Fler glimtar från en dykdag på västkusten

Blankt vatten i Hamburgsunds hamn utlovar ännu en fin dykdag på Persgrunden men det är osäkert om det kommer att hålla i sej hela dagen...

Vi åker i alla fall ut och trots att det blåser mer än dagen innan hoppar vi alla i vattnet. Precis i gränsen mellan tare och havsnejlikor kan det se ut ungefär såhär. Lägg märke till den fina nakensnäckan i förgrunden. Min fisheye har en närgräns på 14 cm så man kan krypa riktigt nära vissa motiv. Den här bilden är dock tagen dagen innan.

Nu hade jag bytt till makro denna dag för väderutsikterna var inte de bästa. Vi hittade några nakensnäckor på första dyket. Lägg märke till den vita äggspiralen i nedre vänstra hörnet. 

Det var ett par vackra linjeborstnudingar vi hittade.

Man kan även fota havsnejlikor med makro och då ser det ut så här. Till höger kan man se att det var strömt även nere på djupare vatten och vi fick leta upp platser med "lä" för att kunna ligga någorlunda stilla.

Jag vet inte om detta är en liten havsnejlika eller någon annan typ av anemon men den satt fint på de röda bladet.

När en havsnejlika dragit ihop sej kan den se ut så här. 

När vi kom upp efter andra dyket blåste det runt 8-10 m/s och det var vågor, ström och även en del dyningar. För mycket för att vi skulle vilja stanna där och gunga i båten under hela lunchen. På gränsen att dyka i dessutom så vi drog mot Väderöarna där vi lätt skulle kunna hitta lä bakom någon ö.  

Om man inte har anlag för sjösjuka kan man passa på att byta objektiv på kameran. Makro skulle vara mer passande på andra dyket då det skulle bli vid någon ö och antagligen ha sämre sikt än vi haft vid Persgrunden. På den här bilden har hon stoppat in kameran i undervattenshuset och den blå "kanten" är en o-ring som är mycket viktig att den är helt ren. Ett hårstrå där och man har läckage in i huset. 

Skeppare Anders hittade en perfekt plats och vi fick våra lunchlådor med hemlagad thaimat uppe på båtens "soldäck". Efter maten serveras kaffe och nybakad sockerkaka. Alltid lika uppskattad.

Det är lämpligt att ha minst två timmars paus mellan dyken och förutom att äta och dricka ordentligt med vatten ska man byta till nya flaskor (om man inte har väldigt stora). Vi dyker med dubbelpaket som är antingen 2 x 7 liter eller 2 x 8,5 liter. Trycket är 200 bar, alltså 2800 liter eller 34oo liter att "suga i sej" under ett dyk. Dagen till ära var det syrgasberikad luft (Nitrox) i paketen med 32 % syre istället för vanlig luft som är 21%. 

Så här kan det se ut på dykdäck under lunchvilan. Torrdräkterna hänger uppe mest för att inte vara i vägen. Det är väldigt sällan någon dyker med våträkt och absolut inte i ett sällskap med så pass erfarna dykare som det var denna dag. Extra flaskor till höger. Man kan dyka med enkelflaska eller dubbla som vi gör. Dessutom kan man ha en (eller flera) extra hängande på sidan.  

På den här bilden är det en stor kamerarigg med dubbla blixtar, extra ljus och blixtarmar som är delvis luftfyllda för att göra kameran neutral under vatten. Till höger står en undervattensscooter. Det använder inte en fotograf men det var andra dykare med också. En scooter kan vara mycket bra t ex i ström eller bara om man vill se mer av en dykplats eller ett stort vrak. Att simma hårt drar annars väldigt mycket andningsgas (luft eller vad man nu har) och förkortar dyktiden. Det som står på bänken är en sk rebreather dvs en maskin som renar luften man andas och recirkulerar den. Det är inte bara militären som dyker med dessa nu utan de används också av rekreationsdykare. Du behöver inte byta flaskor mellan dyken, inte fylla flaskor varje kväll, det kommer inga bubblor etc.   

