Abborrens barnkammare

Largen är en liten grund sjö där sikten ofta är ganska OK. Det brukar finnas gott om abborre där på sommaren, samt en och annan kräfta. Eftersom denna pöl inte är längre bort än en timmes bilfärd, får man inte vara så kräsen. När man är riktigt dyksugen kan det bli en tur dit och den 16 juni var en sådan dag.

Det är grunt där vi går i och jag ser omedelbart en liten abborre, men sedan är det ganska livlöst.....Vi simmar över dybotten och sikten är egentligen ganska bedrövlig. Till slut kommer vi fram till en samling stora stenar på ca 4 m djup. Letar efter kräftor, men nej...Jag får dock syn på något som vid första anblicken ser ut som en remsa uppblött toapapper. Ljust och poröst liksom. Jag rör mej försiktigt närmare och tittar genom kamerans sökare. Autofokus far fram och tillbaka, till slut blir det skarpt och mängder med små blanka ögon tittar tillbaka på mej ! 

Det blir många bilder men det är för tjockt med ägg eller för mycket småskräp på dem för att det ska bli rikitgt bra. En försättslins hade också varit på sin plats, men jag hade inte förväntat mej att hitta dessa små motiv.

Jag vet inte hur lång tid de har kvar innan kläckning men jag tror att tiden snart är inne för dem. Formen på äggsamlingarna, och att det brukar finnas en hel del abborre i sjön, talar för att det är abborryngel.  Nästa gång jag kommer dit förväntar jag mej att det ska finnas ett gäng små randiga fiskar.

Hälsningar Lena

Jewel Anemone

I väntan på årets sommarsemester plockar jag en till goding till från förra årets tur i engelska kanalen. Man kan tro att det bara är mörkt, kallt och strömt där men det finns juveler att hitta om man vet var man ska leta. Ett exempel är de små juvelanemonerna.

Det är små anemoner, ca 1,5 cm i diameter fullt öppen. Vi hittade dem från ungefär 15 m djup och neråt. De sitter på stenar och stenblock och förekommer i en mängd olika färger från knalligaste rosa till neongult.

Anemonerna förökar sej genom avknoppning och bildar grupper av anemoner med samma färgställning (eftersom alla är kloner av varandra).

 Avslutar med en röd variant, för de blev nog mina favoriter.

 Ha en fortsatt bra lördag och tack för en trevlig fika idag på Broströms kafé. Kul att möta några av er som jag läst och sett härliga bilder av här på FS.

Hälsningar Lena

Död mans hand

Bleka fingrar som är alldeles luddiga blir plötsligt synliga i det mörkgröna vattnet. En orangefärgad “hand” dyker upp en bit ifrån. Inte så makabert som det verkar, men de ser faktiskt lite ut som fingrar fast det egentligen är ett djur, ett nässeldjur. Andra exempel på nässeldjur är t ex maneter och anemoner. Ordningen som just “död mans hand” tillhör heter läderkorall. Ja, det finns koraller även i våra skandinaviska vatten.

Det stora luddiga med fingrar till höger på bilden ovan är just "Död mans hand". Här dyker vi på ett vrak i Norge men det finns rikligt med död mans hand på svenska västkusten.

Den här bilden är från samma vrak och här sitter det död mans hand på undersidan av vrakresterna. Det luddiga på fingarna är polyper som är nästan genomskinliga om man tar en närmare titt.

Det finns både vita och orangefärgade varianter av död mans hand. Dessa är fotograferade med Canons 60 mm makro, ett av mina favoritobjektiv för undervattensbruk. Vrakbilderna ovan är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom, ett annat objektiv som är mycket populärt bland undervattensfotografer.

Jag avslutar med en detalj av en annan "svensk korall" som heter röd hornkorall. Den här är betydligt mer ovanlig än död mans hand och man får söka efter dem på djupare vatten, ofta på ca 25-30 m djup. Denna bild är tagen på Väderöarna på ca 27 m.

Ha en bra söndag

Lena

Manetslem

För några dagar sedan visade jag bilder på vitlingyngel som sökte skydd bland de brännande trådarna i en stor brännmanet. Hur klarar det av detta utan att bränna sej? Nu vet jag hur det gör, de smörjer in sej med manetslem!

Brännmaneten producerar slem som den själv har på sina trådar. Slemmet inhiberar nässelkapslarna att utlösas när trådarna kommer i kontakt med varandra. På så sätt undviker maneten att bränna sej själv. Vitlingynglet kan producera lite skyddande slem själv, men nyttjar i huvudsak slem från maneten för att skydda sej från de brännande nässelkapslarna.

Förutom brännmaneter såg vi en hel del stora fina öronmaneter på västkusten under midsommardyken. De stora ringarna, som gett öronmaneten dess namn, är faktiskt manetens könsorgan.

Den här maneten har också brännande nässelkapslar men de är svaga och vi känner därför inte att de bränns. De är mycket vackra när de långsamt simmar fram genom vattnet, ingen stress där inte....

Hälsningar Lena

Simma lugnt

...och festa med förstånd i helgen. Se så trassligt det kan bli om man är lite för ivrig med serpentinerna.

Midsommarhälsningar från Lena