Gammelskogen

Det här är kanske så långt från Stefans och Bjarnes gröna lövskogssalar man kan komma och ändå vara i en skog i Skandinavien. Urskog med gamla barrträd, mängder med skägglav, blåbärs- och lingonris, överväxta stubbar och vitmossa. Jag kunde dessutom höra lavskrikorna, även om jag inte såg dem.  

Skägglaven bidrar till allt känns gammalt och det ger en sagostämning över hela skogen. 

Dessutom fanns det en hel del gamla rotvältor som har formats av tidens tand, väder och vind. Här funderade jag faktiskt över vilka motiv Malinka hade valt. Hennes bilder hade ju varit svartvita, men jag tänkte mer på vilken vinkel och vilka former hon hade fastnat för. 

Här var det i alla fall ett väsen som jag fastnade för.

Det fanns mängder med inbjudande former i den gamla skogen och jag tror att alla vi som var där fotade helt olika motiv och detaljer. Vi var nio stycken som spreds ut så fort vi satte foten i lingonriset. Det fanns dessutom en del knott som gjorde att man rörde på sej. 

Den här formen fick mej att stanna upp en stund och jag borde kanske testa lite svartvitt...

Det här blev i alla fall min favorit och här stannade jag en stund. Det kanske kommer en svartvit variant vad det lider. 

Det fanns också gott om överväxta stubbar med vitmossa och blåbärsris som hade börjat anta en rödaktig ton. 

Enstaka blåbär fanns kvar och det var nog för att det inte varit riktigt kallt ännu. Lingon fanns det också. 

Nu passade jag också på att ta en närmare titt på de "rödmålade" stenarna. När jag såg dessa från bilen, längs vägen, tog jag för givet att det var stenar som man målat med röd färg som en form av markering. De var verkligen röda och flera andra hade också lagt märke till dem. Men det var inte färg.

Det var något biologiskt som inte ens Jörgen, som hade imponerade kunskaper, eller vår guide Magnus, kunde reda ut exakt vad det var. Jag har inte brytt mej om att forska mer i detta. För mej kan gammelskogen få ha några av sina hemligheter kvar.

Hälsningar Lena 

Lågsniff, eller att fota på taxvalpnivå

En kollega till mej har en kull med långhåriga taxvalpar och igår, när solen var på väg att gå ner, hade vi en fotosession tillsammans. Man ska ju helst vara i ögonhöjd med djur när man fotar dem, fattar ni vad det innebär när det rör sej om taxvalpar. 

Inledningsvis försökte vi få bilder på alla valparna samtidigt. Två personer jobbade med att placera de små ivriga valparna mot en vägg på altanen, en riktning var då stängd för dem. Men det fanns tre andra håll som de kunde sprida sej åt och det gjorde de, på en gång.

Det här är ögonblicket efter att en vänlig hand satt dem tillrätta. Titta på de små tassarna som visar att de minsann låg i startgroparna för att ge sej iväg. 

Men de var ju så oemotståndligt charmiga att jag låg kvar där på altanen och tog de bilder jag hann med, innan de nådde fram till fotografen.  

Det blev en del hopp och skutt. Kolla även in kompisen till höger. 

" - Oj, det blev visst en liten pöl..."

Taxvalpar är ungefär lika höga som en Canon R5 med ett EF 70-200 f/2,8 monterat. 

En liten kraftmätning är på gång.

" - Ibland måste man ju sätta ner tassen och visa vem som bestämmer! "

I en annan ände av altanen (den var jättestor) insåg jag att jag kunde stå nedanför och då behövde jag bara huka mej för att få en bra vinkel. 

Då gällde det bara att stoppa de små liven innan de kom så nära att de trillade över kanten. Kolla in de rosa trampdynorna. 

Det här är min kollega Marie som har valparna i sitt hem. De behagade komma till världen samma kväll som det pågick en 50-årsfest i familjen.

Enklaste sättet att få alla med på bild var att hålla dem i famnen och det fanns en dotter hemma som kunde hjälpa till med det. 

Efter det här följde ytterligare en utmanade fotosession inomhus med bl a porträtt på alla valpar och en del annan lek. De bilderna är jag inte klar med ännu, så det får komma någon annan gång.

Hälsningar Lena

En höstmorgon

Fyra grader och vindstilla hade SMHI förutspått, det måste man ju ta tillvara när det går. Hjälstavikens naturreservat får det bli, här känner jag mej hemma och vet ungefär vad jag kan förvänta mej. Det kan bli en alldeles sagolik morgon eller så händer knappt något alls, men det känns ändå trivsamt att vara där någon timme. Jag noterar att en ägrett är på plats.

Det här är en favoritplats. En liten bro där man kan stå och njuta en stund. Ibland simmar bävern förbi, dock inte denna morgon. Naturen är nästan svartvit, men när jag testade att konvertera bilden upptäckte jag att det finns många olika färgnyanser i den. Därför blir det färg.

