Rena rama renvandringen

På väg upp till Härjedalsfjällen hörde vi på radion att "Den stora älgvandringen" nu börjat sändas på SVT, återigen tidigare än vanligt. Vi såg inga älgar men enstaka renar längs 84:an på väg mot Funäsdalen. Renarna rör också på sej och när vi körde tillbaka på Flatruetvägen mötte vi en rejäl flock som var på vandring. De verkade i alla fall vilja korsa vägen, dock inte alla och absolut inte samtidigt.

Det var också något som smakade gott på vägen, salt antar jag. Det här gjorde att renarna kom av sej lite, sedan var det som att de glömt vilket håll de var på väg åt. Det ser ut som att det var mycket trafik, men det var det egentligen inte, det blev bara stopp här. Jag gladde mej åt att det var tillräckligt brett för att vi skulle kunna stanna vid sidan av vägen så jag fick fota. 

Renarna passerade väldigt nära bilen och tittade tveksamt på mej när jag klev ut. De här skyndade bara förbi på väg mot den del av flocken som passerat. 

Några stannade upp och nafsade av de torra och dammiga stråna vid vägkanten. Notera de stora fötterna anpassade för snö och att de har päls på hela mulen (till skillnad från en ko). 

Renar på snö har jag inte haft möjlighet att fotografera förut så det här blev en högtidsstund. Tur att vi inte hade bråttom.

Delar av flocken vandrar ut i det snötäckta landskapet och stannar för att äta där växtligheten tinat fram. 

Bilderna där de rör sej på enbart snö kan man nog experimentera mer med, men här får ni se dem som jag upplevde det på platsen.

De flesta renarna hade passerat oss och vandrade bort över snön.

Jag tycker de är så fina och bjuder därför på några närbilder också.

" - Jag har bara ett litet horn och någon har märkt mej med blå färg på rumpan...undrar vad det kan betyda?"

Sedan passerade vi sakta genom de kvarvarande renarna och åkte mot Ramundberget och stugan där vi senare på kvällen fick uppleva ett härligt familjekalas.

Hälsningar Lena

Skeletten på jobbet (inte längre i garderoben)

Om man jobbar på en veterinärmedicinsk och husdjursvetenskaplig fakultet är det inte konstigt att det finns en massa skelett. Hittills har de stått undangömda i förråd och bara använts i undervisning. När veterinärprogrammet utökades från 100 till 145 studenter/år måste det dock till vissa förändringar, förråd måste byggas om och fler rum för anatomiundervisning måste skapas i befintliga byggnader. Några av skeletten behövde sålunda flytta ut...

När de som ansvarar för miljön och tekniken i vårt hus fick nys om att det fanns skelett "över" började de direkt planera för olika platser där dessa kunde visas i byggnaden. Jag blir förvånad över att ingen har tänkt på detta tidigare (mej själv inkluderad), för när jag besökt universitet i andra länder har det funnits fina skelett på display i deras byggnader. Det här är min absoluta favorit. "Blindstyret" är en struts som veterinärstudenter preparerade och monterade för drygt 20 år sedan (den kom från Kolmården ).      

Den över två meter höga strutsen står nu direkt innanför huvudingången i byggnaden och den är helt omöjlig att återge på bild. 

Den gamla jaken är från 1950-talet.

En get som också varit med länge stod mer lämpligt i den tidiga morgonsolen (klockan är ungefär sju och inga studenter har kommit ännu). Jaken syns i bakgrunden.   

Geten står mot ett konstverk som också är en glasvägg.

Jag testar en annan vinkel och får då med strutsen i form av en spegling samt en trana från konstverket uppe i högra hörnet. 

Om någon undrar över hur ett lejon ser ut under pälsen så har vi ett sådant på plan tre. Lejonet är också ett verk av studenter och det har funnits så länge jag kan minnas, också en gåva från någon djurpark, troligtvis Kolmården. Lokalvårdarna var de enda som var på plats när jag gick runt och fotograferade. De flesta av min kollegor kommer betydligt senare.  

Det här tyckte jag var en mycket lyckad placering för vem har så läckra horn vid skrivaren/kopiatorn. Betydligt coolare än klockan som satt där tidigare. 

På mitt tjänsterum har jag en gammal höna och en uråldrig duvhök (+ ett dekorerat strutsägg). När vi precis hade flyttat in i huset var hönan ett bra sätt för mej att hitta tillbaka till rätt rum. Huset är runt och vi har glasväggar mot korridoren, alla rum var dessutom möblerade på samma sätt och det var lätt att gå in i någon annans tjänsterum när man kom i korridoren och inte hade riktig koll på var på "rundeln" man befann sej.

