Naturbete och biologisk mångfald

" - Wow kolla!!! Det kommer ett helt gäng med människor! Undrar vad de ska göra i vår hage? "

" - Vad kollar ni på? Vår mat ??? "

" - Maten är jättegod här men du kanske har lite smågodis eller nåt annat kul med socker på ? "

I går var jag på naturbetesvandring från lunch och hela eftermiddagen. Ciceron för dagen var professor Urban Emanuelsson som under många år var föreståndare för Centrum för biologisk mångfald vid SLU. Han är expert på naturvård i odlingslandskapet och berättade om hur viktigt det är med naturbeten för den den biologiska mångfalden. Naturbeten är permanenta gräsmarker som inte plöjs, sås in, gödslas eller bearbetas. Det ska finnas en lagom mängd träd samt djur som betar och håller öppet, helst kor men får och hästar går också. Som ni sett betade unga nyfikna nötkreatur i denna hage. 

Coola Rosa var också med på vandringen men hon tyckte det gick alldeles för långsamt. Det fanns på tok för mycket för människorna att titta på.

Det ska finnas träd på ett naturbete och djuren verkade gilla de gamla ekarna. Jag har inte en aning om vad de var ute efter men de slickade stammen på den här eken som var uppskattningsvis 300 år gammal. Just nu räknar forskare på hur många träd det krävs för att ett naturbete med ett visst antal djur ska bli klimatneutralt. Det får inte vara för mycket träd för då blir det för skuggigt för vissa växter. Balans mellan djur, träd och växter är vad som gäller.  

Här är det en fallen asp som drar till sej stort intresse. Det var tickor på stammen, hål med småkryp, andra hål där det antagligen bott fladdermöss mm mm. Urban betonade att stammen skulle få ligga och att man kunde gå tillbaka hit och titta på hur livet utvecklades med tiden. 

Det blev förstås en hel del fokus på blommor och när vi hittade den här blev Urban riktigt förtjust. Det är en blåsuga och trots att jag faktiskt är lite intresserad av växter har jag aldrig sett den förut eller hade en aning om vad den hette. 

Vanlig midsommarblomster fanns det förstås. Vad som är speciellt med denna är att det utvecklas en lågväxande sort där det betar djur. De som börjat blomma var bara ett par decimeter höga. 

Smultron stortrivs på naturbeten och det fanns såväl vanliga vilda smultron som backsmultron i mängder. Smörblommorna blommade också för fullt.  

En av mina favoriter, humleblomster, hade precis börjat slå ut. 

Det diskreta lilla junfrulinet var bara ett av många tecken på att det här är ett välskött naturbete som har högt kulturhistorisk värde. Vi kunde heller inte låta bli att spekulera i om inte Linné  själv vandrat i dessa marker (han bodde ganska nära) och att flera av de stora ekarna antagligen fanns där redan på hans tid. 

Den här kombon kan man ju bara inte låta bli att göra. Jag antar att ni känner igen sångtexten....Just kattfot (tredje bilden) är en blomma som minskat kraftigt de senaste 20 åren men som kan komma igen på ett välskött naturbete. Vi hittade en liten plätt med nästan utblommade kattfötter.  

Ungdjuren tröttnade på att följa efter oss och drog ut på egna äventyr, men vi stötte på dem igen mot slutet av vandringen. 

Naturbetet som vi gick i är ca 40 hektar stort och hör till Lövsta forskningscentrum utanför Uppsala. Marken har skötts som ett naturbete i ca 15 år och det har gett mycket bra resultat. 

Om ni undrar över hur vi kunde ha djuren så nära inpå utan problem så var de flesta som gick på denna vandring professionella djurskötare som jobbade på anläggningen med antingen kor, grisar eller fjäderfä. Jag törs nog påstå att alla som var med, även de som inte jobbade där, hade stor djurvana. Den här mannen kan mycket väl ha skött om dessa djur från att de var småkalvar. 

Djuren var väldigt nyfikna och närgångna i början men eftersom ingen som var rädd och betedde sej osäkert lämnade de oss ifred efter ca 15 minuter. När vi sedan mötte dem innan vi skulle lämna hagen kom några fram och "hälsade", men just detta tror jag var mer personligt.

Hälsningar Lena

Glimtar från Dubrovnik

Hela förra veckan var jag på jobbresa i Dubrovnik, Kroatien. Det var en stor vetenskaplig konferens i ämnet Animal Science (husdjursvetenskap). Det var över 1200 deltagare och konferensen var förlagd på tre stora hotell, dessutom kunde man bo på ytterligare några mindre ställen inom samma område.

Konferensdeltagare med "adresslappen" runt halsen som studerar den stora programboken. Det var oftast flera sessioner parallellt så det gallde att välja och sedan hitta till rätt lokal på rätt hotell. Det blev en del promenerande men vädret var strålande på dagarna.

Nya vetenskapliga resultat kan förmedlas i form av föredrag eller på en stor poster. Här är det plats för just postrar och eftersom det är första dagen håller folk som bäst på att leta rätt på sin numrerade plats och sätta upp sina alster.

