En nostalgitripp ner i djupet

Jag har börjat göra fotoböcker av våra digitala årskavalkader och har i veckan nått år 2020. Där hittade jag bilder från ett dyk vi gjorde på Tasmanien som var mycket minnesvärt. Jag försökte söka i bloggarkivet och hittade inte något inlägg där bilderna visats, så här kommer några. De flesta dyk vi gjorde på Tasmaniens sydöstkust var ganska grunda, sällan under 20 m. Vi fick dock veta att det fanns en riktig pärla som skulle vara dykbar (ur vind och strömsynpunkt) om vi var villiga att gå till 42 m. Vi fick en kort beskrivning av platsen och gjorde en negativ igång, dvs vi hoppade i från båten och sjönk som stenar, allt för att träffa rätt i den skreva som vi skulle följa för att komma till rätt ställe. Jag hade ställt in kameran enbart på erfarenhet från tidigare dyk och tog en bild på väg ner, det var mörkt i djupet. 

Efter en snabb nedstigning bromsade vi upp strax ovanför botten. Djupmätaren visade 42 m och det såg inte ut som något vi någonsin sett förut. Det var mycket fin sikt och fullkomligt magiskt. 

Jag minns att jag var euforisk och det berodde inte bara på miljön. Vi hade bara luft i flaskorna och på det här djupet kommer kvävet i luften att ge en rejäl berusning. Skämtsamt kan man kalla det "martinieffekten" , en martini per 10 meter, dvs vi var på fyra martini. Lyckligtvis hade jag fått till inställningarna på kameran rätt bra. Jag vet av tidigare erfarenhet att jag inte kommer ihåg fler knappar än tid, bländare och avtryckaren när jag passerat 35 m. 

De små blålila anemonerna finns bara i dessa vatten och utanför Nya Zeeland. Tasmanien är inte tropisk dykning utan snarare ett mellanting mellan kalla vatten och tropik. Vi dök tyvärr i hyrda våtdräkter, för vi orkade inte släpa våra torrdräkter runt halva Australien, och det var kallt (16-17 grader). 

Nu hade vi ju inte så mycket tid på oss och hann inte bli kalla på detta dyk. Vi hade bara åtta minuter på 42 m innan vi måste påbörja uppstigning. Om vi stannat längre hade vi behövt göra stopp längs vägen, för att inte dra på oss dykarsjuka, men med enbart en enkel 15 l flaska med luft fanns det inte tillräckliga marginaler för att göra den typen av stopp. Alltså håller man tiden, åtta minuter exakt. 

Vi lämnade motvilligt botten och började gå upp. Givetvis steg vi ganska långsamt och passade på att se oss omkring ordentligt i den skreva som vi bara svept ner genom i början av dyket. Men vi måste ändå gå ganska snabbt upp till ca 20 meter och då försvann magin (eller två martini) då miljön förändrades. 

Väggarna var helt täckta med små gula anemoner, men sikten blev sämre i det grundare vattnet. De små fina fiskarna minskade också i antal. 

Jag hittade en "rock lobster" i en skreva och gick så nära jag kunde med min 10-17 mm fish-eye zoom, bilden är dessutom beskuren. De är trots allt ganska stora skaldjur som påminner om en hummer fast utan de stora klorna. Jag såg sedan att det fanns minst 10 stycken i de smala öppningarna, men nu led dyket mot sitt slut och de klolösa humrarna fick vara. De fanns på andra ställen. Vi försökte göra ett dyk till här dagen efter men det var för strömt. Den här platsen kommer vi inte att få uppleva igen.   

Hälsningar Lena

Ett väldigt coolt möte

Nu har jag gjort ett riktigt djupdyk i arkivet och hittat bilder från en resa till British Columbia 2010. Vi var i Barkley Sound, Vancouver Island och dök en vecka i oktober. Vattnet var grumligt i ytan men fantastiskt klart under 6 m och det var verkligen så här grönt. Det kallas också Smaragdhavet.

Den här bilden har jag visat förut i en blogg som handlade om hur denna "giant pacific octopus" (stillahavsbläckfisk) försökte tränga sej in i en lya där det redan bodde en väldigt stor havskattål. Den stora bläckfisken fick ge sej och blev helt enkelt bortjagad av den långa fisken med munnen full av huggtänder. 

https://www.fotosidan.se/blogs/logholm/blackfisk-i-narkamp-med-havskattal.htm 

När jag nu hittade hela bildserien från detta tillfälle testade jag att framkalla några till som jag tidigare inte gjort så mycket med. Bläckfisken simmade undan men vi följde efter och den visade sej snart vara ganska nyfiken.

