Projekt vit stork

En av anledningarna till min jobbresa i södra Sverige var ett studiebesök i storkhägnet vid Fulltofta. Det ligger vid en våtmark och områdena runt om betas av nötkreatur just nu. 

Hägnet påminner lite om ett cirkustält i formen men består av nät som är tillräckligt finmaskigt för att förhindra påhälsning av kråkfåglar. Det är också rovdjurs-säkrat i nederkant för att mink och räv inte ska kunna gräva sej in. I hägnet häckar 25 par vita storkar. Eftersom vita storkar är mycket sociala fåglar har några frilevande valt att häcka i närheten av hägnet eller på stolparna som ingår i konstruktionen.  

Ljudet av klapprande näbbar är påtagligt och jag hör det i bakgrunden under hela mitt besök. Ett av storkparen som häckar utanför hägnet är omärkta fåglar och man vet sålunda inte var de kommer ifrån. De har hittat hit tillsammans med andra vita storkar som återvänt efter vintern. 

Storkarna bättrar på sina bon under hela häckningen och den här är nere nära där vi sitter för att hämta inredningsmaterial.

Staffan Åkeby, tidigare kommunornitolog i Höör och fd chef för Skånes djurpark, är en eldsjäl som haft olika roller i storkprojektet sedan det startade på allvar 1989. Han var min ciceron vid hägnet och kunde svara på alla upptänkliga frågor som jag hade och mer därtill.  

Storkfodret, som mest bestod av fisk, förvarades i ett frysrum i en byggnad som även hade ett kylskåp, ett värmeskåp, vatten och diskmöjligheter, förvaring etc. Det fördes loggbok av alla som är iblandade i matning och tillsyn av fåglarna samt att alla nyvärpta ägg noterades så att man kunde hålla koll på när de kläcks. Storkarna börjar ruva innan de lagt alla ägg och ungarna kommer därför att kläckas vid olika tidpunkt. Ungarna i en kull blir därför olika gamla. Storken har en annan strategi än höns som lägger alla ägg de vill lägga och inte börjar ruva förrän det är "fullt" i redet. Eftersom embryot inte utvecklas förrän hönan börjar ruva blir alla kycklingar lika gamla. 

Staffan passar på att samla in data från kalendern med rapporterade ägg. Det är viktigt för att ha koll på när äggen kläcks (efter ca 32 dagar). Storkungarna ska ringmärkas och det finns bara ett kort fönster under deras snabba uppväxt då det fungerar bra rent praktiskt och det infaller vid ca tre veckors ålder. 

Storkprojektet har en styrgrupp, projektledare och vice projektledare, men för att hålla igång verksamheten är man också beroende av volontärer. I nuläget har man ca 60 stycken och jag mötte två trevliga herrar som var där och bl a skötte matning, daglig tillsyn mm. 

När det började dra ihop sej för "storklunch" landade den här fågeln alldeles i närheten. Han skulle inte få någon del av maten. Det verkade dock som att han hade ett visst hum om att det skulle distribueras godsaker, så någon litet spill har kanske inträffat tidigare.  

Jag fick kliva innanför nätväggen och fotografera i hägnet, men jag använde enbart 100-500 mm tele och gick inte runt bland redena utan höll mej i utkanten längs den upptrampade stig som volontärerna brukade gå. Det här var också i anslutning till att de snart skulle få mat. I hägnet finns ett antal kameror av olika typ och på olika höjd. I bakgrunden kan man se ett par på stolpen.

Nättaket är tillräckligt högt och hägnet tillräckligt stort för att de vuxna fåglarna ska kunna flyga, vilket de också visade prov på. Vissa av storkarna kan dock inte flyga för att de är rehabiliterade från olika skador som gjort dem flygoförmögna. Dessa har hämtats i Polen och ingår i avelspopulationen.

Här kan man se att ungarna är lite olika gamla och att alla inte är lika försigkomna fast det vankas mat inom kort.