På andra dyket, som var på en skyddad plats utan ström och vågor, blev det några fler makromotiv. En eremitkräfta med ett vackert skal dekorerat med små rosa hydroider. 

En trollhummer som satt helt öppet är ovanligt på dagtid. Dessa djur ligger ofta gömda mellan stenar och i skrevor på dagen och kommer ut på natten. 

Naturligtvis måste jag testa hur nära jag kan komma och den ligger kvar trots många blixtar och en kamera rakt framför ögonen. Ibland blir man förvånad. Den backade undan en bit still slut och då fick den vara ifred. 

Bägarkoraller kan jag inte låta bli och det finns ofta gott om dem under 20 m. 

Efter avslutat dykning ska man skölja sina saker om de varit i saltvatten och det är också skönt att spola bort det salta från ansiktet. Vattnet är behagligt varmt så det här är inte så brutalt som det ser ut. 

På väg mot land efter avslutat dykdag och aktiviteten är inte så hög. Sova en stund brukar vara jätteskönt. Båten gör drygt 20 knop så det är bara att klä på sej även om solen strålar från en blå himmel. 

Hälsningar Lena

Välkommen till Persgrunden

Persgrunden är ett grundområde i öppna Skagerrak cirka 15 km väster om fastlandet vid Grebbestad. Grundet ligger inom Kosterhavets nationalpark. Minsta vattendjup vid Persgrunden är endast 2,4 meter. 

Om man ser sej omkring en fin dag då det inte blåser mer än ca 2 m/s finns det inte så mycket att se ovan ytan. Men däremot väntar något extra fint under ytan...

Den här bilden hade jag inte tänkt visa, för den är så "skräpig", men så här det ser ut när man börjar dyket. Det är strömt eller väldigt strömt och båtföraren släpper dykare med lite drivmån. Men det gäller att sjunka ner ca 10 m så snabbt man kan och hitta en svacka bland tarebladen med lite lä för strömmen. Här har vi stannat upp för att fixa i ordning kameran, tända lampor, blixtar etc. Jag tar alltid en testbild för att se att blixtarna slår och att allt fungerar innan vi går djupare. Det är fullt med skrufs och partiklar i vattnet och strömmen drar i oss. Vi ska ner till vänster i bild där man kan se några ljusa fläckar...

När man kommer ner under taren och det grumliga vattenskiktet öppnar sej den här vyn. Det är ca 15 m där havsnejlikorna börjar dyka upp och vi kan sedan se dem ner till ungefär 25 m. Jag går inte ner med fötterna först utan liggande horisontellt, ofta med huvudet och kameran nedåt. 

Så här "får man egentligen inte" fotografera under vatten dvs rakt uppifrån och ner mot botten. Det kallas ibland "pizzabilder", men på land tar vi ju precis den här sortens bilder av t ex träd med drönare numera. Jag kan i alla fall inte motstå denna bukett med havsnejlikor och riktar kameran rakt ner när jag svävar ovanför dem.  

En till bukett med havsnejlikor i lite annan färgställning. De varierar från helt vita till mjukt gulorange eller svagt brungula och ibland skarpt orange. Den heter visserligen nejlika men det är ett djur som hör till ordningen havsanemoner.

Den här bilden är mer enligt "regelboken" med grönt vatten i ovankant. Vi simmar längs väggar som ibland är branta och helt täckta med havsnejlikor, ibland är det mer mjuka kullar. Man behöver ofta inte simma alls för det är lite ström även här och det vettigaste är då att bara följa med och röra sej så lite som möjligt (det går åt mindre luft än om man simmar motströms).

Det är svårt att backa så pass att man kan få en översikt över hur mycket havsnejlikor det finns här, för så fort jag kommer några meter från dem räcker inte ljuset från blixtarna till för att visa de vackra färgerna. Ett stim blanka småfiskar reflekterar blixtljuset.  