Under en kaffepaus fick jag syn på den här mannen i lobbyn på de största hotellet, där jag för övrigt inte bodde. Han var inte en konferensdeltagare utan reste antagligen med sin familj. När semestern är slut ska badleksakerna packas ner och han jobbade länge med den stora svanen.

Det ingick en Kroatisk afton vid vattnet en kväll. Konferensdeltagare är som alla andra och tar selfies samt fotar solnedgångar.

Maten var strålande trots att så många skulle utfodras samtidigt. Mycket trevliga bläckfisksallader, goda oliver mm.

Naturligtvis fick vi se och höra Kroatisk dans och musik.

När jag promenerade hem den kvällen mötte jag den här charmiga krabaten utanför mitt hotell som låg lite mer avskilt.

Den samsades med ett gäng katter som passade på att kolla om jag hade några godsaker i kameraväskan. Jag kan erkänna direkt att jag hade med mej några godbitar som blev över vid vårt bord...det skulle ju ändå bara ha slängts bort.

Ändhållplats för bussen till hotellområdet som låg några kilometer utanför Dubrovnik. Trots att man ofta ser ordet i form av graffiti hajar man ändå till när det dyker upp som destination på en buss.

Katterna måste jag återkomma till. Jag brukar försöka låta bli herrelösa djur när jag är ute och reser men det var ändå något speciellt med dessa katter. De var mycket snälla och lät sej villigt klappas. Vissa tycktes t o m gilla att gosa med såväl barn som vuxna, även om de inte hade med sej något ätbart.

De var nyfikna och sociala, passade på att hänga med på lite internetsurf när tillfälle gavs.  Jag insåg också efter ett par dagar att de blev matade med kattmat av någon i närheten av hotellet. De var många smala ungkatter men inga som såg ut att svälta eller såg sjuka/skadade ut.

Det var nog lite mer besvärlig för dem att hitta vatten  än mat. Det regnade en del på nätterna och här dricker två av de små pantrarna från en grop i betongen som ännu inte hunnit torka helt. Just dessa två mötte jag flera gånger om dagen.

Den här snubben passerade jag också åtskilliga gånger och han hade sin egen kattkompis. Det fanns en skylt som förkunnade vem han var men det var någon helt okänd för mej. Jag tyckte mest att han såg ut att ha en skön attityd i största allmänhet.  

Jag spanade förstås efter fåglar eftersom jag bodde i en stor park. Turkduvor var väl det mest spännande. I övrigt mest arter som vi har hemma t ex koltrast, pilfink, talgoxar, bofink m fl.

Trots att det var sent på säsongen fanns den en del blommande buskar och en hel del fjärilar.

Konferensen avslutades med en "Gala dinner" uppe på en stor mur. Det hör till Dubrovniks ringmur och var det enda av stadskärnan som jag såg då programmet var för späckat för utflykter. Belysningen gjorde färgerna på den fina dukningen lite bisarra.

Utsikten var fin och jag hann med några bilder innan middagen började....

...och när himlen fortfarande var lite vackert blå i tonerna.

Hälsningar Lena

Kellie möter Specs

Det här är Kellie, golden retriever 13 veckor. Vi träffades på lunchen igår utanför jobbet tillsammans med två av mina kollegor samt två vuxna labradorer.

Specs var en av de vuxna hundarna men han är bara drygt ett år så riktigt vuxen är han inte. Kellie är både nyfiken och lite försiktig i mötet med den stora gula hannen.

Specs tyckte att den lilla gula fröken är väldigt intressant men mattes varnande ord om att ta de lugnt får honom att stilla sej en aning.

" - Du anar inte hur mycket kul bus jag kan lära dej lilla fröken..."

" - OK....kompis?.....- OK. "

" - Jag kan viska en hemlis om du vill? Jag har listat ut hur man klättrar in i hönshuset och plockar ägg som dessutom är jättegoda att äta. "

Den lilla valpen har redan visat prov på hur den kan hitta mat på egen hand.

" - Ja det är OK om människor klappar dej på huvudet, det betyder bara att de tycker om dej och inte orkar böja sej så mycket. "

" - Om du säger det så.....jag litar på dej... "

" - Psst........"

" ...............matte säger !.......................det är jätteviktigt att komma ihåg! "

Sedan gick vi ner till Fyrisån och de båda labradorerna försökte ivrigt övertyga den lilla valpen att ingenting kan vara bättre än ett bad när det är 28 grader varmt. Den blötte sej upp till magen....men det är nog bara en tidsfråga innan den förstått tjusningen med vatten. 

Hälsningar Lena

Flyinge Kungsgård och storkar

Vid tvåtiden på eftermiddagen kom jag fram till Flyinge Kungsgård. Solen strålade och det var sommarvarmt. Jag mötte direkt en ryttare och häst, inte så konstigt då Flyinge är en av våra tre Riksanläggningar för hästsport.

Jag hann inte gå in här för det fanns så mycket att titta på....