Någon kanske tycker att det ser trångt ut med så många storkar i hägnet men det är inte ovanligt att man ser vilda storkar som bor så här pass nära varandra. Jag har visat exempel på det från Portugal och Nina Erkenius har också visat hur de kan samsas många par i ett specifikt träd eller i en särskilt populär kraftledningsstolpe.

Här kommer lunchen och dessa ungar är betydligt äldre än de på den tidigare bilden, det skiljer sålunda både inom bon och mellan bon.

De här två glufsar girigt i sej av de små fiskarna som serveras. 

De vuxna fåglarna flyttar sej i allmänhet från boet när matserveringen äger rum, men inte många meter och de tycks inte vara särskilt störda av mannen med skottkärran som går lugnt från bo till bo. De långbenta ungarna växer fort och de blir flygfärdiga efter 58-64 dagar. Alla ungar som är tillräckligt stora samlas upp i ett hägn tillsammans och släpps ut vid det gemensamma storksläppet vid Hemmestorps Mölla i Veberöd, som i år äger rum den 26 juli. Det brukar dra en stor publik så kom i god tid om du vill uppleva detta. Inträde 120 kr för vuxna och då ingår kaffe. 

Det är hög tid för lunch och jag väljer att stanna kvar vid hägnet och äta det som finns kvar av min egen matsäck vid ett av de uppställda borden. Storkar passerar ovanför mitt huvud och kommer in för landning i de bon som de byggt i anslutning till hägnet. Näbbarna klapprar hela tiden.

När jag lämnar Fulltofta storkhägn passar de betande köttdjuren på att dricka i dammen. Nu ska jag vidare på min resa men kommer att göra ett sista stopp i Skåne innan jag kör vidare in i Hallands län där min nästa intervju/studiebesök finns.

Hälsningar Lena

Vresbok, eller lär känna din nationalpark II

Min nästa anhalt var Prästaskogens naturreservat och vresbokarna som jag läst och sett bilder på här på FS. Både Sven och Wolfgang har visat bilder från denna plats, kanske även fler som jag inte minns just nu. De knotiga träden har därför hamnat på min lista över platser som jag vill besöka. Nu skrev jag naturreservatet i sökfältet på telefonen och körde. Vägarna blev mindre och mindre, det gick långsamt, men samtidigt var det ett fint jordbrukslandskap att färdas i. Ända tills ett gigantiskt släp lastat med minst 12 ensilagebalar effektivt bromsade in hastigheten till promenadtakt.     

Jag hade bara två kilometer kvar när det plötsligt började gå väldigt sakta och jag såg min tid bland vresbokarna krympa. Till slut svängde baltransporten långsamt av in på en gård och jag kunde avlägga den sista kilometern. Jag kom in i en bokskog och plötsligt sa "telefonrösten" att jag nått min destination. Hmm...det fanns en liten parkering där det kanske kunde stå tre bilar (den var tom) och en mycket liten skylt som förkunnade att jag minsann var på rätt ställe samt att det fanns buskskvättor här. En liten karta med prickade leder visade hur man kunde gå men vresbokarna var inte utmärkta. Jag mindes tydligt från en blogg att det bara fanns vresbok på ett litet område, hur skulle jag nu hitta det? Jag hade definitivt förväntat mej en mer omfattande informationstavla...

Jag började promenera och mötte tack och lov ett par som bodde i huset ganska nära där jag parkerat. De förklarade hur jag skulle gå för att hitta träden, som ni nog redan förstått att jag gjorde med tanke på bilderna. De var förvånade att det inte fanns utmärkt ordentligt. När jag gick med dem tillbaka en bit mot där jag parkerat fanns det faktiskt en till liten skylt där det stod "Trollskogen", vilket var det ena av två områden som hade vresbok. Men den skylten stod verkligen i skuggan. 

