Lågsniff, eller att fota på taxvalpnivå

En kollega till mej har en kull med långhåriga taxvalpar och igår, när solen var på väg att gå ner, hade vi en fotosession tillsammans. Man ska ju helst vara i ögonhöjd med djur när man fotar dem, fattar ni vad det innebär när det rör sej om taxvalpar. 

Inledningsvis försökte vi få bilder på alla valparna samtidigt. Två personer jobbade med att placera de små ivriga valparna mot en vägg på altanen, en riktning var då stängd för dem. Men det fanns tre andra håll som de kunde sprida sej åt och det gjorde de, på en gång.

Det här är ögonblicket efter att en vänlig hand satt dem tillrätta. Titta på de små tassarna som visar att de minsann låg i startgroparna för att ge sej iväg. 

Men de var ju så oemotståndligt charmiga att jag låg kvar där på altanen och tog de bilder jag hann med, innan de nådde fram till fotografen.  

Det blev en del hopp och skutt. Kolla även in kompisen till höger. 

" - Oj, det blev visst en liten pöl..."

Taxvalpar är ungefär lika höga som en Canon R5 med ett EF 70-200 f/2,8 monterat. 

En liten kraftmätning är på gång.

" - Ibland måste man ju sätta ner tassen och visa vem som bestämmer! "

I en annan ände av altanen (den var jättestor) insåg jag att jag kunde stå nedanför och då behövde jag bara huka mej för att få en bra vinkel. 

Då gällde det bara att stoppa de små liven innan de kom så nära att de trillade över kanten. Kolla in de rosa trampdynorna. 

Det här är min kollega Marie som har valparna i sitt hem. De behagade komma till världen samma kväll som det pågick en 50-årsfest i familjen.

Enklaste sättet att få alla med på bild var att hålla dem i famnen och det fanns en dotter hemma som kunde hjälpa till med det. 

Efter det här följde ytterligare en utmanade fotosession inomhus med bl a porträtt på alla valpar och en del annan lek. De bilderna är jag inte klar med ännu, så det får komma någon annan gång.

Hälsningar Lena

Även gäss kan få lite guldkant

En fin kväll förra veckan åkte jag ut för att om möjligt få se tranorna flyga mot en vackert färgad himmel. Tranorna kommer dock inte förrän solen gått ner så jag kunde ta det lugnt och titta på annat t ex vitkindade gäss. Det gick stora mängder på stubbåkrarna och det låga solljuset fick dem att "bada i guld".

Jag blev kvar här en lång stund med gässen som omväxlande anlände och lämnade. 

Jag lämnade gässen och promenerade vidare ut till ett fågeltorn.

Från tornet kunde jag inte motstå en flock med nötkreatur som rörde sej långsamt i motljuset. 

Jag hade bara en kamera och ett objektiv med, så detta är ett panorama av sex stående bilder. Jag hörde tranor på avstånd med de hade inte kommit några inflygande ännu. 

Jag fick nöja mej med gäss och testade en bild rakt mot solen, fast den strålade lite väl mycket för att det skulle vara optimalt.

Det var också en annorlunda ljusfenomen på himlen, som jag vet att någon har skrivit om här bland bloggarna förut (kanske Måns). Mer än så här blev det i alla fall inte. 

Det fanns förstås mängder med gäss om jag vände mej ut mot vattnet, men jag hoppade över dem denna gång. Det här tror jag är kärrsnäppor. Ett helt gäng flög förbi precis innan solen gick ner helt. 

Ganska många tofsvipor var också uppe och flög en sväng men kom tillbaka och landade igen. 

Solen gick ner och till slut kom det tranor. De riktigt stora grupperna kom dock inte i den riktning där ljuset var som finast.

Några kom i alla fall förbi och gav lite höststämning, även om det var en ljum kväll och nästan vindstilla. Vi visar gärna vårtecken, men det här är ett hösttecken för mej.

Hälsningar Lena 

Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Det här blir man också glad av

Killingarna hör hemma på mitt jobb och när SLU biblioteket utlyste en fototävling med temat "Mitt Ultuna" skickade jag in denna bild. Man blir glad av att stå och titta på dessa spralliga djur när de leker på taket till sitt sol/regnskydd i rasthagen. Kanske blev de som tittade på bilden också glada, för den fick mest röster och jag vann ett presentkort på en bokhandel i Uppsala. Jag fick också en utskrift av bilden som jag gav till vår djurvårdare som sköter om dessa pigga djur. 

