Rewilding

Veckan före midsommar var jag på tjänsteresa i Devon (England) med omnejd i tre hektiska dagar. Jag bodde i en liten stuga på ett "medelstort" lantbruk och när jag vaknade vid fem på tisdagsmorgon, som ju är sex här hemma och normal uppstigning, låg en vacker gryningsdimma överlandskapet utanför min stuga.  

Jag spanade ut över landskapet från min uteplats och kände direkt att det inte räckte. Jag måste ta en promenad. Frukost skulle jag inte få förrän halv nio, då gårdens folk kom in från mjölkningen och det brassades "full English breakfast" i köket i stora huset. 

Gården har 250 mjölkkor, föder upp alla egna kalvar (rekrytering samt tjurkalvar) och har dessutom en flock köttdjur. De hade vaknat ute på betet och var under förflyttning när jag gick ut. 

Denna mängd djur samt högproducerande mjölkkor kräver förstås stora arealer med vall, monokulturer med gräs specifikt lämpade för att blir ensilage med högt näringsinnehåll, som dessutom måste slås vid rätt tidpunkt (dvs tidig försommar). Eftersom jag har en agronomexamen sedan länge är det kanske inte så konstigt att jag är på tjänsteresa på ett sånt här ställe. Men jag jobbar inte med produktion och jag skulle besöka granngården som har en helt annan inriktning. 

Jag skulle besöka Derek Gow, en före detta lantbrukare som numera ägnade sej åt "rewilding" på en imponerade stor areal. Termen "rewilding" används av svenskar som är insatta i ämnet, kanske för att den svenska översättningen "återförvildning" inte flyter lika bra när man pratar (eller inte låter lika coolt). Det är en metod inom naturvård som syftar till att återställa ekosystem genom att låta naturen sköta sej själv och på så sätt bygga upp den biologiska mångfalden. För att starta processen kan det behövas hjälp som t ex att plugga dräneringsrör för att återskapa naturliga pölar, plantera träd, dumpa en och annan hög med gammal ved, återskapa ängsmarker med blommor för insekter och reintroducera (när förutsättningarna finns) djurarter som funnits där tidigare men förvunnit pga mänsklig inverkan.

Jag vandrar in på Dereks ägor, där han tipsat kvällen innan att jag kunde gå in. Det är vindstilla och blött av dagg. I bakgrunden hör jag ett mjukt "churr, churr, churr" hela tiden. 

Jag skrämmer upp några kaniner som skuttar iväg en bit, men sedan stannar de och avvaktar. Mera "chrurr, churr, churr" hörs och det ligger frön på marken. Starar och bofinkar är där och plockar åt sej.

Det flyger större fåglar i buskarna och jag lyckas sätta fokus på en individ i dimman. Det är en turturduva. För två dagar sedan släppte man ut ca 2000 turturduvor som fötts upp i stora voljärer och fortfarande får stödutfodring på ett foderbord ganska nära där jag står. Turturduvan var tidigare en vanlig fågel på engelska landsbygden men den har minskat med 99% sedan 1960-talet. Det är ffa bristen på frön från olika ogräs som försvunnit när jordbruket intensifierats och att de skjuts under migrationen till och från Västafrika som är orsaken till den dramatiska nedgången. 

För att det ska finnas mat åt duvorna har man återskapat stora ängar med naturliga örter (ogräs) och blommor. Jag får syn på en råbock ute på ett fält där man återplanterat en del träd och buskar. Det rör sej också kronhjortar i området men jag ser ingen på morgonen.

Derek har fem Dartmoorponnyer var enda uppgift är att beta, vandra runt på stora arealer och lämna sina träckhögar med frön och näring. Det är härdig gammal hästras som härstammar från området (Devon) och lever ett prima liv på dessa marker. Det blir aldrig riktig vinter här så de går inte någon nöd på dem ens under de kallaste månaderna. Den här bilden är tagen i sent kvällsljus dagen innan för på morgonen såg jag inte hästarna någonstans. 