Jag blev snart alldeles uppslukad av de underliga formerna och den överväldigande gröna miljön. Inga andra besökare störde heller, fast det var tydligen ett populärt område för t ex bröllopsfotografering, dock inte på en tisdag före klockan nio på morgonen. 

Träden är otroligt läckra och jag glömde nästan helt bort tiden. Men trollskogen är inte så stor.

Jag kom ut på vägen igen och började gå tillbaka till bilen. Det fanns ett område till och jag insåg direkt att jag inte skulle hinna gå dit. Det får helt enkelt bli ett besök till, någon gång senare och kanske en annan årstid. 

När jag kom fram till bilen fotograferade jag samma träd som jag tog den första bilden av när jag precis anlänt. Det står enstaka vresbokar nära vägen, det här är en av dem och ett praktexemplar. Sedan var det bara att skriva Fulltofta i telefonen och det skulle ta 38 minuter att köra dit. Jag hade bara några minuter extra så jag hoppades verkligen att jag inte skulle hamna bakom en ensilagetransport igen. Tack och lov visade pilen i telefonen att jag skulle fortsätta på vägen som jag kommit, så samma bonde som jag passerat en gång skulle jag inte möta igen.

Här upptäckte jag, runt kröken, att det fanns både en större parkering, en stor informationstavla , flaggstänger, busshållplats etc. Jag hade kommit till naturreservatet från "fel" håll och lämnade nu via huvudentrén. Den simpla informationen hade jag ju kunnat ta reda på innan. Nu vet jag det till nästa gång och jag hittade i alla fall hälften av de vresiga bokarna. Tack för en mycket fin upplevelse ni som bloggat om detta ställe.

Hälsningar Lena

Lär känna din nationalpark

Jag har varit på tjänsteresa i södra Sverige under den gångna veckan och för min första övernattning hade jag valt ett pensionat nära Söderåsens nationalpark, för jag tänkte förena nytta med nöje och göra en gryningstur till Kopparhatten. Jag steg upp fyra för att vara på säkra sidan och var på plats innan solen gick upp, men det här är ett ställe där jag bara varit en gång förut och jag insåg snabbt att jag hade inte en aning om var jag borde vara för att få fina bilder i gryningen. Det är ju en stor och brant "hatt" så där jag körde upp var det fortfarande mörkt. (Det är inte ens lönt att visa en bild på hur det såg ut, den här är tagen en halvtimme senare).  

Jag kunde ju skönja var solen var på väg att gå upp, men innan jag letat mej fram till den här platsen var det nästa för sent. Jag försökte se var de flesta andra hade gått och det här måste vara ett välkänt ställe. Utsikt över Skäralidsdalen har jag förstått. Jag var för övrigt helt själv i bokskogen och längs vägen upp hela tiden jag var där. 

Det här är en vy från nästan samma ställe bara åt andra hållet. Det finns 53 km markerad vandringsled i denna Nationalpark så det gäller att veta var man ska ta vägen,  helst innan man kommer dit.  

När solen kommit lite högre upp på himlen blev det ganska fint även ute på den slingriga vägen som leder upp till toppen och utkiksplatsen där. Till den platsen hade dock solen inte riktigt nått ännu. Min första tilltänkta fotoplats låg alltså fortfarande i mörker, men ljuset var nära nu. 

En stund senare hade jag parkerat på toppen och när jag gått runt en stund och kollat läget var det dags att äta frukost. Jag var fortfarande ensam och kunde välja den finaste platsen. Klockan var drygt halv sex när jag markerade bordet med min matsäcksväska.

Från toppen fångade jag ett par bilder, men nu började ljuset blir ganska svårt och de skuggiga delarna blir väldigt mörka. Riktigt bra bilder får man egentligen bara på ställen där man varit många gånger och vet precis när man ska vara på plats, vid den aktuella årstiden, för att få det finaste ljuset. Det räcker inte med gryning när det är kuperat som här (vilket jag ju borde har förstått :-).