Hälsningar Lena 

Monkey business

Under våra promenader i Prayagraj såg vi förstås en hel del djur och trots att människorna som bodde i närheten av vårt hotell inte hade så hög standard, tog man hand om sina djur. I synnerhet de som kunde ge eller bli mat. Getter gav mjölk och ungbock ett eftertraktat kött, även om majoriteten av befolkningen är vegetarianer. 

Som jag hade förväntat mej gick det kor lite överallt. Notera att denna har en gul bricka i örat. Det hade många kor vi såg och det betyder att de har en ägare som dessutom registrerat äganderätten i någon form av register. På kvällarna kunde vi se att de flesta korna var fastbundna eller stod inne på en gårdsplan eller bakom provisoriska grindar. De blev också utfodrade med t ex skal och blast från grönsaker, löv, hyvelspån (fibrer, det funkar) eller vad som råkade finnas. 

Det fanns mängder med hundar och de låg ofta och sov längs de smala gränderna där mopeder, bilar och trehjuliga elfordon passerade hela tiden. Jag såg ingen hund som var så mager att jag blev illa berörd. Tvärt om såg de flesta hundar ganska OK ut, även om del hade ärr och kala fläckar som vittnade om att de bodde på gatan. Den här hunden låg i en park, men den skulle väl lika gärna kunna ligga i en svensk trädgård, eller?

Ett skamfilat öra och "slimmad", men inte mager. Den sov men upptäckte plötsligt att den blev fotograferad och såg ut att sträcka på sej lite extra. Vi såg bara två katter under hela veckan och de var i perfekt kondition med blanka pälsar och vaksam "jägarblick". 

Vi stötte på de randiga små ekorrarna i parken vid universitetet. De verkade ha ungefär samma attityd som svenska ekorrar och lätena var inte helt olika deras skandinaviska artfränder.

De var också bedårande söta. Det här är en ung ekorre som kom ner på marken då en parkarbetare slängde ut några nävar frön till fåglarna runt deras lunchplats.

Vi fick också se ett par mungo (indisk mungo). De hör till familjen manguster, vilket även surikaterna gör. Några av er kanske minns mungon Rikki-Tikki-Tavi i Kiplings novellsamling.   

Mungon beskrivs som ett rovdjur men de kan helt klart stoppa i sej lite av varje. Den här har precis varit och plockat åt sej något slags kex/bröd utlagt till fåglar under ett träd i parken. 

I parken såg vi också att det fanns plastskålar på en del ställen och där drack säkert hundarna, men de fungerade också som vattenkälla och bad för fåglarna. Här är det indiska skriktrastar som passar på att bada och en majnastare (brunmajna)  på högra bilden.

Som titeln antyder fanns det också apor i Prayagraj. Vi stötte på dessa makaker vid en tågstation där vi gick in för att få lite respit från den intensiva trafiken. Det fanns inga trottoarer och vi promenerade ju en del till fots. Ibland behövde man komma undan en stund.

Här bodde det ett helt gäng och de kom oblygt ner för att kolla om någon resenär skulle råka tappa något ätbart. Plötsligt slängde någon ut ett par nävar med små pellets på marken och jag hade apor runt fötterna. Det var inte riktigt vad jag önskade, även om jag bara hade 24-105 mm på kameran. Jag backade för närkontakt med dessa ville jag inte ha.

När vi var ganska nära vårt hotell fick jag syn på dessa två och det var uppenbart att honan inte var med på noterna. Hon försökte upprepat trycka undan hannen med ena handen. Det slutade med att hannen visade alla huggtänderna (vilket jag inte fick på bild) och sedan fick avsluta akten utan vidare störningar. Monkey business helt enkelt.

När allt var över såg dock hannen nästan ut att vilja be om ursäkt...

Det här tror jag är en skäggagam och den bodde på vårt hotell, den var i alla fall gäst i restaurangen. Nu var ju restaurangen delvis under bar himmel så det var väl inte så konstigt. Den åt säkert mindre önskvärda smådjur, som vi inte såg skymten av. 

Hälsningar Lena