Stora fingerborgsblommor pryder vägkanterna när jag kommer ut på vägen igen. Dimman lättade tillfälligt när solen gick upp men har återigen rullat in överlandskapet. Nu ännu tätare än när jag gick ut. 

Jag följer vägen tillbaka till min stuga och funderar lite över var jag ska ta vägen om det kommer en bil. Häckarna på var sida är mer än tre meter höga och fullkomligt kompakta, taggiga björnbär med allahanda andra växter invävda i växtmassan. Vägen är precis så bred att en bil får plats. Hur, när och varför man trimmar häckar senare på säsongen här får jag veta mer om senare. 

Tillbaka på min veranda blickar jag ut över ett av gårdens hus. Till vänster kikar en rörhöna fram, eller möjligen en av de fyra ungarna som delar "matskål" med ankorna. Jag är dyblöt om fötterna men det finns en hårtork som fungerar bra även på skor. De blir lagom torra tills jag kan gå iväg för att äta frukost. Jag jobbar ju inte med "rewilding" heller men Derek har lyckats föda upp många olika djur och det är en specifik art jag är ut efter. Mer om det senare.

Hej så länge,

Lena

Mer traditionellt än så här kan det knappast bli

I år firade vi midsommar med min sambos familj i sommarstugan på Vindö och mer traditionellt firande än så här kan det knappast bli. Efter att ha suttit i bilkö för att komma ut på Värmdö (som vi måste passera) kom vi lagom till sillunchen. Notera burken med saltgurka som står på bordet (den sista från förra årets skörd). Vädret var över förväntan.

Inför själva firandet på den stora gräsplanen mitt i området skulle det förstås göras kransar.

Tur att mormor kunde rycka in och pyssla ihop blommor i blad till något som alla fall liknade en krans.

På en stor gräsplan förbereddes midsommarstången och här fanns det många olika varianter på blomsterkransar. Den här tyckte jag var fin. Det fanns även de som hade kransar som helt klart var inköpta i en butik. Jag kanske har vissa fördomar men det kändes lite som typiskt stadsbor (Stockholmare i detta fall). 

Stången restes och det spelades en fanfar på dragspel (!). Sedan trillade en av de klädda ringarna ner och de fick ta ner stången, fästa ringen igen och resa den på nytt. 

Sedan följde välorganiserad dans kring midsommarstången, med små grodor och raskande rävar. Här är det fyra generationer av min sambos familj som deltar.

Det senaste tillskottet i fjärde generationen ville dock mest äta och sova. 

Till middag serverades det förstås grillat och själva grillningen måste naturligtvis övervakas av minst tre män. Dessutom pågick en allvarlig diskussion om huruvida man ska grilla med kol/briketter eller gas. Kvällen grillmästare, som gjorde ett mycket bra jobb, skulle aldrig gå i närheten av en gasgrill. Vi andra pysslade ihop potatissallad, en stor skål med blandad sallad (med våra gurkor), god sås med fetaost, jordgubbstårta med extra jordgubbar (obligatoriskt vid midsommar).

Förutom smaskiga desserter kunde man få även grilla marshmallows, mormor styrde upp den aktiviteten. 

Lite extra socker att avrunda kvällen med för de som fortfarande hade mängder med spritt i benen. Så här borde förstås alla barn i Sverige få fira midsommar, men det är långt kvar till dess och avståndet växer dessutom för varje år. 

Ha en fortsatt fin midsommarhelg allihopa!

Hälsningar Lena

Vi har i alla fall gurka

Peter visade nyligen ett inlägg där det fanns en bild på en hel festmåltid där allt utom det grillade köttet kom från egen odling. För mej som hobbyodlare är det rekordtidigt för allt som han hade med. Men det saknades en grönsak och det var gurka. Det råkar vara det enda som vi har färdigt just nu och flera sorter dessutom! Ovan är det västeråsgurka till vänster och en ampelgurka till höger som ska ge små läckra gurkor som ska ätas direkt eller i sallader.   

Vi har också Piccolino, som ger smågurkor som liknar den färska gurka som man köper i affären. Mycket goda och de vann i ett smaktest mot "köpgurka" när min sambo fick göra ett blindtest. Köpgurkan är dock jämnare i diameter när man skivar den och det insåg förstås den observanta testpersonen. Att jag har en "köpgurka" hemma är en missbedömning av hur fort de små gurkorna mognar.

