Det blåste 19 sekundmeter ....

...när vi stävande ut mot Väderöarna förra fredagen. Trots att båten är en stadig katamaran gungande det på tok för mycket. Jag satt och försökte titta ut på någon slags horistont men såg bara omväxlande vatten eller himmel genom fönstret.  Ger man sej ut och dyker i sådant väder tänker ni nog? I normala fall nej, men det blåste åt "rätt håll"  denna gång och när vi väl kom fram till Väderöarna var det inte alls svårt att hitta en dykplats där det var helt lä.

Förutom alla söta sjöharar som jag visat i ett tidigare inlägg hittade vi flera exemplar av större havsnål. Jag hade bestämt mej för att testa korta skärpedjup denna dag och med en sådan långnosig fisk blir effekten väldigt framträdande.

Med bländare 4 och lite från sidan blir resultatet så här. Honan kan bli så lång som 60 cm och hannen ca 40 cm, så det här är en ganska stor firre. Precis som hos de andra kantnålsfiskarna så får hannen bära runt på äggen tills de kläcks. Äggen fästs i ett slemlager som sträker sej längs kroppen från huvudet och längs buken mot stjärten. En hanne kan bära upp till 1000 ägg!  De leker dock på sommaren så det fanns inga ägg nu.

 Det här är en betydligt mindre fisk, ca 3 cm och jag är osäker på vad det är. Den har inte olikfärgade ögon utan det är reflexer som gör att det blir grönt och blått. Antagligen är det en typ av "stubb" men jag komme rinte längre i artbestämningen.

 Här är det två små firrar som möts på en sand/snäckskalsbotten. Det här var en ren tillfällighet för de sprätte mest runt framför porten .

 Den lilla vackar sjustråliga smörbulten har jag försökt få på bild oräkneliga gånger tidigare. Jag tror att detta är en hanne för den har en mörk fläck under första ryggfenan. Den är ca 5 cm lång och trots att man inte kan se de fenorna så tyligt är den en mycket vacker liten fisk.

Hälsningar Lena

Skaldjur - där de trivs bäst

Helgens dyk bjöd på en hel del skaldjur. Några välkända delikatesser och några mindre välkända varianter som nog mest dykare och kanske några akvariefantaster känner till.

Hummer ser man ganska ofta runt Väderöarna. Den här var inte alls särskilt stor men ändå väl så stökig att få med på bild med 60 mm makro. Den var tillräckligt nyfiken för att krypa fram ur sin skreva men så fort de långa antennerna kom åt kameraporten så backade den bakåt. Så höll vi på en stund.

Vanlig krabbtaska är ännu vanligare och ett tacksamt fotomotiv för de sitter ofta helt stilla. Jag fotograferar dem ibland, om de bjuder på en spännande vinkel. De har faktiskt gröna ögon om man tittar närmare.  

Det här är en simkrabba som håller om sin lilla flickvän. Det är en vanlig art längs västkusten och jag tycker de är lite charmerande när man hittar dem i par.

Trollhummern kikar fram från en klippskreva. Den hade många kompisar i skrevorna runt omkring, men de är svåra att få på bild eftersom de backar så fort man lyser på dem.

 Jag gjorde också två dyk med Raynoxlinsen (DCR-250) på 60 mm makro och det här är en mycket liten eremitkräfta som råkade hamna framför denna linskombination. Skalet var ca 5 mm. Tyvärr så gick det en del dyningar som gjorde att jag gungade fram och tillbaka så jag tappade bort den efter tre försök.

 Den här pytteräkan är fotograferad med samma kombination som ovan och under samma gungande förhållanden. Bilden är väldigt snäv i nederkant men den enda av mina försök som faktiskt hade räkan med på bild över huvud taget. Dessa små djur hoppar nämligen runt (som hoppspindlar ungefär). Makro under vatten kan knappast bli mer frustrerande.

Hälsningar Lena

I sjöharehimmelriket !

I juli berättade jag om ett charmigt blötdjur som heter sjöhare. Under helgens vistelse på västkusten mötte vi sjöharar i tusental! Jag har aldrig någonsin sett så många under ett dyk någonsin. De fanns både ute vid Väderöarna och på badplatsen i Hamburgsund.