Det här är ett ganska traditionellt sätt att fota vägg under vatten med en dykare försedd med lampa vid sidan. Fredrik är en mycket van modell och vet precis var jag vill ha honom om vi simmar förbi någon liknande. 

Alla bilder är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheye zoom (på 12 mm) på en Canon 7D mkII. Jag är inte mer än en dryg armlängd från havsnejlikorna på flera av dessa bilder. Man strävar efter så lite vatten som möjligt mellan objektivporten och motivet.

Vi svävar vidare i mycket stillsamt tempo längs de luddiga väggarna klädda med havsnejlikor. Vi har ju hört en del om Persgrunden och hittills har dykplatsen levt upp till vad som utlovats. Det är svårt att komma ut hit och vi har försökt boka plats på den enda dykbåt som vi känner till som kör hit, men har inte lyckats förrän nu. Dykplatsen är extremt väderkänslig och även om det är lugnt på 20-25 meters djup kan det snabbt bli väldigt "skvalpigt" på ytan.

En fin passage men lite för tajt för att simma igenom. 

Ett stim med förvånansvärt stora fiskar sveper förbi. Stim är alltid kul att få på bild men de rör sej fort och skillnaderna i ljus om de befinner sej ovanför mej, mot ytan...

....eller nedanför mot djupet medför en hel del rattande på kameran. 

Fiskarna vänder när blixtarna slår. Det här är så häftigt att få uppleva. Om man inte fotograferar kan man ibland få simma mitt inne i ett stim. Fiskarna drar vidare och det är dax för oss att avsluta. Nu ska vi upp i strömmen igen och dessutom ligga stilla och vädra ut kväve (som annars kan bli bubblor i blod och vävnader) på ca 5-6 m i 3 minuter.

När man går upp i öppet vatten där det inte finns någon bergvägg, hällar eller liknande måste man skicka upp en ytmarkeringsboj. Både för att skepparen ska se en så man kan bli upphämtat men också för att förhindra att man blir påkörd av båten när andra dykare blir hämtade. Ytmarkeringsbojen dras med i ytströmmen och vi får hänga med den ett tag tills de tre minuterna har gått. Sedan får man invänta sin tur på att bli upphämtat...Ett fantastiskt ställe där vi lyckades få fem dyk under helgen, men absolut inget för en nybörjare. 

Det var början på årets dyksäsong,

hälsningar Lena

Bara vanliga öronmaneter

Öronmaneter är de som man inte behöver vara så rädd för, de bränns inte särskilt mycket men det kan finnas i stora mängder. 

Så här kan det se ut på försommaren längs västkusten och i Gullmarn. Mängder med öronmaneter. Tyvärr är vattnet inte helt klart och man kan se att det är en hel del partiklar i vattnet, även om jag har klonat bort det värsta. Bilden är alltså manipulerad för jag har tagit bort oönskade skräp som blir extra påfallande då de blir upplysta av blixtarna ( sk backscatter).   

Maneterna rör sej långsamt och det är lätt att tappa fokus på dykningen och bara låta sej uppslukas av maneternas skönhet.

Om man sedan sätter på ett makroobjektiv på nästa dyk är det lätt att bli helt fokuserad på maneterna. Tack och lov att man har en dykkompis som håller ordning på var man är och hur man ska simma för att komma tillbaka till samma plats där man gick i.  

Manetens trådar blir som pärldraperier med 60 mm makro på kameran. Maneterna har faktiskt ögon och även om de inte ser så bra märker man att de reagerar på dykarens närvaro och antagligen också blixtljuset. 

Öronmanet som simmar.

Ibland hittar man små vitlingyngel som lever runt maneterna. De har ett slemlager som skyddar dem från de brännande trådarna och kan därför finna skydd under manetens klocka. Det är vanligast att man ser dem under brännmaneter men denna gång fanns det några bland öronmaneterna. 

De är bara två till tre centimeter långa och nästan genomskinliga. Luriga att sätta fokus på och betydligt snabbare i rörelserna än maneten. 