Vi har haft piccolinogurkor i vardagsrummet under våren och den plantan fortsätter att producera goda gurkor. Den här plantan har vi bara för att få färska gurkor innan de i växthuset är färdiga och för att vi har stora fönster som passar för ändamålet. Just nu producerar alla plantor gurkor och vi kommer att kunna ha med egen gurka till midsommarmiddagen med sambons familj i morgon (alltid något). 

Här är första skörden av västeråsgurka som fick genomgå steg ett för inläggning innan jag drog iväg på jobbresa. Tyvärr har dillen långt kvar till kronor och den har dessutom fått löss. 

Precis hemkommen från en tjänsteresa till Devon och Cotswold (Storbritannien), processade jag vår första ättiksgurka för i år. Det hade inte mognat några dillkronor när jag var borta utan jag fick ta dillkvistar från en förrymd dillplanta som växer mellan vitlökarna.

 Jag hittade också ca 25 st av de här små insekterna på en aubergineplanta. Min spontana reaktion var att döda dem när jag plockade av dem, men när jag tittade på dem blev jag tveksam för jag har inte en aning om vad det är. Jag borstade av dem från min planta och lät dem landa i häcken utanför växthuset. Var det ett misstag eller? Om någon vet vad det är får ni gärna tala om det.

Ha en fin midsommar allihopa, vi kommer i alla fall att få njuta av hemodlad gurka. 

Hälsningar Lena

Makrokamp i rabatten med dödlig utgång

Jag fick syn på en vit blomkrabbspindel i den röda röllekan som jag nyss planterat och hämtade raskt en kamera. Det fick bli en stackad bild av åtta exponeringar för spindeln satt ju tacksamt stilla. Jag kunde inte låta bli att fundera över varför den valt en röd blomma att sitta på. Den här vita spindeln är ju i princip osynlig på t ex en prästkrage eller en annan vit blomma. 

Medans jag höll på med mina bildserier för att stacka en bild på spindeln (man måste ju testa flera) dök det upp en grön liten filur på samma blomma. Jag tror att det är en minivårtbitare. 

Nu blev det plötsligt ganska spännande där mitt i rabatten. Jag spanade genom kamerans optik och tog en bild då och då (utan fokusgaffling för vårtbitaren rörde på sej hela tiden). Spindel rörde också på sej, den flyttade närmare den presumtiva lunch som intet ont anande närmade sej. Nu blev jag återigen förvånad. Varför observerade inte vårtbitaren den så uppenbara faran? Såg den inte spindeln för att den satt still, trots att den lyste som en glödlampa i mörkret? 

I det här ögonblicket var det mycket spännande. Vårtbitarens antenner spelade över blomman och nuddade nog det som satt där, men den kanske ännu inte hade någon synaps som motsvarade fara för vita objekt...Jag hade ställt om kameran till seriebildtagning hög hastighet, men insåg i stunden att jag tagit min äldre R5, som inte har precapture. Jag skulle ju bara fota en spindel, vem kunde ana vad det skulle utveckla sej till. Vårtbitaren rörde med sina spröt på den vita jägaren och...

SMACK! Så satt den där i den vita dödsfällan. Det gick oerhört fort och jag förbannade förstås att jag inte hade "precapture" på kameran. Men vem kan föreställa sej att en sådan dödsjakt ska utspela sej i rabatten framför huset?! 

Nu följde ett långsamt efterspel då spindeln höll hårt i sitt byte som uppenbarligen fortfarande levde. Notera att det också tittade fram en annan insekt i högra hörnet.

Den förflyttade sedan sitt byte mot kanten av blomman...

...och ner under där den antagligen hade sitt skafferi. Där skulle den här fina måltiden få mogna till en lagom nedbruten soppa i sin egen förpackning innan spindeln kunde suga i sej den. Vilket skådespel man kan stöta på i rabatten om man råkar titta till blommorna vid rätt tillfälle.  

