Nygamla gäster

När Gunte visade bilder på den fina stenknäcken tänkte jag att den borde jag ju också kunna fånga på bild. Den brukar titta förbi ibland den här tiden på året. Helgen bjöd på bedrövligt blött och mörkt väder, men jag kan ju sitta inne och spana ut mot skogen samt bjuda på lite extra gott i fågelrestaurangen. Specks, den "blonda" koltrasten kom på besök. Hoppas han kan sjunga till sej en hona i vår.

Herr och fru domherre kom. Dock inte samtidigt. De kommer sällan på vintern, men under tidig vår brukar de dyka upp. 

Herr och fru bofink är på plats. De kom inte heller samtidigt och hanen kom inte ens i närheten av matningen. Men han kan ju smyga dit när jag inte ser. 

Men det var ju stenknäck som var mitt huvudfokus denna helg och den kom på en kort visit redan under lördagen. Jag fick denna bild på långt håll, sedan satt den "mitt i maten" och då blir det inte så snyggt. 

Under söndagen kom den igen och jag fick en bild när den satt i skogen. Den vill helst ha frön på marken, men landade inte på stubben. Däremot dög plattformen under mataren, men där blir det inte bra bilder. Den fick dock ett skrovmål och det är ju det viktigaste. Jag fick också se den äta på väldigt nära håll.

En annan nygammal gäst som gäckat mej på sistone är nötskrikan. När jag sitter inne kan jag ju inte höra den, men nu fick jag syn på den en bra bit in i skogen. Den är skygg och misstänksam, men samtidigt väldigt sugen på det fågelrestaurangen har på helgmenyn...

Den kan inte motstå frestelsen och kommer inflygande mot stubben och en intet ont anande blåmes. 

Här (och på förra bilden) visar kamerans autofokus verkligen vad den är kapabel till. Tid 1/1250s, f/5,6 och ISO 5000.    

Nötskrikan är makalöst glupsk. Den plockar blixtsnabbt i sej så många jordnötter som det finns plats för i krävan, fyller näbben med några nötter till och avslutar med en bit grillkorv, som var helgens specialerbjudande i restaurangen.  

Det tar ungefär 20 minuter innan den återvänder. Grann och glupsk, ett vinnande koncept antagligen.  

Om man har grillkorv på menyn kommer det dock andra gäster, som inte heller drar sej för att rensa buffén fullständigt. Jag har inget emot skator, för de är trots allt så pass skygga att det är bara när jag bjuder på extra smaskens och sitter inne som de vågar sej ner. 

Nu är servicen perfekt för Pica pica och de landar som på en signal mitt i resterna av den gamla stubben. Jordnötter och grillkorv, ja tack!

Skatorna är dock lite stressade här och det bollas en del med middagen innan den är säkrad. Den här restaurangen är bra, men det händer alldeles för mycket i grannskapet för att man ska ha ro att äta här. De tar flygnota, som har blivit lite av en vana...

Hälsningar Lena

Det blev mer vinter

Under helgen föll det mer snö och när jag vaknade på söndag morgon var landskapet täck av fluffiga vita flingor. Vackert men kanske inte önskvärt av alla. Ett av de unga rådjur som vi ser dagligen letar efter något ätbart på grannens tomt.

Den har hittat några grenar på en buske som den knaprar på. Antagligen inte så mycket att ha, men den kommer ju att passera in på vår tomt och förse sej med avrenspellets som vi bjuder på och så slickar den i sej lite fågelmat på köpet. Den här lilla killen har redan börjat tappa vinterpälsen, det styrs av ljuset inte temperaturen, och han ser lite luggsliten ut på halsen. 

I fågelrestaurangen fanns det fler gäster än bara koltrastar. En entita flaxar förbi och tar ett hampfrö.

De är snabba och tar med sej ett eller flera frön i näbben när de besöker restaurangen. 

Här har den lyckats ta minst tre hampfrön.

Talgoxen är förstås kung bland småfåglarna och vakar ständigt över utbudet i restaurangen. 

Den dyker ner för att ta för sej...

...och bromsar upp lagom för att landa mjukt i den fluffiga snön.

Ibland blev det lite stimmigt med småfåglarna men det är svårt att få dem på bild med godtagbar skärpa. 

Passar på att visa denna koltrast som är väldigt ljus på bröstet. Man inser att det är variation inom arten fast de är så pass enhetliga i färgerna. 

Vi har flera par av större hackspett bakom huset och nu börjar det märkas att de har lite vårkänslor. Den här har landat på den torra grenen som ger en perfekt resonans när den trummar. 

Här trummas det för fullt. Ljudet är karaktäristiskt och hörs långt. Det här är en favoritgren för hacke.

Den hade också en konstig manöver för sej då den skulle sitta på undersidan av grenen. Kanske var det något farligt som passerade, inte något jag kunde se i alla fall men skatorna varnade också.

Avslutar med en av småtjejerna som kommer förbi i stort sett varje dag och kollar om vi har lagt ut något gott till dem. Nu när det varit så pass kallt har vi lagt ut avrenspellets och äpplen (som man måste ta in och tina innan de går att dela). Några som uppenbarligen är årsungar har börjat se lite tunna och kantiga ut så vi stöttar med extra mat till dem. 

Hälsningar Lena

Koltrastar i snö

Idag var det perfekt väder för att sitta ute och spana på koltrastarna i fågelrestaurangen. 

Jag riggade min hemsnickrade ersättare till stubben och fyllde på med nötter och frön. Förutom all fin nysnö som fallit fick jag även en del snöfall när någon liten fågel satte sej på en gren ovanför. Ibland hamnade det lägligt bakom stubben, ibland framför och då blev autofokus helt förvirrad några gånger. Så här ser i alla fall hela matplatsen ut.

Koltrastarna var snabbt på plats när jag lämnat stubben och satt mej till rätta på altanen. Jag har flera hannar med små vita fläckar i fjäderdräkten och kan då känna igen vissa individer. Det här är en av stammisarna.

Här fick jag fint snöfall i bakgrunden.

Partiellt snöfall i alla fall. Notera att det sitter en fågel i bakgrunden till vänster. Det var kö till restaurangen ibland.

De här två dansar fint tillsammans.

Men en del verkade ha taktiken att skvätter jag bara tillräckligt med snö, kanske det räcker för att den andra parten ska ge sej.

Specks, en av mina favoriter, blev ordentligt purrad.

Men det brydde han sej inte om.

" - Bry er inte om mej grabbar, jag ska bara ta en nöt."

Ibland var det riktig kaos men det blir sällan bra på bild. Den här fick vara med ändå.

Jag hade kunnat sitta kvar länge för solen värmde t o m där jag satt. Klockan började dock närma sej 11 och OS finalen i curling, dessutom pågick redan 5-milen och jag började få svårt att koncentrera mej.

Jag hörde en nötskrika i skogen men såg den inte. Koltrastarna kivades på.

Det är samma par på de två sista bilderna och den högra fågeln vände i luften och bytte riktning. De är inte så duktiga som kolibrier, men jag blir ändå imponerad när jag tittar på en bildserie där de går något sådant. Jag hade förstås mer än koltrastar i restaurangen men det får jag ta en annan gång. Det första jag såg då jag kom in (och hade satt kameran på nerladdning) var två nötskrikor som intog stubben, typiskt. Men det fick bli OS istället.

Hälsningar Lena

Rapport från baksidan

Baksidan är alltså på vår tomt, bakom huset mot skogen. Jag tänkte först skriva "rapport från tomten", men det hade ju blivit helt galet. Jag lyckades få till en kort fotostund medans det fortfarande fanns lite snö kvar, fast det smälte i ett rasande tempo den dagen och nu är det inte mycket kvar av det vita. Rådjuren kom förstås när det blev vinter och den här bocken är en av de trogna gästerna. Först kollar han om det kommer något när han puffar på fågelmataren. 

Det lilla som kom ut genom hålet i botten räcker inte. Den här killen har vissa krav och tittar uppfodrande på mej. 

" - Det brukar finnas mat här när någon är hemma i huset, nu gör det inte det? Bara ett par upptinade äppelklyftor."

Okej, han fick en liten skopa avrenspellets och då slank även äppelklyftorna ner. 

Ett trevligt återseende var koltrasten med vita fjädrar på huvudet. Han kom till oss förra vintern och fick namnet "Specks". Det är alltid kul när man kan känna igen individer. Jag såg också "vitsvansekorren" hoppa runt i träden men hann inte få med den på bild.

Specks försvarade sin plats på stubben där det låg jordnötter och frön. Resterna av den gamla stubben fungerar när det är kramsnö, för då kan jag bygga på den och skapa en lagom grop att lägga fröna i. 

Det håller bra för fåglar att sitta på men kommer det ett rådjur slickar den förstås bums i sej det som ligger där. 

Det var flera koltrastar där som konkurrerade om godsakerna.

Samtidigt som de bjöd på underhållande action. Jag fick också möjlighet att testa min julklapp för första gången (den var inte med till USA). Hittills har jag bara haft en kulled på mitt stativ och den klarar inte riktigt tyngden av min kamera med ett större objektiv, dessutom kräver den att man hela tiden håller i kameran när den inte är åtdragen. Nu har jag äntligen skaffat en gimbal, inte en Wimberley, men ett hyfsat känt märke.  

Nu riggade jag kameran på stativet i vardagsrummet och det var väldigt smidigt med det nya stativhuvudet. Jag har ju använt gimbalhuvuden flera gånger och kände till dess fördelar. Anledningen att jag inte skaffat ett tidigare är nog att jag inte använder stativet så ofta, men hemma i trädgården är det perfekt eller som här då jag sitter inne och fotar ut genom fönstret.

"-Stopp där! Jag var först!"

Kolla in fotarbetet på dessa två. Snön yrde fast den var inte var puderlätt.

Jag har flera koltrastar som har kännetecken. Hannen till vänster här är också en gammal bekant.

Han har ett vitt V-tecken på ryggen, men gick inte segrande ur denna närstrid.

Hälsningar Lena

Vintervädret gjorde en blixtvisit

I slutet av veckan blev det vinter, i stora delar av landet dessutom. Fin fluffig snö låg på min improviserade stubbe och jag fyllde på med godsaker. Koltrastarna har nu anlänt och är flitiga gäster. 

De får dock tåla konkurrensen från småfåglarna, framförallt talgoxar och blåmesar, som är betydligt snabbare.

Här är det onda ögat från koltrasten när blåmesen drar iväg med en jordnöt. Koltrasten är en gammal bekant med några vita fjädrar på ryggen.

Koltrastarna bjuder också på fin underhållning.

De kan nämligen inte samsas på matplatsen, fast den nu är större än den gamla stubben.

Den här typen av action blir ju extra fin när det yr snö under fajten. 

Det här går väldigt fort och jag hinner inte med att se vad som händer. 

Men kameran fryser varje ögonblick...

...och jag kan sedan i lugn och ro titta på hela sekvensen. 

Fåglarna kommer knappt åt varandra. Det är bara hotfulla uppträdanden som antagligen är ganska energikrävande. 

Det är väl därför de är över så snabbt.

Här är i alla fall vinnaren i denna korta kraftmätning.

Den andra fågeln fick komma tillbaka fem minuter senare då det var ledigt. 

Just nu är den här herre på täppan och kan förse sej i nötbaren.

Hälsningar Lena