Orange vägglocke eller åtminstone en långbenslocke

Jag tror att det här kan vara en orange vägglocke, om inte hör den i alla fall till familjen långbenslocke. Utseende, men även att de trivs i stadsmiljö t ex i trädgårdar, på murar, i blomrabatter etc upp till ungefär Dalälven. Om någon har andra förslag tar jag tacksamt emot dessa. Det är antagligen en hona då de har något större kropp och är mer bruna än orange som är typiskt för hannarna. 

Vi har gott om dessa i trädgården just nu och det var mängder av dem i mina pelargoner som fick flytta in i helgen. Det är inte äkta spindlar men de hör till spindeldjuren och har fyra benpar och två pedipalper. Den här har dock bara sju ben men det är inte ovanligt att de har tappat ett eller två. Till skillnad från spindlar har de bara två ögon och kroppen är mer sammaväxt till en enhet än hos spindlar, som har ett tydligt huvud och en bakkropp. 

Titta på ögonen (förstora gärna), på denna som är fotad bakifrån. Som de är placerade ser det ut som att de även kan se bakåt. Lockespindlar har inget gift och kan inte spinna silke. De springer ikapp sina byten och då är det nog bra att kunna se även bakåt. De är dock allätare och drygar ut bytesdjuren med växter och as.  

Det mellersta benparet på orange vägglocke är 60-70 mm långa och jag undrar om de inte använder dessa som antenner och "smakar av" sina omgivningar. Om man tittar en stund på dem ser man att de ofta drar just ett av dessa extralånga ben mellan pedipalperna. Kanske kan de då bilda sej en uppfattning om vad benet har rört vid. Man ser också att de långa benen berör ytor t ex under blad, där spindeln rimligtvis inte kan se.

Den mest troliga tiden att stöta på dessa långbenta djur är just nu, från sensommar till sen höst och man behöver inte gå långt, närmsta blomrabatt eller kruka torde räcka.

Hälsningar Lena

Hemma hos toppskarven

På Hornøya samsades lunnefåglar, tordmule, sillgrisslor och tretåiga måsar med toppskarvar. Även om skarvar generellt inte är de mest uppskattade fåglar, tycker jag ändå att en glimt av toppskarvens livsstil på denna nordliga ö är värd att visa. I jämförelse med skärfläckorna i förra bloggen är den nog mer intressant än elegant.

Vuxna toppskarvar är svarta med en glänsande fjäderdräkt som skiftar i färg mot grönt och ibland en aning lila. 

Toppskarvar har en utdragen häckning och på Hornøya den 19 juli såg vi fåglar med ganska små ungar, en del halvstora och  vissa som snart antagligen skulle börja flygträna.

De fanns också fåglar som byggde på sina bon och inte hade varken ägg eller ungar. Det kan ju hända att de blivit av med sina och försökte sej på en andra omgång. 

Skarvarna satt överallt och brydde sej inte nämnvärt om oss när vi passerade dem eller stannade och tittade, trots den bistra uppsynen. De halvstora ungarna satt ibland på stigen och man fick gå runt dem i den steniga terrängen.  

Den här ungen verkar vilja undersöka om syskonet fått mat nyligen och vad det i så fall var. Toppskarven kan dyka så djupt som 45 m och favoritfödan är tobis. 

Som alla fågelungar verkade de ha en omättlig aptit och de drog sej inte för att gräva efter mat långt ner i halsen på sina föräldrar. Antingen har fåglar ingen kräkreflex eller så var det just den som ungen försökte stimulera.

Ungarna pockade ständigt på mat och när inget serverades blev det förstås protester. 

En "tonåring" med starka åsikter, eller vad tror ni?

Ungfåglarna är bruna och har ljusa fötter. Den här såg lite ut som en nybörjare när den kom in för landning.

Men när den väl fått fast mark under fötterna såg den snarast lite kaxig ut. 