Här har den börjat röra runt med tentaklerna och jag är väldigt nära. Bilderna är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom på 12 mm. Bläckfisken är riktigt stor...

...och tentaklerna har en fantastisk räckvidd. Jag hade ju inget att mäta med men de största exemplaren har armar som är 2,5 m långa och hela djuret kan väga 50 kg.

Oj, hur gör man nu?! Det kom långa armar med sugkoppar mot mej och på den tiden hade jag inte haft så många bläckfiskmöten. Det här var den första riktigt stora som ville undersöka mej och mina prylar. Jag visste att de har smaklökar i sugkopparna och undersöker genom att "smaka sej fram". De reagerar också på temperatur och jag hade hört hur stora bläckfiskar försökt simma iväg med kamerablixtar. Det kanske är bäst att backa lite...

Delar av denna bild är väldigt mörk men det beror på att blixtarna inte var vinklade för att belysa rakt in i kameran, vilket är där bläckfiskens tentakel nästan är. Den smakade av kamerahusets domeport. Spetsen på tentakeln är någonstans på mitt huvud. Om jag hade vetat det jag gör idag hade jag stannat upp och låtit den interagera mer, samt fortsatt ta bilder. Nu backade jag långsamt och höll hårt i min kamera.

Den följde med en bit men sedan släppte den taget och jag simmade upp lite i vattnet. Det är för övrigt tekniken att bli av med en närgången bläckfisk, för de vill ogärna lämna botten. Om jag inte minns helt fel började även vår dyktid lida mot sitt slut och vi behövde börja gå upp. Hela upplevelsen var helt magisk, vi hade ju även fått kampen mot ålen precis innan detta möte. En så här stor och kramgo stillahavsbläckfisk har vi aldrig haft nöjet att möta igen. 

Hälsningar Lena

Clownfiskar - den här tiden för fem år sedan...

Det är sällan jag gör den här typen av tillbakablickar, men i brist på värme och färg tänkte jag tillbaka på vad vi gjorde denna vecka för fem år sedan. Vi var ute på vår längsta gemensamma semesterresa någonsin och befann oss just då på en dykbåt på yttre Barriärrevet i Australien. Där mötte vi bl a de charmiga clownfiskarna, som lever i symbios med stora anemoner och därför också kallas anemonfisk. 

Det finns olika arter av clownfiskar och på första bilden samt ovan är det en vitpannad clownfisk. Den här anemonen har en röd undersida som kan bli mycket effektfull om man får med den på bild. Det är sällan man ser dem helt hoprullade som på första bilden och det vanliga är att man bara ser ovansidan med tentaklerna.

Den vitpannade clownfisken kan vara orange eller rosa, osäkert om det är två olika arter. Det beror mycket på ljuset man har med sej och hur man vitbalanserar sina bilder. 

Clowfiskar är lika med Nemo för de allra flesta, men det finns ett 30-tal olika arter av clownfiskar och de ser lite olika ut. Jag är inte säker på vilken art detta är. Det kan vara en Barriärrevsclownfisk eller en Clarks clownfisk.

Så här kan deras "hemanemon" se ut. Den här bilden är tagen med 12 mm och kraftig beskuren. Jag visar den för att ge er en bild av hur miljön ser ut. Annars är det mera lämpligt att använda makro när man fotar dessa fiskar. De är ofta ca 10-12 cm långa men juvenilerna är betydligt mindre.

De lurar inne bland anemonens brännande tentakler, som fungerar som ett skydd för fisken (den bränner sej alltså inte). Inom en grupp clownfiskar är det bara de två största som är fertila. Den här lite mer orangeröda är troligen en Australisk clownfisk. 

Det här är ett annat exemplar av samma art. Om honan i ett par skulle dö kan hannen byta kön och bli en hona. 

Det här är en juvenil "saddleback" clownfish. Den är väldigt liten och den konstiga placeringen i bilden är för att den kom med av misstag. Bilden är rejält beskuren. 

Det här är Nemos artfränder, vanlig clownfisk eller Ocellaris clownfisk. 

Det blir mycket kurragömma när man fotar clownfiskar. Den rör sej runt i anemonen och tittar fram här och där. Man blir ofta "liggande" i vattnet vid anemonen  (utan att komma åt tentaklerna) och det brukar bli mängder med bilder där bara ett fåtal klarar granskningen i datorn. Det tjocka orangebruna i bilden är anemonens munöppning. 

Här ser man munöppningen tydligt i mitten. Clownfiskar är stöddiga små fiskar och sträcker man fram ett finger mot dem eller för nära deras anemon kan de göra ett utfall och hugga till. De kan också simma fram till en dykare och titta rakt in i masken, som för att kolla om det finns något därinne. 