Det här blev i alla fall en bild som jag gillar och det är antagligen ett av de mest fotograferade träden på platsen. Eftersom klockan inte ens var halv sju, och jag bara skulle packa ihop mina prylar på pensionatet, skulle jag hinna med en plats till innan mötet i Fulltofta som var bokat till klockan 10:00 (och väl förberett kvällen innan). 

Hälsningar Lena

Gässlingar

Lika söta varje år.

Hälsningar Lena

I planteringstider

En extra dag ledigt och sedan en helg, nu skulle allt planteras. Små pac choi, grönkål, och lobelior som jag dragit upp från frö. Givetvis ett par pelargonsticklingar, närmast en sensation att det bara var två. 

Alla tomater och gurkplantor som stått i det lilla tältet som vi kan stötta med värme om det skulle bli kallt, allt skulle ut i växthuset. Hydroponisk salladsodling till höger, omgång två.

Alla chili och paprikaplantorna stod fortfarande inne. Ett par av dessa hade definitivt växt förbi sin tilldelade plats.

Slutligen skulle alla mina övervintrade pelargoner planteras om i större krukor och vissa ingå i samplanteringar med t ex lobelia. Den blå lobelian har jag haft inne hela vintern, eller jag tror att den har frösått sej själv och så började den växa till när solljuset ökade i februari samt att jag började ge lite näring.

Hackspettarna flög i skytteltrafik till mataren där det sista av solrosfröna delades ut. De var ganska upprörda över att vi var ute hela tiden och störde inflygningen till den garanterat enda öppna fågelrestaurangen i området.

Under torsdagen planterade jag om alla pelargoner och skördade en omgång dill från krukorna till höger. Till vänster ett exemplar av årets pelargon "Summer twist rose", den enda jag har köpt. 

På kvällen avnjöt vi en mycket god nudelsallad med grillad vildsvinskotlett (en del kallar det ytterfilé när den är benfri). Fredag var det jobb igen och vädret var ju inte så inbjudande, så det gjorde inget. Jag satt hemma och satte bl a ihop en omtenta och förberedde ett par studiebesök som jag ska göra den kommande veckan.

Lördag och strålande väder för att vara ute i trädgården, svettigt i växthuset.

Hackspettarna var som tokiga och ibland struntade de i att vi var ute. Här skulle ätas till varje pris.

Så här fint blev det i alla fall till slut, eller...? Inte någon "instagrambild" direkt, men så här ser det ut i början när det är strålande sol och alla plantor är lite sköra och ovana vid solljuset. Vi hann nästan klart till lördags-zoom med familjerna ute i världen. 

Sambons ramslöksodling under häcken har gett fin utdelning i år men nu sjunger den på sista versen. Det räckte i alla fall till en utsökt ramslökssmör.

Smöret blev pricken över i på den älgentrecote som sambon lyckats grilla till perfekt temperatur. Det här äter vi inte speciellt ofta och då gäller det att vara noga så den blir precis som vi vill ha den. 

När solen var på väg att gå ner blev det ändå lite vackra mönster på fiberduken. Det är chili och paprika bakom. På bordet serverades rabarberpaj. Det blev dessert i alla fall en kväll, det är inte riktigt min grej, men det finns en viss efterfrågan i hushållet.

Idag söndag gjorde vi klart det sista (nu är det bara underhåll kvar) och jag kunde sitta ute och spana ner i skogen en stund. En flugsnappare tittade tillbaka på mej och hackspettarna härjade runt. Det är minst tre par som häckar i skogen bakom vårt hus.

Jag fångade en humla som var på besök i den praktfulla röda rhododendron.

Men det här är egentligen min favorit, hellre än den stora blommande busken. Lite mer diskreta både i färg och storlek. 

Nu öppnade sej himlen och det regnar ordentligt, perfekt för allt som vi planterat ute och det är ju ändå måndag i morgon.

Hälsningar Lena