Som ni kan se sitter den här fågeln precis vid stigen och den hade inget att invända då vi passerade.

Det är jobbigt att vara förälder, även för en toppskarv.

Hälsningar Lena

Elegans, även när det gäller...

Dessa bilder har fått ligga i arkivet sedan försommaren, men nu fick jag för mej att damma av dem. Jag tycker skärfläckor är en av de vackraste vadare vi har och den har en speciell elegans i sina rörelser. 

På land spatserar den värdigt runt på sina långa ben. 

Jag stötte på den här på Öland när den gick runt i det grunda vattnet...

...den hade en partner som befann sej en bit ifrån. När jag tittade ut över en annan grupp fåglar en stund, gick de här två varandra plötsligt till mötes.

Jag insåg vad som var på väg att hända och fick upp kameran i tid. Honan verkar visa att det är OK för hannen att kliva upp. 

Vilket han också gör utan att vingla överdrivet eller nappa tag i honans nackfjädrar (vilket inte alls är ovanligt hos andra arter).

Men det här liknar ju ändå andra fågelparningar jag sett och just här gör nog hannen det han klev upp för. Efter detta brukar hannen hasa eller kliva av honan, alternativt rasa av framåt, över huvudet, som tranparningen jag såg en gång. Men de här fåglarna avslutar akten på en helt annat sätt, och i samförstånd. 

Hannen lägger vingen om honan och för sin näbb över hennes när han elegant kliver ner.

Han fortsätter att hålla om henne och de håller sina näbbar korsade helt kort...

...innan de nickar lätt åt varandra (som ett diskret tack), tittar bort...

...och går åt varsitt håll. Har ni någonsin sett en så elegant parning i naturen? Jag hade bara läst om detta och kunde bara häpnande konstatera att det stämde på pricken med litteraturen.  

De är ganska blygsamma med sina bon också, bara en liten hög med skrufs på marken.

Det här är förstås ett annat par och här har en förälder fullt upp med att sjasa bort den betydligt större hägern från denna änden av dammen. Avståndet var mycket långt och jag såg inte ungarna förrän efter jag tagit bilden. Såna småttingar står förstås högt upp på önskelistan. Men i somras fick jag i alla fall se den eleganta parningsakten för första gången.

Hälsningar Lena

Det där med makro - man måste ju öva

Det var verkligen länge sedan jag dedikerat ägnade mej åt makrofoto med idag fick jag en stund när vi var vid en stuga på Vindö utanför Stockholm och min sambo var upptagen med annat. Jag hade bara min kamera och mitt gamla 100 mm makro. Pyttesmå fina svampar har jag ju sett många fina makrobilder av här bland bloggarna, så jag letade upp en liten svamp. Det var inte så lätt...

På samma stenhäll hittade jag det här röda bladet och även om det här kanske inte heller blev någon drömsk höjdare, är det ju kul att se vilken enorm skillnad i färgpalett det kan bli på samma kvadratmeter (beroende på hur man vänder sej i förhållande till ljuset och bakgrunden). 

Ljungen var förstås vissen men nu experimenterade jag med live view och manuell fokus. Kameran drar förstås rejält med batteri när man fotar så här.

Till slut hittade jag de här små vita stjärnblommorna och då kände jag att makroivern vaknade någonstans inom mej. Men det blåste 15-18 m/s i byarna så det var inte helt lätt. Det blev i alla fall några rutor med viss skärpa på en blomma. 

På den här landade också en pytteliten fluga en kort stund och den blev nästan skarp. Även om jag har gått ett par makrokurser för John Hallmén och "vet hur man gör" måste man förstås öva regelbundet även vid makrofoto. Bara att se motiven, som ofta finns precis där man står, kräver övning. Nu var det länge sedan för min del.

Hälsningar Lena

Även en björn kan behöva lite tandtråd...

Det får bli sista bilden från östra Finland. Nu är det fredag, yeah...

Hälsningar Lena