Jag hade väldigt kul med den här lilla fisken och jag har inte en aning om vad min sambo/dykpartner gjorde under tiden. Men han var i närheten när jag tittade mej omkring och det var tur för jag hade helt tappat orienteringen. 

Alla bilderna är tagna under två dyk i Gullmarn, intill en småbåtshamn som heter Jordfall. Djupet är mellan 10-15 m och sikten lite halvtaskig, men det gör inte så mycket vid makrofotografering. Bilderna är ur arkivet men om några veckor gör vi vår första dykresa för säsongen.

Hälsningar Lena

My Octopus Teacher

Längs hela Nordamerikas kust finns en bläckfisk som heter Giant pacific octopus. Ni som läst min blogg ett tag har sett bilder på den tidigare. Den kan nå en vikt av 50 kg och ha armar som är två-tre meter långa. Det här är ett litet exemplar som vi träffade under ett dyk i Alaska. Bläckfiskar tycker inte nödvändigtvis att dykare är läskiga och ibland kan de faktiskt t o m vara lite intresserade av oss. Det var den här.

Vi var helt ensamma när vi mötte den här bläckfisken. De andra dykarna var i vattnet förstås, men det här var en dykplats där vi kunde sprida ut oss i olika riktningar och strömmen var närmast obefintlig. Bläckfisken satt och myste på en sten såg det ut som.  

Den flyttade runt lite lojt och satte sej mitt i de röda korallerna. Bläckfiskar kan ändra färg och dessa kan bli väldigt röda. Dessutom kan de ändra strukturen på huden och på så sätt blir oerhört väl kamouflerade. 

På ett gulmönstrat underlag blev den mer gul. Den kan också bli nästan helt vit om det finns gott om vita anemoner men det fanns inga här. Färgskiftningarna går fort och det är fascinerande att se hur den skiftar i form och färg då den rör sej över "landskapet". Det mesta som ni ser i bakgrunden är andra djur och inte växter som man kanske kan tro. Det finns dock en del kelp i högra hörnet.

Det här är nästa exakt samma bild som den ovanför men här slog bara en blixt. Den ena är ombyggd och har kortare "recyclingtid". Jag tog med den här bilden ändå för jag tyckte det blev läckert på sitt, sätt även om den inte är korrekt belyst. Utan blixt skulle det inte bli bilder med färg över huvud taget, bara mörkt blågrönt och en dykare utan lampa ser inte de vackra färgerna.

Här är den rätt bra kamouflerad men det brukar vara ögat som avslöjar den. 

Vi uppehöll oss runt bläckfisken och den flyttade sej då och då utan att på allvar gömma sej. Vill de inte vara med på bild hittar de lätt en skreva och förvinner in mellan några stenar. Ibland kom den emot oss och det händer att bläckfiskar skickar ut en tentakel för att känna efter och "smaka" på ytor som är varmare än vattnet t ex blixtar och lampor, men även en framsträckt hand. De har sinnesceller motsvarande våra smaklökar i sugkopparna.

Här gör den precis det dvs "smakar av" Fredriks hand med en undersökande tentakel. Den gjorde det flera gånger men det är mycket skrufs i vattnet på dessa bilder, så jag visar bara denna. Det är en väldigt speciell upplevelse när ett vilt djur vill kolla av vem man är...

Titel på detta inlägg är densamma som en fantastiskt dokumentär (Netflix) om en man på gränsen till utbrändhet som börjar fridyka på samma plats varje dag för att hantera sin situation. Platsen är Sydafrikas västkust med kallt vatten och kelpskog. Han möter så småningom en bläckfisk (mindre än denna) och vinner långsamt dess förtroende. De träffas och simmar tillsammans varje dag, oavsett väder går mannen i vattnet och fridyker. 