När jag kom fram till gömslet hade solens strålar precis börjat nå fram och det gav helt andra och betydligt varmare färger. En ägrett var på plats, det är nästan alltid någon där numera och jag kunde se minst fem till på långt avstånd. Den vita färgen gör ju att man ser dem, trots dimma. 

Den lättade och flög en sväng när jag suttit ett tag.

Tacksamt motiv i dimma när solen börjar bryta igenom. Det fanns ett par skrakar, en smådopping och några skarvar, men i övrigt var det stilla på vattnet

Ägretten kom tillbaka. Jag tog fram en frukostmacka och en termos kaffe, fint att bara sitta och titta. Flockar med gäss passerade högt upp.

Om jag tittade ut genom den högra öppningen på gömslet var det fortfarande dimma, men solen skulle snart nå dit. Magin var på väg att försvinna och jag kunde även känna en lätt vind. 

Jag lämnade gömslet och gick längs spången. Spanade och lyssnade, men inte en enda skäggmes. Jag hörde två individer när jag kom men då var det för mörkt i vassen för att se dem.

Det var som att naturen kokade när solen började värma. Det blev en mycket fin höstdag, nästan lite kvarvarande sommarkänsla.

Hälsningar Lena

Den uppländska naturen dignar av läckerheter

Lördagmorgon var lite kylig men solen sken och det utlovades varmare senare på dagen. Vi hade frågat våra grannar om de ville gå med på en svamptur i skogen och med korgar samt extra påsar (utifall) gav vi oss av. Det fanns mängder med svamp i skogen, många givetvis helt okända för oss, men en del var ju fina att titta på. 

Jag visste ju några ställen där det antagligen skulle stå gula kantareller och det gjorde det. Alla gula fick våra grannar ta, jag har plockat för mycket redan och kan inte lägga undan mer i frysen.

Jag visade ju inte alla ställena, men det blev ändå en rejäl skörd i deras stora korg. Många kantareller var väldigt stora och fina. 

Jag ville helst ha karljohansvamp och det här är bara en av de fina svampar jag hittade. Det är ju så här man vill att de ska se ut. 

Jag ville också fylla på förrådet med torkade trattkantareller och trumpetsvamp. 

Det var lite klent inledningsvis men när vi kom en bit in i skogen, till ställen som alltid brukar leverera, fanns det mycket gott om dem. 

OJ, här är det någon som lämnat en korg med fina svampar i skogen...

Sambon hittade en gigantisk blomkålssvamp som var väldigt fin. Vi skulle gå en bra bit till så den fick stå. Planen var att ta den på vägen tillbaka. 

Till slut hittade vi också rödgul trumpetsvamp, det ville jag också ha, helst mycket.

Det var inga problem, det fanns hur mycket som helst. Plötsligt satt alla helt stilla i skogen och plockade. Korgarna fylldes och extrapåsarna kom fram. Vi måste ju spara en påse till blomkålssvampen. Som vi faktiskt hittade tillbaka till på vägen till bilen. Jag har gått väldigt mycket i denna skog. 

Så här ser lördagens skörd ut och jag är glad att min sambo rensar svampen direkt när han plockar, vilket jag också gör. Våra grannar hade betydligt mer jobb med sin svamp. Vi hade även hittat stolt fjällskivling som de fick prova på och flera karljohansvampar som inte syns.  

Vi fick en härlig skogstur och alla var väldigt nöjda. Nu var det bara att åka hem och börja ta tillvara på svampen.

Jag har börjat torka trattkantareller och trumpetsvamp för några år sedan och har upptäckt att jag hellre använder det än de som jag fryst. Alltså blev det plåt efter plåt i ugnen, 50 grader varmluft i fyra timmar. Sedan kör jag sönder de torra svamparna i en mixer och får ett grovt mjöl. Mycket praktiskt att förvara, lätt att använda och tar minimalt med plats. 

Här ligger resten av vår skörd. Söndag halv tre tog jag ut de sista tre plåtarna och nu är allt undanstoppat + ett antal paket med karljohan och blomkålssvamp i frysen. Vi hade också friterad blomkålssvamp som ett tillbehör till middagen. Något som man ju bara kan göra när man har färsk svamp.

Hälsningar  Lena

Årets bästa fredagsmiddag

Fredag kväll och vi sitter förstås ute i växthuset. Jag har förberett ett gott snack med philadelphiaost, kräftstjärtar och dill som serveras på salta kex. En välkyld gimlet passar perfekt till. Gin, färskpressad lime, socker lag och is. 

Middagen är lättlagad, bara att lägga på tallriken. Hummern är fångad i Danmark och tillagad hos vår favoritfiskhandlare. Bättre än så här kan det knappast bli, annat än om man fångar den själv förstås. Tillbehören är enkla, smält smör med vitlök och nybakat vitt bröd. 

Inte en Bollinger men ett kallt, torr bubbel från Sydafrika som vi verkligen gillar. 

Hälsningar Lena