Jag fick en bild med två skarpa clownfiskar som tittar fram bland tentaklerna. Ni som följer min blogg har nog sett den tidigare. Alla bilderna är tagna långt ut på de yttre Barriärrevet, dit bara två dykoperatörer åker med sina båtar. Man ligger ute minst fyra dagar, men vi var där en dryg vecka. Bilderna är tagna under olika dyk på mellan 15-30 m djup, med 60 mm makro (utom första och femte bilden) på en Canon 7D mkII med dubbla blixtar.

Hälsningar Lena

Dykveckan lider mot sitt slut

Sista dykdagen och vi vaknade till en mycket stilla morgon. Molnen låg lågt över det kringliggande landskapet, men solen skulle komma fram senare på förmiddagen.

Det pågår en del lastning av dykprylar på båten. När jag smög ut en morgon och bara skulle lasta min dykkamera var inte förtöjningen anpassad för lastning, vilket jag inte noterade...Jag satte en fot i aktern på båten och kände hur den gled ut. Jag insåg direkt hur det skulle sluta och tog ett djupt andetag innan jag hamnade i vattnet. En äkta "Melker" för er som sett Saltkråkan. Men med 15 graders vattentemperatur var det ingen större fara och jag fick bara skölja mina kläder, köra dem i centrifugen och hänga upp dem till tork. Ett och annat leende fick jag också bjuda på...    

Evelina kommer ner på bryggan med grötkastrullen. Såväl fiskar som krabbor och andra skaldjur väntar antagligen på sin frukost vid det här laget. Havregrynsgröt är minsann inte fy skam och de flockas under bryggan för att få ta del av resterna. Ibland hamnar den överblivna gröten i ett bröd, men denna morgon fick fiskarna ta del av frukosten.

Det är en vacker morgon när vi styr ut mot Halsafjorden.

Vattnet är spegelblankt och molnen ligger lågt.

Solen kommer fram efter en stund och landskapet får fina färger.

Det finns gott om havsörn i området och en sån här morgon flyger de förstås över oss. Här är jag dock lite sent ute och örnen har egentligen passerat oss. Det är inte helt lätt att förvara kamerautrustning för fågelfoto ombord på en dykbåt med begränsade utrymmen för utrustning som inte tål vatten. 

Inget vi möter under ytan denna dag slår den fina bläckfisken som ni fick se i förra bloggen. Men en och annan liten torsk stöter vi på.

En vacker läppfisk, kanske en berggylta.

Blågyltan är nog en av de mest spektakulära fiskarna färgmässigt. Hannen kallas också blåstråle.

Blåstrålen skimrar vackert när man fotar den med blixt. 

Det här är honan och hon kallas för rödnäbba. Dessa fiskar lever i harem med en hanne. Om hannen dör kommer en stor hona att omvandlas till en hanne. De har alltså anlag för båda könen från födseln och kan i vuxen ålder producera både ägg och spermier. 

Vi äter lunch vid ett gammalt båthus och vilar förstås på klipporna. Det är varmt och skönt i solen. Det var bara en nackdel med denna lunchplats. "Damtoaletten" var ett starkt kuperat äventyr att nå. Något som majoriteten av deltagarna förstås inte hade en tanke på...   

Vattnet låg nästan helt blankt i fjorden. I aktern på båten stod våra flaskor för andra dyket, samt diverse extraflaskor för de som dök med sådana. Det här var också utsikten från herrtoaletten. 

Ett annat gammalt båthus i närheten av vår lunchplats.

När vi kom tillbaka efter dagens dyk hade Evelina varit ute och plockat kantareller. Hon hör till personalen men följer ofta med och dyker. En förkylning har dock satt stopp för det och då har hon hittat på andra saker istället.  

Till middag serveras marulk med knaperstekt bacon, pilgrimsmusslor, ugnsbakad potatis med diverse rotfrukter och en stor kastrull kantarellsås. Det är självservering och det blir inga vacker dekorerade tallrikar, men väldigt gott! 

Hälsningar Lena

Mera bläckfisk

Lunchen är väldigt viktig när man dyker i kalla vatten, i synnerhet då det är på höstkanten och inte längre är så varmt på land. Nu hade vi visserligen varmare än det brukar vara vecka 38, även i vattnet. Oftast hade vi varm soppa, men grillad korv går också utmärkt och med två portabla gasgrillar fixar kocken det lätt till 12 personer. 

Efter lunchen är det vanligt att man vilar lite. De tjocka underställen man har under torrdräkten gör att man kan ligga på marken eller bryggan utan problem, bara det inte regnar. 