Hälsningar Lena

Våra husdjur kan också vara roliga

Våra husdjur kan minsann också bjuda på underhållning som t ex den här renen. De är för det mesta ganska skygga när man möter dem längs vägarna, men den här hade mutat in denna rastplats och kom fram när vi hade dukat upp. Först tyckte jag att det var kul att jag kunde fota den så nära, sedan fick vi fösa bort den för att få äta ifred. Den ville helt klart ha hamburgare. 

I Nordnorge tar fåren bussen när de ska på utflykt med sina småttingar. Bussbiljetterna har de lämpligt placerade i öronen. Lätta att "blippa" när de kliver ombord.

Får vaknar tidigt på morgonen och det blir snabbt kö till toaletten.

Ibland ser de bara roliga ut. Eftersom den här änden hade horn antar jag att det är fram.

När jag jobbade med kor för många år sedan fick jag lära mej att de bara sparkar uppåt och framåt med sina bakben. Moderna kor har utvecklat sin sparkförmåga och kan uppenbarligen slå bakåt på ett sätt som t o m skulle göra hästar avundsjuka. 

Getter sparkar inte, däremot hoppar de jämfota rakt upp i luften och man ska inte underskatta hur högt de kan hoppa. 

Om man har kameran redo vid rätt ögonblick kan man fånga en häst mitt i värsta gapskrattet. Uppenbarligen använder de inte tandtråd.

De här grisarna får vara med mest för att jag blir glad av att titta på dem. 

Hundar kan se fullkomligt galna ut. 

Nu har jag rotat färdigt i arkivet för i år och kommer snart att ta julledigt från bloggen.

Hälsningar Lena

Några överblivna höstglimtar

En sån där guldglittrande morgon då det egentligen inte blev så mycket, men ändå några rutor som sedan blev liggande. 

Det hade varit frost på natten som nu börjat tina i solen. 

Lite rök på vattnet i Fyrisån och en talgoxe som flyger i vassen. 

Där fanns också en blåmes.

Den fina labradoren Specks, som avskyr att bli fotograferad. Här fick jag honom med tele då han satt i ett dike med torkat gräs. Hans matte älskade bilden.

Hälsningar Lena

Hundaction

En kollega till mej har fyra jaktlabradorer och en dag hade vi bestämt oss för en fotosession på lunchen. Hundarna, som legat och sovit hela förmiddagen, var förstås mycket ivriga när vi kom ut på en stor vall. Den ljusa, Tim, är yngst (1,5 år) och han var förstås ivrigast av dem alla. 

Gissa om dom är lydiga. Här är det mattes visselpipa som är lag. 

Men det här var ju deras lunchrast också och det var full fart. 

Ynglingen ger sej på den näst yngsta, den vackert ljusbruna Specks, som försvarar sej så gott det går.

Mycket spring i dessa spänstiga jakthundar. 

Ibland kan de se riktigt galna ut mitt i språnget.

Ville är äldst, 11 år, och han tar det lite mera piano. Framför allt springer han inte så gärna med "gänget", för han blir ofta nersprungen av den yngsta, som det inte är någon hejd på när han busar.

Mitt i allt springande blåser matte "sittsignal" i pipan och då gör man som matte vill, dvs sitter. Det såg faktiskt dråpligt ut när alla fyra stannade upp och faktiskt satte sej.  

Sedan blev det samling och nu skulle det hända något. Här fick de order att stanna när matte gick ifrån dem. Framför dem är det en svacka i vallen där det står vatten.

På mattes signal kom de alla sättande i full fart och tre av dem höll t o m ihop så pass länge att det blev några actionladdade bilder. 

Här gick det undan.

Tim drog ifrån med kraftfulla språng.

Specks och Bono kom som tvåa och trea. 

Ville sprang minsann också genom vattnet, men han valde en annan väg och uppvisade aningen mer värdighet. Men han kan fortfarande springa så man blir alldeles förvånad. 

Jag tog givetvis porträttbilder på alla hundarna och väljer att visa en på Tim som jag tyckte gjorde sej bra bland de bruna ormbunkarna.

Vi kämpade även ihop en bild med alla fyra. Det här är ju lydiga hundar som man kan få att sitta på rad, men Tim hade en tendens att sticka fram en aning, av ren iver, och Specks (på högerkanten) avskyr att bli fotograferad. Det slutade sålunda med att jag fick klippa och klistra för att få till en någorlunda acceptabel bild. Ville, den tredje från vänster, är ovanligt liten för att vara en jaktlabrador. Specks, som är en reslig kille, lyckas ändå krypa ihop så han ser mindre ut. Han tyckte det här tog alldeles för lång tid.  

Hälsningar Lena