Resan går vidare

Norr om Alta öppnar landskapet upp sej, storslaget och vidsträckt med stora mjuka former. Bebyggelsen är sparsam men det finns enstaka hus, spår av samer och strukturer kopplade till renskötsel. Vissa vägskyltar har namn på tre språk, norska, finska och samiska.

Mil efter mil och inte ett enda får slår det mej. Får vid vägkanten är annars ett väldigt vanligt inslag när man kör bil i Norge, även längs "stora" vägar. Här finns det inga får men naturligtvis ren. Träden och den blommande mjölkörten vi såg runt Alta är borta. Landskapet har blivit kargare.

Vi kör genom ett område med sten som jag tror kallas skiffer. Havet har nu öppnat sej på vår högra sida och sjöfåglarna sitter i grupper lite här och där. Nu bara måste jag ut ur bilen en stund så vi stannar bland stenformationerna.

Det här var väldigt läckert att vandra runt och jag förlorar mej en stund med kameran (och svär över den blaskiga himlen).

Här finns öppningar och prång där man kan kika in...

...sten, sten, sten...

...samt en och annan sommarblomma.

Mellan stenformationerna är det grönt, mjukt och mossigt...

Men, vad är nu detta? Skal från sjöborrar! Havet ligger ju ganska nära och det är nog måsar och trutar som släppt sjöborrarna på land, antagligen mot stenarna för att komma åt innehållet. Antar att de kan plocka dem när det är lågvatten, men jag blev ändå lite förvånad.

Det här fyndet bådar mycket gott. Det är ett ben från en kungskrabba och just de stora krabborna ser vi särskilt fram emot att få se när vi tar en titt under ytan. Vi har också med oss en stor kastrull för det är lagligt att ta upp dem i området. Fåglarna gillar uppenbarligen också krabba och måste ha kommit över resterna på något sätt för jag hittade fler bevis spridda på marken.

Nu börjar vi närma oss slutdestinationen som är Nordkapp camping strax norr om Honningsvåg på ön Magerøya. Vi passerade genom en 6875 m lång undervattenstunnel för att komma till ön och det är en hisnande känsla att köra ner över 200 m under marken för att sedan plana ut en stund och köra uppför på andra sidan. För de som väljer att cykla till Nordkap (förvånansvärt många) måste tunneln vara en mardröm. Det fanns förstås också några till riktigt tunga uppförsbackar (och livsfarliga nerförsbackar) innan målet var nått.

Nu är det inte långt kvar och de tunga molnen vägrar lätta. Temperaturen är 9 grader, men det regnar i alla fall inte...

Nordkapp camping, 1663 km från Knivsta (inte inräknat våra kringelikrokar i Alta). Här ska vi bo en vecka. Det borde ju kunna klarna upp en dag i alla fall...

Hej så länge,

Lena

Bilddokumentation långt före fotografins tid

I dyningarna efter Planket känns det passande att visa en gammal form av bilddokumentation, ett bildskapande som var ytterst tidskrävande.  För ca 7000 år sedan knackade någon fram denna djurflock med sten mot sten metoden, en liten skärva i taget. I de äldsta bilderna var det mycket fokus på de viktigaste bytesdjuren t ex ren och älg. Visst kan ni se dem? Det prickiga på stenen är regn, men det kom inte så mycket.

 I Alta, (Finnmark, Norge) finns ca 6000 hällristningar som är mellan 2000-7000 år gamla. Ett område med en stor samling har frilagts och gjorts tillgängligt för allmänheten genom Alta Museum. Bergkonsten kom med på UNESCOs världsarvslista 1985. Om ni har vägarna förbi, stanna! Det är en bildutställning på ca 3km som sträcker sej över 5000 år. 

Det här påminner kanske lite om en ofullständig spelplan men i bilden visas olika former av jakt på ren, älg och björn. I övre högra hörnet visas drivjakt på ren från båt (syns tyvärr dåligt). Man fiskade även, hälleflundra och lax finns med bland djurmotiven på flera ställen. 

Så här ska hällristningarna egentligen se ut och man ska helst se dem i lågt stående solsken som ger de skuggor som gör att alla detaljer framträder. Dessa "omålade" bilder tar mycket längre tid att titta på, tid som vi kanske sällan kostar på oss när vi tittar på bilder idag. När man började frilägga hällristningar fyllde man i dem med röd färg. Det gör man inte längre och de flesta bilder i Alta ser ut som den ovan. Guideboken som ingår när man löser inträde är guld värd när man klurar över bildgåtorna.

