Konsten att spinna spindeltråd

När temat i höstcupen var "vardag" tog jag några bilder på mina kollegor när de spinner konstgjord spindeltråd i labbet. De ville också gärna ha bilder att använda vid presentationer och liknande, så det passade dem utmärkt att jag dokumenterade. Här är det Benjamin som fått tag på den konstgjorde spindeltråden ur badet med buffert och upp på trissan som snurrar.  

Här fångar han upp tråden. Råvaran till tråden har tillverkats av bakterier och finns i en spruta i änden av detta bad. Innehållet pressas försiktigt ut genom ett mycket tunnt rör, för att härma hur tråden passerar genom en tunn utförsgång på spindelns bakkropp. 

Thomas för tråden vidare från en trissa, genom ett bad till, över flera spolar och slutligen till den sista trissan. Om någon tycker det ser ut som diabildsramar på den kantiga trissan så har ni rätt. 

Den bearbetning som tråden får då den sträcks och passerar genom baden gör den starkare och mer lik riktig spindeltråd.  

Slutligen lindas tråden upp på den sista trissan. Jag har fotat med både 24-105 mm och 100 mm makro. Det var en utmaning att få tråden skarp då jag bara såg den i vissa vinklar och belysning.

Här fungerar hela modellen perfekt och den tunna tråden lindas upp varv efter varv.

Så här ser  hela den konstgjorda "spindeln" ut och sprutan med trådmaterialet ska ligga nere till vänster på den lilla lådan. Bilder på "maskineriet" hade de redan så jag tog inte bilder under spinnprocessen från det här hållet. Tråden hade dessutom varit mycket svår att se. 

Spindeln har hittat en mer kompakt lösning för att spinna sina trådar och den kan också addera små klistriga droppar längs tråden när den matas ut genom bakkroppens tunna mynningar. Den här spindeln har dessutom sju olika sorters körtlar för att spinna trådar som används för olika ändamål. Så här långt har inte mina kollegor riktigt nått ännu, men det är ändå oerhört fascinerade att se "deras" tråd spinnas och lindas upp. 

Hälsningar Lena

Mossen i ännu blötare väder

Efter att ha sovit gott på vårt rum åt vi en fantastiskt frukost på Grythyttans gästgiveri. Allt gott man kan tänka sej att äta till frukost + lite till och vi stod oss faktiskt fram till middagen denna dag. Efter frukost checkade vi ut och trots att det regnade ville jag åka förbi mossen "lite snabbt" och kolla hur det såg ut.

Det finns många intressanta träd och det här är en favorit som jag passerat väldigt många gånger. Ett stillsamt regn föll men det var aningen ljusare jämfört med gårdagen.

Jag ville gå en kort sväng och vi hade ju hyfsade kläder för att vara ute i blötan. Molnen låg lågt över de omgivande kullarna.

En flock med blöta gråsiskor satt i en låg tall och försökte fixa till fjäderdräkten.

Jag började notera mer detaljer som dropparna i träden och de olika röda nyanserna i mossan. 

Det var ju fint och häpnadsväckande mycket färg.

Det fanns också en del roliga former, som även Jörgen Holst visat nyligen. 

Jag såg motiv på nya ställen och det här blev en av favoriterna. Mossan är och växtligheten på marken är otroligt vacker.

Men det regnade och det började bli dax att åka hemåt. Det tar ju tre timmar och vi skulle fixa några ärenden i Uppsala innan affärerna stängde. 

Mossen har en hel del att bjuda på även i regnväder men nu blir det inte mer därifrån detta år. Men jag skulle vilja se detta ställe med lite snö och rimfrost... 

Hälsningar Lena

OK att det inte alltid blir som man tänkt sej.

Tack Johnny för den perfekta beskrivningen till nötkråkorna. Vi hittade stället och hade med oss det finaste lockbetet, hasselnötter. Men nötkråkorna hade andra planer och trots att de kollade in oss ville de inte vara med och posera framför kameran denna gång. 

Nötveckorna var däremot inte så kinkiga och de passade på att frossa i goda hasselnötter som vi lagt ut lite här och där. Miljön vid denna matning är mycket fin och jag kommer att åka tillbaka. 

Hacke kom också förbi och kollade lite...men inga nötkråkor. Vi fick dra vidare mot nästa plats på agendan denna dag.

Jag har alltid önskat att få besöka Knuthöjdsmosse under sen höst eller vintersäsong. Nu var det dax och vi anlände till mossen ca 30 minuter före solnedgången. Men det var helt igenmulet och inte alls som jag hade tänkt. 