Filmen är stillsam, vacker och tänkvärd, så långt från snabba actionklipp man kan komma. Den liknar inte heller vare sig Disney eller BBC produktioner. Den är filmad av en kvinna som också fridyker. Ingen av dykarna har våtdräkt utan de har successivt vant sej vid det kalla vattnet. Den är Oscarsnominerad som bästa dokumentär.

Hälsningar Lena

Nakensnäckor i Alaska

För några år sedan gjorde vi en fantastisk dykresa i Alaska och där fanns det förstås mängder med nakensnäckor, varav en del liknar de som vi har här hemma. Inspirerad av arkivgrävandet i förra bloggen och Öhrnens kommentar att han gärna ville se fler färggranna djur under ytan, kommer här en till samling nakensnäckor.  

Vi hittade både små och stora nakensnäckor under turen som gick längs Inside Passage i södra Alaska. Vi började i Ketchikan och slutade i Sitka. Här är det två små individer som jag inte kan artbestämma, men de kan vara olika varianter av "Dendronotid"

Den här är betydligt större, ca 15 cm, och det är definitivt en Dendronotid, men det finns flera olika och jag har inte hittat någon rosa i min bok.

Boken jag använder heter Marine Life of the Pacific Northwest och författaren Andy Lamb var med på resan (bilden ovan). Han är marinbiolog och pensionerad från Vancouver Aquarium där han jobbat nästan hela sin verksamma tid. Andy arrangerade resan med sin fru Virginia och bjöd in dykkompisar från olika hörn av världen. Vi hade träffats tidigare och var bland de första att boka en plats. 

Här diskuteras båtens rutt mellan två dyk. Det var förstås helt fantastiskt att ha en person som Andy ombord men att dyka med honom var nästan för jobbigt :-) Han hittade så otroligt mycket spännande motiv att man hann helt enkelt inte med. 

Dax för dykgenomgång med beskrivning av dykplatsen och vad som kunde finnas där, samt om det var något vi skulle se upp med. På en sån här tur dyker man inte i grupp med guide utan i par och orienterar själva, precis som vi vill ha det. Jag tror inte den bästa dykguiden i världen hade klarat av att hålla ihop det här gänget med äldre dykare (vi var bland de yngsta), där de flesta hade passerat 1000 dyk med råge. 

Enligt boken kan det här vara en "Leopard dorid" som också blir ganska stora, dvs mer än 1 dm.

En mycket spektakulär nakensnäcka är denna Golden dirona, ca 12 cm.

På bilden till vänster är det en juvenil Golden dirona men jag går bet på den högra trots att Andys bok innehåller bilder och beskrivningar av 77 arter av nakensnäckor. Ofta satt de tyvärr på helt hopplösa underlag rent färgmässigt och bilderna blev mer artbilder än något spännande och snyggt. 

Ibland satt de helt perfekt. Detta är en Flabellina och de har vi även på svenska västkusten, där kallas de borstnudingar. 

Det här är en riktigt liten vit nakensnäcka som kan vara en "Fuzzy onchidoris". De lever på kelp och blir ca 1,5 cm. 

De här två satt också rätt bra och den högra har jag nog visat förut. Det är en Opalescent nudibranch (Flabellina opalescens) som ju liknar vår linjeborstnuding, även om det inte är exakt samma art.

Nakensnäckorna sitter ofta på sin mat och den här kan man ju se hur den gapar. Det är en "Clown nudibranch".

Här är det ju något helt annat som är i fokus på bilden, med det sitter en störande ljus blob med orangegula prickar vid ögat och det är en nakensnäcka. När man simmade runt med siktet inställt på små motiv kunde man plötsligt få syn på en rad sugkoppar som var flera centimeter i diameter, eller ett stort öga som tittade på en från en skreva som kändes som alldeles för liten. Bläckfiskar har inget skelett så även en stor sådan kan simma in i ett omöjligt lågt utrymme. Här vilar en "giant pacific octopus" som kanske dyker upp i ett senare inlägg. Jag har visat dem tidigare men det är ju det coolaste blötdjuret som finns.

Hej så länge,

Lena