Udda djur

I ett förvånansvärt smalt utrymme ligger den store och vilar. En "giant pacific octopus" som var rejält stor för det är bara bråkdelen som syns av den åttaarmade bläckfisken. De har inget skelett och kan däför tränga in sej på vad som verkar vara helt omöjliga platser. Om man tittar noga kan man se att den har en sjögurka, en sjöstjärna och en gul naknesnäcka (bakom sjöborren) som "kompanjoner" i skrevan.

Det här är en riktigt "udda typ". En "puget sound king crab". De finns från Alaska längs hela västkusten ned till ungefär Californien. De ser ut som en korsning mellan en stridsvagn och en "transformer".  Det kan t o m vara lite svårt att förstå vad man tittar på.

Här en närbild där man faktiskt kan skönja ögonen mitt i bilden. De är orange med en svart prick i mitten.

På den här bilden kan man kanske få en viss uppfattning om hur stora de är.  De är rödorange och gula med en del blålila prickar när de är vuxna.   

Det här är en mycket liten (ca 3 cm) juvenil krabba. De ser ut som små kantiga orangefärgade stenar som rör sej över botten. Under det här dyket höll vi oss längs en bergvägg för det var mycket dålig sikt i vattnet. På ytan passerade en knölval längs väggen precis ovanför våra bubblor. Peter som var på båten var i extas när vi kom upp och trodde förstås att vi sett valen, men icke....Om man inte kan se längre än en halv meter missar man även en knölval. Han hade fått största upplevelsen under detta dyk för valen hade även kommit förbi båten på ett par meters avstånd och tittat på honom.  

Det här är en annan speciell varelse som man kan möta i vattnen runt British Columbia. En "wolf-eel" som närmast kan översättas till havskattål på svenska. De kan bli två och en halv meter långa och väga upp till 20 kg.

Huvudet är mycket likt den havskatt som man kan se i Skandinaviska vatten, men den är lång som en muräna. Vuxna djur är blågrå och kan se ganska grymma ut med sitt skrynkliga och ibland ärrade ansikte. Ibland kan man hitta två i samma skreva för de bildar par och vaktar sina ägg tillsammans.

Unga individer är brunaktiga och blir sedan blåare i tonen.

Den här är inte tjockare än min tumme men ser redan "gammal och tandlös" ut. Det finns dock en rejäl uppstättning tänder i munnen på varje individ. 

Efter en lång dykdag slår vi oss ner på verandan och tittar ut över Rainy Bay. I går skymtade vi faktiskt valen (mest troligt den Peter såg idag) när vi satt här. Vi såg den blåsa och så småningom visa stjärtfenan.

Det är helt vindstilla och fortfarande minst 25 grader varmt....kall dryck står på bordet, blixtar och batterier ligger på laddning...

....och på grillen ligger middagen.

Nästa inlägg bli en hajspecial.

Hälsningar Lena

De små glädjefåglarna

Det finns nog ingen fågel som gör mej så glad som de pigga små kolibrierna. Dessa våra minsta fåglar ( ca 320 arter) finns bara i Amerika, flest i Syd- och Centralamerika, men även så långt norrut som British Columbia, Kanada. När vi anlände i början på augusti hade de flesta dock dragit söderut men några ungfåglar av Rufus och Annakolibrier höll sej fortfarande kvar. Det är en utmaning att fånga dessa på bild, men man lär sej ganska snabbt deras rutiner och beteende....

Det här är inte svårt att få till. Lika lätt som att fota svenska småfåglar vid fågelbordet på vintern. De sitter långa stunder i kolibrimataren och sörplar i sej sockerlösning. Men det är ju inte den här typen av bilder man helst vill ha... 

Det här är inte heller så svårt. Bara att flytta fokuspunkten från mataren till fågeln som med jämna mellanrum lämnar mataren och flyger runt en stund för att bevaka automaten. De är mycket teritoriella och jagar snabbt bort andra kolibrier (och andra fåglar som tror att de är kolibrier och vill ha socker till middag).

På tvättlinan är inte heller så svårt. Den var en perfekt landningsplats mellan två automater och en blommande buske. En av de få växter som fortfarande blommade och kolibrier vill ha blommor, helst röda.

Till slut hittade jag det bästa stället. Jag stog inne i vardagsrummet och fotade ut på balkongen, genom öppna balkongdörrar. På ett bord stod en stor röd pelargon och alldeles intill fanns en automat. Kolibrier älskar röda blommor och pelargonen fick flera besök, det var bara att invänta pippin och sätta fokuspunkten på den. Vilket inte var helt lätt för det går undan och på ett fullständigt oberäkneligt sätt.  