Det här är en mysig stund på dagen, men efter ett par timmar på land packar vi båten igen och ger oss ut på ett andra dyk. 

Ganska tidigt på dyket möter vi den andra bläckfisken på denna resa. Den här är större och kaxigare. Jag har 60 mm makro på kameran och det blir lite av en utmaning, samtidigt som jag ju gärna ville ha närbilder på bläckfisk. Den hänger på sidan av en stor sten.

Den verkar inte särskilt orolig över vår närvaro och min sambo kollar om den vill hälsa genom att sträcka ut en hand. Den visar inget intresse för honom och då får den vara. När vi var på Tustna 2021 mötte vi en väldigt social och sällskaplig bläckfisk som ni kan titta på nedan.

Ett sällsamt möte under ytan - Fotosidan 

Det är egentligen inga problem att fota en bläckfisk med 60 mm makro. Det är snarare blixtarnas förmåga att belysa motivet när avståndet blir större som begränsar. Dessutom vill man inte ha onödigt mycket vatten mellan motivet och objektivet. Vattnet är inte kristallklart och det påverkar förstås.  

Eftersom bläckfisken inte tycks bry sej om jag är närgången passar jag på att ta några närbilder på tentaklerna. Den rör på dem lite hela tiden, men ringlar ofta ihop dem till fina spiraler. Det är genom dessa som bläckfisken skaffar sej information om sin omgivning och den har t ex "smaklökar" i sugkopparna samt förmågan att känna temperatur.  

Bläckfiskar har ungefär lika många nervceller som hundar. De är grupperade i de åtta armarna samt en mindre central enhet och tentaklerna antas kunna agera "av egen vilja" och behöver inte styras av det centrala nervsystemet (dvs hjärnan) som hos hundar (och andra ryggradsdjur).

Om en bläckfisk vill undersöka något kommer det en tentakel ringlande. Vi har fått uppleva hur stora bläckfiskar i Kanada både "skakat hand" och provsmakat på kamerablixtar och portar. 

De kan också använda tentaklerna för att promenera på botten som den gör på denna bild. Jag blir förstås helt uppslukad av bläckfiskens små uppvisningar.

En annan intressant aspekt på bläckfiskens anatomi är att den har tre hjärtan. Ett pumpar syresatt blod ut till kroppens alla delar och de andra två pumpar blodet förbi gälarna så att det kan ta upp nytt syre. Blodet är dessutom blått för det har hemocyanin som transporterar syre i blodet, istället för hemoglobin. Hemocyanin innehåller koppar till skillnad från hemoglobin som innehåller järn. Det gör att hemocyanin binder syre mer effektivt om syrgastrycket är lågt (även effektivare vid låg temperatur). 

Det är mycket mer än bara formen som gör bläckfiskarna intressanta och jag är mycket fascinerad av dem.

När den förflyttar sej en bit och sträcker ut sej i sin fulla längd blir ljussättningen inte bra och denna bild är kraftigt redigerad i LR. Den simmar dock inte iväg från mej utan slår sej ner igen och intar några olika poser. Den kanske t o m njuter lite av uppmärksamheten, vem vet, de är avsevärt mycket smartare än man tidigare trodde. Det finns dokumentation om hur bläckfiskar i fångenskap lärt sej att känna igen olika individer bland personalen och att de kan favorisera vissa men straffa andra genom att t ex spruta vatten på dem. 

Vi lämnar bläckfisken efter ca 20 minuter och resten av dyket simmar jag bara runt och ler för mej själv. Jag tar bara några enstaka bilder och inget som ens är värt att visa. Det här blev veckans absoluta höjdpunkt och inget annat kom i närheten av detta möte. Det enda övriga jag möjligen hade önskat var att kunna byta objektiv till en vidvinkel under pågående dyk. Men det går inte och alternativen, dvs dubbla kamerariggar, är inte aktuellt av flera anledningar.

På kvällen är det tradition att spela tärning om vem som ska diska. Huset har ingen diskmaskin och det blir ju en del när så många personer äter. Personalen och även kocken deltar i tärningsspelet. Jag lyckades klara mej hela veckan, men sambon åkte på disken en kväll. 

Jag gick ut en sväng och det var helt stilla i fjorden utanför vårt hus. Fullmånen var på väg...

Det var förunderligt varmt för årstiden, antagligen runt 15 grader, som vi haft hela dagen. 

När klockan passerat nio och alla batterier var laddade eller på god väg var det flera som gäspade stort. Inga sömnproblem när man dyker.

Hälsningar Lena