bra i gryningsljus. Vi hade ett "budgetboende" som kostade dubbelt så mycket som andra motellrum under resan och åt hamburgare i en stor hall med hundratals andra turister. Inget av detta är ens värt att visa. 

När jag tittade ut första gången i gryningen regnade det, nästan horisontellt dessutom. Väl framme vid den valda utkiksplatsen var det uppehåll och jag tyckte att det fanns en gnutta varmt ljus, men det var nog inbillning. Vi var ett gäng som stod vid kanten och spanade bort mot den svagt rosa strimman som skymtade långt borta. 

Det gick en timme och ljusstrimman försvann. Det skulle inte bli bättre än så här började jag inse och det var väldigt kallt att stå vid kanten. Folk började ge upp och det var absolut ingen trängsel längst fram vid staketet längre. 

Det började regna och nu kändes det verkligen som att himlen skulle falla ner över våra huvuden. Vi gick in på det geologiska museet, för där var det i alla fall varmt. Det var rätt intressant och det fanns en fin modell där man får lite bättre uppfattning om hur stort området är. Min kamera torkade. Handduken som jag brukar ha i ryggsäcken var förstås inte med.

När vi kom ut en halvtimme senare och tittade rakt fram var det bara en vit vägg. Stora blöta snöflingor yrde i luften. Till vänster såg det ut så här...

...och till höger hade jag den här fantastiska utsikten. Vi höll ut en stund i blötsnön för vi hade bra kläder i flera lager samt vantar och mössa. Sikten blev om möjligt ännu sämre så vi åkte tillbaka till vårt rum, åt frukost som vi inhandlat i affären kvällen innan och checkade ut.

Blöt snö la sej snabbt på vägen och vi visste att temperaturen skulle fortsätta sjunka. Med en hyrbil från Nevada hade vi inte däck för vinterväglag och absolut inga kedjor eller liknande (vilket rekommenderas på vintern eftersom man inte saltar i nationalparken). 

Vi körde mot den sydöstra utfarten och stannade vid flera av de kända platserna där utsikten skulle vara fantastiskt. Det var den inte.

Vår lilla snögubbe hittade en kompis vid en utkiksplats, där vi inte såg något annat än snö och dimma.

Jag testar några svartvita motiv som visserligen inte visar något av Grand Canyon, men det fanns ju andra inslag i naturen.

Det fanns också gott om korpar och på ett ställe mötte jag ett par som gärna poserade för fotografen. Jag hade 24-105 på kameran och de lät mej komma tillräckligt nära för att det skulle räcka. Den ena satt i ett träd som gjorde sej bättre i svartvitt.  

Den andra hoppade runt på parkeringen och letade efter tappade snacks eller vad den nu kunde finna. Det snöade ymnigt och vi lämnade Grand Canyon bakom oss. Efter ca en halvtimme och på betydligt lägre höjd övergick snön till regn som sedan slutade helt, men vi såg det mörka molntäcket över höjderna bakom oss. Nästa natt skulle temperaturen gå ner till minus åtta grader vid Grand Canyons södra infart och man kunde ju föreställa sej väglaget när blötsnön frös till is.    

Hej så länge,

Lena

Måns H 2026-01-24 23:50

Det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder är nog en sanning med modifikation!

Fint värre att få se hur det ser ut när inget är perfekt. Utan att ha varit på plats tror jag att höjdaren bild 5 förmedlar en hel del av storheten på platsen. En höjdare i flera bemärkelser.

Besvara