Lägg märke till att den sticker ut tungan lite på denna bild. Det var skugga eller halvskugga på balkongen och ganska sent på dagen när jag tog dessa bilder. ISO 1250 eller 1600 och slutartiden någonstans mellan 1/1000 s och 1/2000 s.  

Jag använde Canons senaste 100-400 på min 5D mk III och bländaren är sålunda 5,6 på alla bilder. Alla bilderna är beskurna även om jag inte stod särskilt många meter från blomman. Fåglarna är pyttesmå.

Jag håller andan och sätter fokuspunkten på den lilla irrande varelsen....och om någon såg mej skulle de se att jag ler hela tiden. Man kan inte annat är bli glad när man ser dessa små intensiva fåglar...seriebildtagning på högsta nivå, för mej 7 bilder/s. Det räcker faktiskt, om man bara sätter den enda fokuspunkten....

De kan besöka upp till 2000 blommor på en dag men äter också en hel del insekter. De behöver förstås både protein och raketbränsle (glukos).

Om en människa som väger  ca 70 kilo skulle sätta i sej lika mycket socker som en kolibri, i förhållande till sin kroppsvikt, skulle det bli ungefär 35-40 kg per dag...och det finns inga feta kolibrier.... Den här sträcker också ut tungan.

De har ett flygsätt som gör att man snarare förknippar dem med stora insekter. De kan flyga baklänges, göra volter, stå helt stilla och sedan kasta sej iväg i vilken riktning som helst. För att klara detta slår hjärtat 1200-1300 slag/minut i dessa småttingar. Dessutom är hjärtat ovanligt stort i förhållande till kroppsvikten, en anpassning för att klara den extrema flygningen.

Kolibrier har ofta mycket färggranna fjädrar som kan se extra spektakulära ut i rätt ljus. Det är oftast hannarna som uppvisar denna prakt men eftersom de fåglar vi såg var uteslutande ungfåglar var de inte alls så praktfulla. Den här ryggtavlan tyckte jag ändå var rätt spektakulär.

Det här är en Annakolibri och man kan precis ana några rosafärgade fjädrar på halsen/huvudet.  Den här bilden är ingen höjdare men jag vill gärna visa hur de kan se ut med längre slutartid, i detta fall 1/125 s.

Här ser man mer av de rosafärgade fjädrarna. Samma slutartid som ovan. Bakgrunden är ett mörkt fönster och vi befinner oss på ett helt annat ställe än på de tidigare bilderna.

Här är det 1/500 s. Lägg märke till fötterna som "hänger" under fågeln, dvs de drar inte in dem i fjäderdräkten. Det är för att fötterna är ett sätt för dessa fåglar att göra sej av med värme. Fåglar kan inte svettas. Muskelaktivitet som den här typen av flygning genererar mycket värme och i ett varmt klimat skulle de snabbt bli överhettade. Genom att exponera fötter och ben kan de göra sej av med en del av denna värme (dokumenterat med värmekamera).

Är de inte helt fantastiska ???

Hälsningar Lena

Smaragdhavet

Jag brukar alltid mjukstarta med 60 mm makro när jag fotar undervattensbilder. Det är ett objektiv som alltid levererar och det kan bli lite blandat, t ex små fiskar som denna lilla "goby"... 

...en vacker nakensnäcka...

....eller en färggrann liten simpa.

Anemoner går alltid att experimentera med när man har makro på kameran.

Det är ju dock vidvinkelmotiven som ofta blir de mest spektakulära och så här häftigt mycket fisk var det när vi kom ner på en dykplats andra dagen. Vattnet i Barkley Sound är mycket grönt och kallas också Smaragdhavet.  Vattentemparaturen var ca 8 grader och det känns som ett slag i ansiktet när det är 30-35 grader i luften.

Båten har ankrat på denna plats och det gäller att hitta tillbaka till ankarkättingen när man ska gå upp, i synnerhet om det är strömt. Man gör ett tre minuters säkerhetsstopp vid ca 6 m och har man då inte något att hålla i kan man hamna långt bort från båten. Kättingen syns på denna bild och det ser ut som att den försvinner i ovankant. Det är för att vattnet är mycket grumligt ner till ca 6 m djup, sedan blir det betydligt klarare.

På bergsformationerna trängs alla former av liv. De stora vita anemonerna är typiska i området. man ser också olika musslor, små anemoner, havstulpaner mm.

Det var otroligt mycket fisk på denna dykplats, stora och små.  

Man kunde "lägga sej" tillrätta vid en vacker formation med anemoner och sedan bara invänta de stora fiskarna tills de bjöd på en trevlig komposition. Vid det här laget hade vi varit i vattnet ca 40 minuter och det började bli dags att leta rätt på ankarkättingen....jag antog att vi var ganska nära...