Hälsningar Lena

En gryningstur i närområdet och ett roligt möte

Jag har varit väldigt upptagen denna vår, både med jobbresor och privat, och det känns som att jag inte har kontroll över vad som händer i naturen i mitt närområde. Denna fredag morgon fick jag i alla fall möjlighet att kolla av lite. Jag ställde klockan på 03:00, för solen går upp ca 3:30, och det tar mej en dryg halvtimme att köra till Hjälstaviken. Det stor en bil på parkeringen vid Parnassen när jag kom dit. När jag kom ut på den första spången såg jag att det var en person där före mej, fler som är riktigt morgontidiga tänkte jag.

Jag hade för en gång skull två kamerahus med mej och plockade upp ett med vidvinkel när jag stod på spången. Solen var på väg upp över skogen och jag övervägde att stanna ett tag och invänta det. Men jag var för nyfiken på hur det skulle se ut vid gömslet och vad det skulle vara för fåglar där i dimman så jag fortsatte på spången. 

Där satt också en av mina små favoriter så här års, gulärlan. När jag kom hem och tittade på bilderna i datorn såg jag att det satt en ärla till i nederkant. Den var dock inte skarp på någon bild, man kan inte få allt.

Gulärlorna flög runt bland de gula svärdsliljorna och fångade insekter. Jag lyckades få en på bild men tänkte att det är bättre att försöka med dessa på vägen tillbaka, då det är mer ljus på platsen. Jag fortsatta längs spången och stannade ibland för att lyssna och spana efter skäggmesar, men inte ett ping hördes. Jag såg att personen framför mej betedde sej ungefär likadant. Jag såg också att det var en fotograf med ett tele (och inte enbart en skådare).  

Strax innan gömslet kom jag ikapp fotografen som visade sej vara Ing-Marie Sjödin. Hon har ju betydligt längre att åka och hade förstås övernattat i närheten. Det är inte ovanligt att möta fotografer här som lägger ut bilder på FS (i poolerna), men en bloggare som jag dessutom känner hör inte till vardagligheterna. Vi satt i var sin ände av gömslet, som är rätt stort, och det ska bli intressant att se vad hon lyckades fånga på bild. 

Det var ganska kallt och dimma över vattnet, men i övrigt var det mest gäss som rörde sej i området. 

En bäver simmade förbi nära gömslet, men den dök och försvann när det upptäckte oss.  

Den här svalan satt på "Ing-Maries sida" och dessutom bakom ett filter av vass. Men den tittade fram mellan stråna ibland. Tyvärr inga skäggmesungar för min del. 

Dimman lättade när solen började gå upp och det var fullt fart i barnkammaren på flotten mitt framför gömslet. 

Flotten ligger ganska långt ut i vattnet och det krävs ett rejält tele för att få bilder på vad som händer där, dessutom är dessa beskurna. Förhoppningsvis är dessa skyddade från i alla fall räv, men det finns ju andra rovdjur och fåglar som kan ta dem. 

En ensam smådopping passerade. Vi såg också ett skäggdoppingpar, utan ungar, ett par ägretter och en del småfåglar som t ex sävsångare och sävsparv. Det ska bli intressant att se vad Ing-Marie väljer att visa. Hon stannade längre än jag gjorde för jag skulle ju jobba och lämnade henne vid halv sju. 

På väg tillbaka till bilen räknade jag med en session med gulärlor på spången, men när jag höjde kameran för att spana in den gula fågeln damp det ner något helt annat på räcket. En enkelbeckasin. Den satt där en lång stund och gav ifrån sej sitt låga "purrande" läte. 

Det var flera gulärlor ute bland vassen och de gula svärdsliljorna. Jag inväntade flera stycken för att om möjligt få bilder på dem i närheten eller på de gula blommorna, helst i medljus och i en snygg pose (man börjar ju bli rätt kräsen med motiven).

När jag fick den här bilden kändes det som att nu kunde jag åka hem och jobba. Fredag med vackert väder, ett roligt möte och en fin morgon. Ett bra sätt att inleda helgen.

Hälsningar Lena