Sol i någon form kunde vi glömma men det slutade i alla fall regna och mjölkörten fick hela området att spraka i rosa toner. Blommorna hade bjudit på enorm färgprakt i landskapet längs vår resväg de senaste timmarna, men bara några mil norr om Alta försvann de helt. 

Den väl anlagda promenaden genom området med hällristningar är drygt tre kilometer lång och det gällde att trampa på för väder och vind inbjöd inte till att stå still (trots långkalsonger). Den här viken passerades i raskt tempo, men jag vände tillbaka och tog en bild av den gamla båten. 

Vilket får leda över till en annan båt, eller snarare "nästan ett fartyg". Den här ristningen visar en "modernare" typ av båt som bara uppskattas vara ca 2000-3000 år gammal. Jag hoppas ni kan se den.... Den mörka fläcken är från en fågel som struntat i att man inte får släppa en klutt på ristningarna, den hade dessutom ätit blåbär.

Ca 2 mil utanför Alta finns ett litet museum tillägnat ett annat känt fartyg, slagskeppet Tirpitz. Det här stället hade min sambo hittat och jag var lite skeptisk, men rycktes utan vidare med även av dessa historiska vingslag. Modellen ovan visar systerfartyget Bismarck. Tirpitz och Bismarck var gigantiska skepp (250 m långa, 36 m breda) med ett skrov som var 30 cm tjockt, beväpnade till tänderna och maskiner som kunde ge 30 knop (dubbelt så snabbt som Hurtigrutten och i stort sett alla andra krigsfartyg på den tiden).   

Bismarck sänktes i maj 1941 och Tirpitz gömdes undan i nordnorska Kåfjord, som man kan se ut över utanför museet. Hon visade sig vara mycket svårsänkt och det krävdes flera försök, som orsakade rejäla skador (och dyrbara reparationer) innan brittiska bombplan lyckades sänka henne med specialgjorda 5 tons bomber (31 plan med en bomb var). Då låg Tirpitz ankrad i 15 m vatten utanför Tromsö, efter den senaste reparationen. Man vet inte säkert men ca 1000 besättningsmän dog under eller efter de 11 minuter det tog för fartyget att kantra och börja vattenfyllas. Besättningsmän blev innestängda utan möjlighet att få ut dem i tid. Modellen av Tirpitz ovan jobbar man fortfarande med.

Som ofta efter ett besök på ett krigsmuseum kommer man ut lite omtumlad. Det finns fortfarande rester av Tirpitz kvar utanför Tromsö och det går nog även att dyka där, även om det betraktas som en gravplats.  Det finns inte med på vår lista över dyk vi önskar göra.

Vi lämnade Tirpitz-museet och åkte tillbaka mot Alta för att fortsätta vår resa norrut. Vi hade ca tre timmar kvar till slutdestinationen.

Vi åt lunch på en parkering utanför "nordlyskatedralen" i Alta. Jag gick ut och tog en bild för att ljuset plötsligt inbjöd till det. När vi borstat ut det värsta av knäckebrödsmulorna bar det av mot norr...

...landskapet ändrade karaktär efter bara några mil och så fanns de plötsligt där i stora flockar, renarna. 

Hej så länge,

Lena

Vi drog norrut och mötte en ren som ville beställa hamburgare

Igår söndag packade vi bilen och drog norrut. Efter några timmar passerade vi en bro.

Efter en övernattning och frukost såg skyltningen plötsligt ut så här.

Ett par timmar senare...

När vi började bli sugna på att äta lunch stannade vi vid ett fint rastställe. Jag fick direkt syn på en vägren. Jag smög på den för att komma nära med 24-105 (telet var ju nerpackat). Den verkade inte nämnvärt störd....

Vi dukade upp vid älven med den portabla gasgrillen, hamburgare (stekta hemma), bröd, squash, sallad och diverse tillbehör.

Det blev väldigt goda hamburgare med bl a egenodlad inlagd gurka, sallad mm. Det som ligger på toppen är mjukost med chili. Ett OK alternativ till dressing. Vi var jättehungriga...

Då kom plötsligt vägrenen smygande...en tjej, med klocka runt halsen.

...och undrade om det inte gick att beställa en vegetarisk burgare? Vid närmare eftertanke kunde hon tänka sej lite vad som helst faktisk. (Om någon undrar så är grillen inte farligt varm längre).

I det här läget får min sambo lite hövligt be den att inte smaka på min mat...hon var väldigt sugen.

Vi fortsatte sedan norrut och passerade ytterligare en gräns några timmar senare.

Här är vi ikväll, wifi fungerar helt över förväntan och jag hade en stund över efter middagen. Vi får se om det händer igen under vår resa. Vi ska en bit längre norrut...

Hej så länge,

Lena