...men jag kunde inte se den. Började fota dessa vackra stora "rockfish" och insåg efter en stund att där var ju kättingen, bakom stimmet. När man väl vet var den är kan man njuta en stund till trots att tanken med luft börjar bli väldigt "lätt".

Vidvinkelbilderna är tagna med en fisheye så dessa fiskar var mycket nära. Hur häftigt som helst. 

Så här nöjd är man efter ett bra dyk och en hembakad kaka sitter perfekt precis när man kommit upp. Om ni tycker det ser ut som att den här killen har mycket konstiga prylar runt halsen är det för att han dyker med en sk rebreather. Det är en återandningsapparat som renar luften så man kan återanvända den.

Hej så länge,

Lena

Resan som började med ett inställt flyg

På väg mellan Seattle och Victoria på Vancouver Island. Snart skulle vi vara framme och det kändes extra skönt denna resa för den skulle inte alls ha gått via Seattle. När vi vaknade vid tretiden på vår första resdag, för att åka till Arlanda i tid för 06:05 flighten till Frankfurth, fick vi veta i ett e-mail att den resan var inställd. INSTÄLLD ! Vad gör man? Det var första delen av vår resa som skulle gå från Arlanda till Frankfurth, vidare till Vancouver och slutligen Victoria. Efter ca 1 och en halv timme fick vi ett meddelande med en ny rutt via Amsterdam - Seattle och sedan Victoria. Vi andades ut men insåg snabbt att om vi ska via Seattle (alltså USA) måste man ha en giltig ESTA (inresetillstånd). Jag hade en men min sambo hade nytt pass så han måste ansöka igen. Som tur var löste det sej snabbt denna gång och vi kom iväg.

Från Victoria körde vi till Port Alberni på Vancouver Islands västsida. Klockan sju nästa morgon steg vi ombord på Frances Barkley som skulle ta oss till Haggard Cove. Här lastas våra resväskor med dykutrutsning, fotoprylar mm ombord på båten. Väldigt smidigt med de stora lådorna. Lådorna vägdes och man fick betala frakt, men det var inte särskilt dyrt.    

Solen var på väg upp när vi gick ombord på båten.

Det som ser ut som soldis är egentligen rök från de skogsbränder som härjade på olika platser. Hela British Columbia var oerhört torrt och det brann på flera platser. Dock inte i närheten av de ställen dit vi skulle.

MV Frances Barkley, som är byggd i Norge, har kört passagerare och gods i Barkley Sound till öar och små bosättningar som Haggard Cove, Kildonan, Bamfield och Ucluelet sedan 60-talet. Som turist kan man göra en dagstur eller bli avsläppt på någon av ovannämnda platser.

Här känns det verkligen som att vi är "på väg", med allt bagage i säkert förvar, och att semestern kan ta sin början.

I Haggard Cove lastades våra lådor av. När Frances Barkley skulle släppa av folk här tidigare i sommar  satt det en svartbjörn på bryggan som vägrade flytta på sej trots mycket väsen och signalerande från båten. Den lommade till slut in bland träden.....men jag undrar hur det kändes att kliva av på bryggan?

Denna gång var det ingen björn i sikte och dykbåten från Rendezvous låg och väntade i den lilla hamnen. Det var en dykare till som skulle till samma ställe och nu var det manuell lastning som gällde.

Dykcentret Rendezvous ligger omgivet av bergväggar och skog. Det gamla trähuset har fem olika plan och man springer en del upp och ner i trappor när man är där. Ström kommer från två generatorer och färskvatten från ett vattendrag på andra sidan bukten. Bergväggen gör att det inte finns vare sig wifi eller täckning för mobiltelefon, helt underbart. Här skulle vi tillbringa de närmaste sex dagarna.

Efter kaffe och lite småprat plockade vi ihop all utrustning och hann med två dyk innan middag. På bilden ovan en ung "wolf-eel". En fisk som liknar vår havskatt, mer om dessa kommer senare.

Vattnet här är oerhört grönt och sikten kan vara mycket varierande. Här var den i alla fall strålande och fisklivet var det full fart på. Vår vistelse började riktigt bra och all utrustning som vi släpat med oss fungerade utan problem.

Förutom dykningen som ni fått se smakprov på ovan tillbringade jag en del tid med att försöka fånga dessa små juveler på bild. Det är Rufus kolibrier, några unga individer som inte hunnit flytta söderut ännu....sedan fanns det ju en och annan örn. 

Fortsättning följer,

Lena

Hemma igen...

Efter två veckor på Vancouver Island och närliggande öar samt 23 dyk är jag nu åter i vardagen. Tvätten ligger i högar i tvättstugan, trädgården och växthuset behöver omedelbar omvårdnad och så har jag ju en del bilder från resan......Jag måste nog ta ett par extra dagar ledigt.....man ska ju inte stressa igång efter semester... har jag hört. 

Hälsningar Lena