Inte storvilt men stor så det räcker till

De som har spindelfobier ska inte läsa vidare för vi hittade en rikig bamse i Sydafrika. De heter Golden Orb och finns även i t ex Australien. Honorna blir mellan 4,5 till 5 cm långa, benen ej inkluderade! De spinner gigantiska nät av en guldglänsande tråd som de sedan underhåller i flera månader.

Näten satt ofta 3-4 m upp i luften mellan två träd. Den här stora honan har en liten fästman vid ena bakbenet. Ofta kunde det finnas flera små hannar i närheten som levde ett farligt liv.

Nätet är lite trassligt men de bodde ju i samma ganska länge. Det glänste som guldtråd i solen och var mycket starkt om man provade att peta lite (vi fann ett nät på promenadhöjd med en mindre spindel i). Bilderna på golden orb är tagna med 300 mm handhållet rakt upp mot nätet.

Den starkaste tråden sk dragline silk, används bl a för ekrarna i näten och för att förankra dem. Jag trodde nog aldrig att jag skulle fotografera spindeltråd med 300 mm.

Den här är inte riktigt lika stor som de första men den har också en hanne som är på väg runt till buksidan. Undrar vad den hade i tankarna. Hannarna har en egenliten flyktlina som de kan kasta sej ut på. De har också ett signalsystem (via tråd) för att honan ska förstå att de är av samma art men det är visst inte 100% säkert (därav livlinan).

Den här granna lilla spindeln heter "kite spider" och var ett par centimeter över ryggen. Tyvärr satt den lite högt för att komma åt ordentligt med 60 mm makro. Dessutom blåste det så bättre än så här blev det inte. Dessa spann nya nät varje morgon och hade betydligt bättre ordning på sina trådar.

Hälsningar Lena

Hoppis

Det kom inte några “nya” fåglar till vår utfodringsplats i helgen, så det blev inte så mycket nya bilder heller. I arkivet rumsterade jag senast runt bland vår- och försommarbilder 2012. Stora blanka ögon tittade plötsligt på mej från en bild.

Det var sommarens första hoppspindel. Det är små bedårande spindlar med stora blanka ögon vars ”hoppande” gör dem lite nyckfulla att fånga på bild. Ena stunden här, andra stunden där och det går väldigt fort.

Inledningsvis befann sej ”Hoppis” på vårt träbord vars skiva var i behov av att oljas in. Bilden är tagen med 100 mm makro + Raynox-DCR 250 och bra stöd på bordsskivan.

 Vips satt Hoppis på bordskanten och det blev lite balancerande med kameran för att få med honom.

 Med mild övertalning fick jag spindeln att hoppa upp på bordskivan igen och nu hamnade den på senaste numret av dyktidningen som låg där. Fint med lite färg på bakgrunden tänkte jag, men naturligtvis blev det inte en enhetlig färg med den typen av makroutrustning. Plötsligt försvann spindeln helt ur bild. De hoppar blixtsnabbt och man hinner inte alltid uppfatta vart de tar vägen. Upptäckte nu att den satt på kameran, mitt ovanpå makroobjektivet.

 Jag tog kamera med spindeln och förflyttade mej ner på gräsrotsnivå. Hoppis tog ett stort skutt ner i gräset och nu följde en kurragömmalek bland grässtrån som förstorades till gigantiska proportioner genom objektiv och extralins.

Det blev många bilder i gräsmattan och jag insåg att vi även har en och annan myra där. Lika plötsligt som den dök upp var den lilla hoppspindeln borta. Den hoppade iväg och jag hann inte med att se åt vilket håll. En udda känsla när man fotograferar dessa djur är att det känns verkligen som att man får ögonkontakt med dem. De har tydligen utmärkt syn med de stora ögonen och ser antagligen sej själva i kamerans lins. Men de tittar också fotografen "rakt i ögonen".

 Ha en bra kväll

Lena 
(som faktisk syns i spindelns ögon)