På snäckskalsbotten satt de ofta på kanten på något gammalt musselskal och spanade. Den här hade fått en liten passagerare i form av en spökräka på huvudet.

Mängden av motiv i olika poser gjorde mej alldeles villrådig, för tiden jag kan vara nere är ju begränsad. Testade lite att fånga dem med kort skärpedjup bland de röriga snäckskalen. Ibland fick jag en känsla av att de faktiskt tittade tillbaka på mej.

 Väldigt förvånad blev jag när det plötsligt dök upp en sjöhare som simmade i öppet vatten. Om den hade trillat av ett tareblad och därför rörde sej i vattnet eller om den simmade för att ta sej någonstans gick inte att avgöra. Den rörde sej dock väldigt kontrollerat och tumlade inte bara runt.

Det fanns sjöharar i alla storlekar från några millimeter till 3-4 cm långa. Den lilla, lilla eremitkräftan på denna bild upptäckte jag dock inte förrän jag såg bilden i datorn.

Den här sköna individen satt framför en "död mans hand" som var vackert mörkgul i färgen, därav den effektfulla bakgrunden.  Efter 60 minuter kom jag upp med ett minneskort fullt med sjöharar. Det fanns förstås mycket mer att se så jag får återkomma med en till rapport från Väderöarna.

Alla bilderna är tagna med Canon 60 mm makro och Canon 7D + två Ikelite DS 125 substrobe.  Vattentemperaturen var +9 grader och det regnade, men det gjorde inte så mycket.

Hälsningar Lena

Trollhummer

I mörka skrevor mellan stenar och klippblock gömmer sej ett djur som nog inte är känt i så vida kretsar, men är en välkänd karaktär för de som dyker på svenska västkusten.

Trollhummern är precis som humrar, krabbor och eremitkräftor ett leddjur. Den vanligaste arten (Galanthea strigosa) är vackert röd med klarblå strimmor. Den blå färgen gör att den inte kan förväxlas med några andra arter.

Som vuxen blir den ca 10 cm lång, men denna lilla juvenila trollhummer var bara ca 3 centimeter. Man hittar dessa vackra trollhumrar från 10 m  ner till ca 600 m. Eftersom de finns på grunt vatten och tämligen rikligt på svenska västkusten, ser man dem ofta när man dyker....om man vet var man ska leta.

På dagtid gömmer sej trollhumrarna i mörka skrevor mellan och under stenar. Man hittar dem bara om man har en lampa och verkligen letar efter dem. Om man dyker på kvällen eller natten är det dock en helt annan aktivitet. Trollhumrarna är då ute på jakt och rör sej över botten. Ibland i stora mängder.

Kan man äta dem kanske någon undrar...? Ofta blir de små färggranna humrarna bifångst i krabb- och hummertinor. Enligt litteraturen ska de vara goda men jag har inte provat. För mej är de ett enbart ett spännande motiv som kan vara rikitgt knepigt att fånga på bild.

Hälsningar Lena

Jag ändrar lite...

Jag har gått igenom mängder med makrobilder de senaste dagarna och fastnar för en del som egentligen bara visar mönster eller strukturer av djur. Jag testade att dra lite i spakarna och insåg att just dessa djur är det få här på FS som har någon egentlig uppfattning om hur de ser ut eller vilken färg de har.

Ett syfte jag har med denna blogg är ju att visa hur undervattensvärlden ser ut för de som inte har möjlighet att se den själva. Alltså har jag varit väldigt noga med att bilderna ska visa hur det verkligen ser ut. Ikväll frestades jag till att leka lite i ffa LR, så i detta inlägg stämmer bilderna inte längre helt med verkligheten. Men det var kul...

Egentligen har jag inte gjort så mycket mer än dragit i vitbalans, skuggor, kontrast, mättnad mm utan att bry mej om vad som är verklighet.

Bilderna visar fortfarande helt korrekta strukturer av dessa djur som är anemoner, havsborstmaskar, död mans hand ock sjöstjärnor.  

Alla bilder är tagna på svenska västkusten med Canon 7D, Canon 60 eller 100 mm makro (+ Raynox DCR 250 vid ett par tillfällen) och dubbla blixtar.

Hälsningar

Lena