Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Det här blir man också glad av

Killingarna hör hemma på mitt jobb och när SLU biblioteket utlyste en fototävling med temat "Mitt Ultuna" skickade jag in denna bild. Man blir glad av att stå och titta på dessa spralliga djur när de leker på taket till sitt sol/regnskydd i rasthagen. Kanske blev de som tittade på bilden också glada, för den fick mest röster och jag vann ett presentkort på en bokhandel i Uppsala. Jag fick också en utskrift av bilden som jag gav till vår djurvårdare som sköter om dessa pigga djur. 

Hälsningar Lena 

Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena

Morgonljuset I

Denna vecka inleddes med ett par kalla mornar med både dimma och sol. Helt oemotståndligt. 

När jag kom till jobbet, lite extra tidigt, körde jag genom campus och till Fyrisån. Vid Vindbron får jag inte köra över men man kan parkera och gå en bit. Solen hade precis börjat gå upp. Det var kor på bete på båda sidor om vägen.

Denna morgon blev det fokus på kor, för det var de djur som uppehöll sej längs ån och på den plats jag hamnade på väg tillbaka mot jobbet. Här har solen inte riktigt nått fram ännu, men dimman börjar skimra i varma toner.

Upptäckte att det satt en häger vid kanten av ån. Den var tydligen inte alls rädd för kor, för den satt kvar fast det stora djuret satte ner sin mule i vattnet precis bredvid. 

Plötsligt steg solen upp över skogen bakom betet och då förändrades morgonljuset dramatiskt. 

Under ca 10 minuter kunde jag njuta av flockens långsamma rörelser genom den gyllene dimman. 

Ljuset ändrades ganska snabbt och trots att det fortfarande fanns viss magi när jag lämnade platsen var den finaste stunden över (jag hade också ett möte som jag måste förbereda). Jag hade ändå fått en gyllene morgonstund. 

Hälsningar Lena

Svensk mat, hur mycket producerar vi själva?

Förra vecka hade Bob en blogg som berörde behovet av en fungerande jordbruk för att klara livsmedelsproduktionen. Han skrev bl a "Kan det vara så illa att vi inte är självförsörjande??" Om man jobbar på Sveriges enda lantbruksuniversitet och deltar i utbildning av agronomer, veterinärer, husdjursvetare m fl, är det här något som diskuteras ganska ofta. Framför allt när det gäller produktion av kött, mjölk, ägg och andra animalier, samt det foder som dessa djur ska äta. Vi befinner oss också mitt i skördesäsongen av allt från spannmål till egna tomater. Sammantaget ledde det till att jag kollade upp lite siffror om hur det förhåller sej. 

Först svarade jag Bob att enligt LRF är vår självförsörjningsgrad ca 50% på mat (2022). Den har minskat från ca 75% 1988. Som jämförelse är den ca 80% i Finland. Om man går till Jordbruksverkets hemsida hittar man mer detaljerade uppgifter. Där kallar man det svensk marknadsandel och inte självförsörjningsgrad. Det handlar om hur stor del av den totala förbrukningen som produceras i Sverige. Beträffande fläsk är den 83%, men det är bara ca 2% av antalet grisar i Sverige som har det som grisarna på bilden. 

Svensk marknadsandel på mjölk är 100% och smör 57% (Jordbruksverket). Det kommer från ca 300 000 mjölkkor i landet, varav 2 promille är av den gamla lantrasen fjällko, som kalven på bilden. Enligt branschorganisationen Svensk Mjölk är Sveriges självförsörjningsgrad på mjölkprodukter 70%. Det är för att självförsörjningsgrad snarare beskriver hur importberoende ett land är. Om importberoende ska mätas är det inte enbart importen av livsmedel som ska beaktas, utan även den inhemska produktionens beroende av import av insatsvaror.  För att producera mat idag importerar vi energi, foder, bränsle, gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. 

Svensk marknadsandel på ägg är 89% och fågelkött 76%. Andelen ekologiska ägg minskar och var 2023 14%. Andelen ekologisk slaktkyckling är bara blygsamma 0,6%. 

Ekologiska värphöns ska ha möjlighet att till utevistelse när vädret tillåter, men någon tupp "i huset" behövs inte. Det behövs inga spermier för att lägga ägg om man inte vill kläcka dem.

Beträffande frukt och grönt finns det siffror på äpplen, gurka och tomater där svensk marknadsandel är 28, 49 respektive 17%. Vi är betydligt bättre på potatis (92%) och lök (80%). Enligt LRF är det frukt och bär som importeras mest av alla livsmedel, följt av fisk och köksväxter (grönsaker får man anta). 

Vitkål fanns inte med i statistiken men det borde vi också vara rätt bra på, jag tror aldrig att jag sett vitkål märkt med något annat än att den är svensk (men jag kan ha fel). 

Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska reflektera över Bobs fråga, men det är helt klart att vi inte är självförsörjande på mat. Sedan är det en fråga om vilken nivå en eventuell kris måste nå för att vi ska svälta (en fråga Bob också ställde i sin blogg). Det finns ju mjölk, spannmål, potatis och morötter, vilket man absolut kan leva på, bara man kan distribuera maten i landet (och skörda den, mala, förpacka...). 

Kolonilotter, hemmaodlingar och ställen som Ultuna permakultur skulle bli guldgruvor (och antagligen behöva militärt skydd). Vid en riktigt allvarlig kris torde dock behovet av rent vatten bli ett ännu större problem. 

Hälsningar Lena