En snabb titt i fågelrestaurangen

I helgen var det fint väder och vi jobbade i trädgården, men jag hann med att spana på fågelrestaurangen en stund. Det går enorma mängder frö just nu och jag ville ju se vilka det var som åt så mycket. Förvånansvärt få blåmesar faktiskt. 

Den här bilden ger en snabb översikt av arterna, talgoxe, nötväcka och pilfink. Större hackspett kommer också regelbundet och äter mycket åt gången. Den gillar förstås den förlängda pinnen till höger. Den kommer också koltrastarna att använda när de börjar äta här senare på säsongen.

Nötväckorna bjöd på mycket underhållning och det var flera individer som kom in för att proviantera.

Här landar den och råkar ställa till med oreda för talgoxarna.

Här bestämmer den sej för att helt enkelt köra bort en talgoxe från den lämpliga landningspinnen.

Vi har också en del grönfinkar och de fick inte heller äta ostört när nötväckan ville ha en matplats.

Nötväckan lämnade alltid med en portion frö i munnen, för att spara någonstans.

Talgoxar är ju ganska stora bland småfåglarna och kan vara tuffa mot de mindre arterna.

Men den har inte en chans mot pilfinken när den försöker ta dess plats. 

Här gör den ett nytt försök och den landar på samma plats med det struntar pilfinken fullständigt i. Den bara fortsätter äta och låter inte talgoxen stoppa in näbben för att smaka.

Jag blev förvånad över att det var så pass många pilfinkar, för de brukar inte höra till de vanliga klientelet. 

Här inleder pilfinken en attack mot en grönfink som slutar med att den lämnar över sin matplats. Jag såg också enstaka entitor och blåmesar, men de fick smita in när det var ledigt på någon matplats. Skatorna försöker förstås också äta här men de kommer inte när någon står och tittar. 

Avslutar med en bild tagen mot skogen bakom mataren. Där blev bakgrunden väldigt mörk i skuggan och det kan bli bra i den vinkel jag stod, men jag hade inte tid att stå där och titta på småfåglarna längre. Det får bli mer när höstbestyren i trädgården är avklarade.

Hälsningar Lena

Full fart i matningen

Vi har hängt ut en matare, men den hänger för närvarande i skugga (mörker) och jag har inte haft möjlighet att fota eller fixa vid den ännu. Det är i alla fall hög aktivitet i den om man ser till frökonsumtionen. Den här fina talltitan besökte en matning hos Lassi i Finland.  

Talltitorna var mycket pigga och roliga att fota. Det gäller att passa på när man säkert vet vilken sorts tita det är. 

Den här restaurangen hade också en pool, där det var fritt fram att arrangera dekorationer runt omkring och lägga ut frön eller nötter för en session med de småfåglar som behagade komma på besök.

Förutom talltitorna fokuserade jag mycket på tofsmesar. De var svårare att förutsäga och satte sej ofta i skuggan av någon anledning. 

En och annan flygbild blev det dock.

Tofsmesar dyker ju bara upp vid enstaka tillfällen hemma, så det gäller att passa på när man får chansen.

Jag vill också visa ett roligt möte som jag fotade i ett "skogsgömsle". När vargar och björnar dragit sitter man där och tittar på den som råkar komma förbi. En nötskrika hade hittat lite rester av något gott vid en tall. En hackspett landar en bit upp på stammen och noterar att nötskrikan har något godis. Hacke avvaktar men börjar sedan hoppa baklänges ner längs stammen. 

Hacke tar tid på sej och är försiktig, men till slut är han nära och förbereder sej på att plocka en godsak. Då upptäcker nötskrikan vad som är på väg att hända. 

Nötskrikan tänker inte dela med sej och talar om det för hacke, just som de sista solstrålarna lyser upp marken bakom de två fåglarna.  

Till helgen kanske jag får möjlighet att fota lite från vår egen restaurang, som i alla fall öppnat upp en servering.

Hälsningar Lena

En höstmorgon

Fyra grader och vindstilla hade SMHI förutspått, det måste man ju ta tillvara när det går. Hjälstavikens naturreservat får det bli, här känner jag mej hemma och vet ungefär vad jag kan förvänta mej. Det kan bli en alldeles sagolik morgon eller så händer knappt något alls, men det känns ändå trivsamt att vara där någon timme. Jag noterar att en ägrett är på plats.

Det här är en favoritplats. En liten bro där man kan stå och njuta en stund. Ibland simmar bävern förbi, dock inte denna morgon. Naturen är nästan svartvit, men när jag testade att konvertera bilden upptäckte jag att det finns många olika färgnyanser i den. Därför blir det färg.

När jag kom fram till gömslet hade solens strålar precis börjat nå fram och det gav helt andra och betydligt varmare färger. En ägrett var på plats, det är nästan alltid någon där numera och jag kunde se minst fem till på långt avstånd. Den vita färgen gör ju att man ser dem, trots dimma. 

Den lättade och flög en sväng när jag suttit ett tag.

Tacksamt motiv i dimma när solen börjar bryta igenom. Det fanns ett par skrakar, en smådopping och några skarvar, men i övrigt var det stilla på vattnet

Ägretten kom tillbaka. Jag tog fram en frukostmacka och en termos kaffe, fint att bara sitta och titta. Flockar med gäss passerade högt upp.

Om jag tittade ut genom den högra öppningen på gömslet var det fortfarande dimma, men solen skulle snart nå dit. Magin var på väg att försvinna och jag kunde även känna en lätt vind. 

Jag lämnade gömslet och gick längs spången. Spanade och lyssnade, men inte en enda skäggmes. Jag hörde två individer när jag kom men då var det för mörkt i vassen för att se dem.

Det var som att naturen kokade när solen började värma. Det blev en mycket fin höstdag, nästan lite kvarvarande sommarkänsla.

Hälsningar Lena

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder.