Nötskrika

En sista blogg från Conny Lundströms gömsle i Västerbotten får bli de vackra nötskrikorna som kom och provianterade med jämna mellanrum. Nötskrikor kan man ju fota lite här och där men min erfarenhet är att de är skygga och inte så gärna vill vara med på bild. 

Här fanns det mat till stora rovfåglar, snyggt dold bakom snö. Nötskrikorna tog gärna för sej av både det feta och små köttbitar.

Nötskrikan hör till familjen kråkfåglar och är nog rätt smart. Vaksam när den satt på åteln i alla fall.

Ljuset betyder mycket och när solen nått ungefär så här långt var längtan efter att få se en kungsörn som störst. Men vi hade ändå fint sällskap av spettar, småfåglar och de underhållande nötskrikorna. 

Den här bilden är obeskuren och nötskrikan satt precis utanför gömslet. Där fanns det en del solrosfrön som den också verkade gilla. 

Så här såg det ut inne i gömslet. Mitt på dagen var chansen som minst att det skulle komma en örn så jag plockade loss kameran från 100-400 objektivet och satte på en vidvinkel för att få några bilder från insidan. Vedkaminen till vänster om Conny spred värme i hela gömslet och man kunde dessutom värma lunch eller kaffe på den. 

Avrundar med en domherre i de sista strålarna av solen innan den försvann bakom skogen. 

Hälsningar Lena

Lucka 22. Nötskrikan dök upp som hastigast

När jag stod i skogsmatningen vid jobbet dök det plötsligt upp en nötskrika under högljudda skrän. Det var egentligen två men den andra skymtade jag bara. Först satte den sej förvånansvärt nära, men med en hel del grenar i vägen. Jag fick ta tre bilder på högsta seriebildtagning ...

Den flög och landade betydligt längre bort (avsevärt mer beskuren bild) och den poserade inte alls så fint som den på Peters bilder. Jag tycker den  är vacker med de blå partierna på vingarna.  

Nötskrikan hör till familjen kråkfåglar och är en rätt smart filur. Den heter Eurasian Jay på engelska och har ett väldigt stort utbredningsområde, men den finns inte på den amerikanska kontinenten.

Där finns däremot den här vackra släktingen som heter Blue Jay eller blåskrika. De låter nästan exakt likadant, åtminstone deras värsta skrän. Jag brukar försöka fota den runt jul när jag i normala fall är i Texas. Den här sitter på en gångväg i betong som går genom en stor park nära där min syster bor.  

Nu är jag julledig och jag har två luckor kvar.

Hälsningar Lena