Jag är ju lite svag för hästar också och det fans gott om dem. Om någon tror att de försökt tvätta bort färgen på rumpan på den ena så är det inte fallet. En del hästar ser ut så här.

Jag blev dock snabbt distraherad från hästarna när jag vände mej mot de stora byggnaderna. Dessutom kom det något stort flygande....som inte var en häger....

Det kom en stork och jag hittade snabbt storkbon på toppen av det stora valvet. En del bon var gigantiska och tycktes vara byggda direkt på taket. I detta fall delvis över ett takfönster.

Här har man uppmuntrat storkarna genom att anlägga en platform. Storkarna försvann helt från Sverige på 1950-talet men de har återvänt till Skåne genom inplantering och troligen även inflyttade fåglar från Europa. Det finns fortfarande uppfödning på ett par platser men jag skippade storkhägnen för det fanns tillräckligt med fåglar att se ändå.

Jag gick genom valvet och kom ut vid en krattad ridbana. Hästar ska skötas och motioneras även om det är helg.

Nu upptäckte jag att det satt storkar på varenda hustak.

Här är det tre bon och fåglar i alla tre. Ljuset var inte det bästa för fotografering men det kändes mysigt att vara ute i solen. Gräsmattor och häckar var gröna, träden blommade. 

Antagligen en sorts magnolia.

Jag gick runt mellan byggnaderna och njöt. Hussvalorna hade också bon längs hustaken och flög ivrigt runt i den fina trädgårdsmiljön. Det här är ett gammalt vattentorn.

Plötsligt landade en stork på taket och jag återgick till att spana på de stora fåglarna.

Stork inför landning....Vingspannet kan bli så stort som dryga två meter. Det är en rejält stor fågel.

Storkar lever i par och återkommer ofta till samma bo år efter år. De turas om att ruva äggen (ofta 4st) och även att ta hand om ungarna när de kläckts. Om det är makan eller maken som kikar upp ur boet kan jag inte avgöra.

Det utspelas en hälsningsseremoni när den återvändande fågeln landat. De klapprar bl a med näbbarna, vilket även får andra storkar i närliggande bon att klappra lite.

Förutom ljuden böjer de också huvudet bakåt i denna pose.

Här kommer en till stork in för att landa. Den här kom nästan ovanför mitt huvudet.

Här börjar hälsningen med ett hjärligt klapprande...

....näbbarna möts, de klapprar och den återvändande fågel håller ut vingarna.

De ser ju rätt kärleksfulla ut där uppe i boet.

Sedan är det dags för böjda-huvud-posen....

...och en stund till med vingarna en bit från kroppen. Om fåglar kramades ser detta helt klart ut som en invit, eller?

Efter en sista titt upp mot storkbona går jag tillbaka samma väg som jag kom och passerar då under detta torn genom valvet.

Det är stall på var sida och jag sneglar in genom de öppna dörrarna. I de första stallet är det tomt, hästarna är antagligen ute i hagarna. I den andra längan hittar jag en tjej som pysslar med en häst och det får bli min sista bild från Flyinge Kungsgård.

Hälsningar Lena

En vinterdag i hagen

På en gård strax söder om Uppsala går ett gäng stora ardennerhästar. De är pensionerade allihopa och njuter nog mest av tillvaron. Lantbrukaren som äger dem har också uppnått pensionsålder, men han kan inte göra sej av med hästarna. Det är dock en häst mindre än när jag var där senast. Nu är det fyra.

I det låga solljuset får de nästan guldskimrande färger. Snön blir blå och vitbalansering ger bara helt galna färger på hästarna, så det får vara blå snö. 

Runda goa former och mycket välmående djur. Tillsammans väger de antagligen bra över tre ton.

Det här är min favorit. En valack som är lite för vek i frampartiet och inte dög som hingst.

En oemotståndlig häst. En kvinna öser kärlek över dessa djur och borstar den långa manen regelbundet. Annars skulle den inte vara så här fin. Den får bli nr 20 och jag erkänner att jag klonat bort ett staket i bakgrunden.

Han kommer alltid fram till staketet och kollar in vem jag är. Trots att jag aldrig har med något godis till dem.

Det händer inte så mycket i hagen och det är sällan man får se dessa hästar sprätta iväg i någon annan gångart än stilla lunk. Det ligger också i deras natur, att vara lugna och inte studsa till för småsaker.

Jag är ganska säker på att det här är bamsefavoritens mamma. Mycket vackra färger, eller hur?

Det mjukaste på hästen....

Om man inte har något för sej kan man ju äta lite snö....

.....eller gäsp....sova en stund i solen.

Min favorit försöker rulla ihop tungan. Det går väl sådär.

Så kan det se ut en solig vinterdag i hagen. Låg actionnivå och mest stillsamma funderingar.

Avslutar med en bild från januari 2013. Det här är kvinnan som borstar och pysslar med dessa hästar. Jag tog med den för att ni ska få en uppfattning om hur stora de är.

Hälsningar Lena