Men det var ju rätt fint ändå. 

En mulen dag i början av november ser det ut så här vid favoritmossen.

En del av mossan på marken är mörkröd men jag lyckades inte riktigt få fram det på bilderna. Nåja, vi skulle ju övernatta i närheten så det kanske skulle kunna bli bättre ljus nästa morgon.

De små pölarna är mjukt inramade av tallar och tuvor. Dessutom var det väldigt blött och de smala spängerna var såphala.

Från mossen körde vi till Grythyttan och gästgivaregården där vi bokat middag och övernattning. Nu såg det ut precis som vi förväntat oss. 

Vi checkade in och fick vårt rum. Middagen var bokat till 18:30 men vi gick över till salongen vid 18-tiden. Jag tog denna bild och kan inte annat än häpna över resultatet då bilden är tagen handhållet på 1/10 s med bländare 3,5. 

Vi klev in i de andrika gamla byggnaderna som fungerat som gästgiveri sedan 1640. Jag tog en bild på det dukade bordet där vi skulle avnjuta vår middag och stoppade sedan undan kameran för att bara njuta.

Vi lämnade bordet vid halv tio och var mycket nöjda. Den här delen av kvällen blev i alla fall precis som vi hade planerat. Naturen är lite mer nyckfull men vi hade ju en ny morgon att se fram emot.

Hälsningar Lena

En sån där morgon

När vi ställde om klockan går ju plötsligt solen upp en timme tidigare och jag hinner med den på väg till jobbet. Jag såg förutsättningarna när jag klev utanför ytterdörren en dag i veckan, vände och tog med kameran. Körde "omvägen" denna morgon, dvs en mindre väg som tar lite längre tid, i synnerhet om man stannar med jämna mellanrum. 

Man kan ana solen bakom dimman och molnen. De som passerar mej och blir fotograferade kanske undrar vad jag gör, eller så tittar de i backspegeln och förstår.

Solen har gått upp här men den orkar inte riktigt tränga igenom molnen. 

Jag lämnar bilen, dåligt parkerad på den smala vägen, för att slinka ut på fältet och ta några bilder. Inser att jag egentligen har lite för kort om tid just nu men det är så fint och jag ska bara...

Jag kör fram till den större vägen där jag ska ta höger och wow, snabbt ner med rutan så jag kan ta några bilder. Det kommer ju bilar från båda håll  så jag kan ändå inte köra ut.

Jag rullar fram en aning och får med hela solen. En bil närmar sej bakifrån men jag är nöjd, blinkar och svänger höger efter dessa två. Jag har ett ställe kvar där det brukar vara fint och jag kan stanna. 

Busshållplatsen vid Fredrikslunds gård. Jag vet att bussen kan komma när som helst men jag hinner ta några bilder. Visst hade det varit fint att kunna stanna här en stund, men jag kände mej ändå nöjd när jag körde vidare den sista biten till jobbet. 

Nu är det helg och vi har bokat ett mysigt ställe för en god middag och en övernattning.

Hälsningar Lena

Styckad, mald och paketerad

De senaste tre dagarna har jag ägnat flera timmar varje kväll åt att ta reda på en halv älg som vi fick köpa av en kompis som jagar. Det är visserligen bara en fjolårskalv så den var inte så stor, men det tar ändå en massa tid att stycka den, trimma bitar/stekar till lagom storlek, grytbitar eller köttfärsbitar, väga och paketera samt efterföljande rengöring av köket. 

Sambon gör köttfärs och eftersom vi bara har en vanlig hushållsassistent tar det också sin tid och seniga bitar måste skäras sönder till ganska små bitar. Jag styckar på köksbänken och den är egentligen lite för kort, men köksbordet är för lågt. Nu är i alla fall det sista köttfärspaketet undanstoppat och vi kommer inte att behöva köpa kött på väldigt länge. Det här är något som vi brukar göra ungefär vart tredje år och det magra älgköttet håller sej mycket bra i frysen.     

Det här är vad som blev kvar och det skulle förstås kunna bli helt fantastiskt buljong men jag har inte plats för vare sej ben eller buljong i frysen just nu. Jag har dessutom bara en handsåg (för mat) och orkade inte brottas mer med dessa ben. En kollega med jakthundar har frågat om hon kan få benen och då kommer de ju i alla fall till någon nytta. 

Hälsningar Lena