Cash is king!

Jag har nyligen kommit hem från en vecka i Algarve, Portugal. Det var en sedan länge planerad resa med min syster och svåger, som ju normalt bor i Texas, med anledning av att vi båda har fyllt jämnt, men med 10 års skillnad. Algarve har en dramatisk kust med branta klippor och det blåste en hel del denna vecka. Dag två åkte vi till Sagres, en liten fiskeby vid Europas sydvästligaste spets. Intill byn finns klippudden Ponta de Sagres, även kallat "Världens ände", där Henrik Sjöfararen på 1400-talet lät bygga en fästning. 

Häftiga vågor slog in mot stranden nedanför udden där det som är kvar av fästningen låg. För övrigt är detta också en populär plats för surfare.

Trots att det inte är högsäsong var det kö för att komma in. Den var inte särskilt lång men den rörde sej långsamt. Vi funderade hur det går till när det kommer busslaster med besökare. Några som stod före oss vände och gick...Jaha, man kunde bara betala med kontanter och dessutom fick man en biljett/kvitto som var handskriven. Klent att man inte tog kreditkort på en sånt här ställe tyckte vi, men min sambo hade tagit ut euro på Arlanda så vi kunde alla lösa biljett (det var inte särskilt dyrt). 

Nu ska jag inte betunga er med en komplett rundvandring på denna udde med all historia som fanns att läsa längs vägen. Det mest informativa var en utställning inne i en stor byggnad, men den hade för tillfället inte någon belysning och var bitvis så mörk att vi fick tända ficklampan i telefonen för att hitta. Ute var det å andra sidan väldigt ljust i solen och det blommande mängder med försommarblommor, både endemiska och sorter som jag kände igen hemifrån.

Vi gick runt hela udden och bitvis kunde man gå långt ut på kanten om man ville. Notera grottöppningen i berget. 

Det här är en typ av labyrint som man byggt över en plats där det finns flera grottor som sträckte sej långt in under udden. När vattnet forsar in i dessa grottor bildas helt otroliga ljud. En blåsig dag som denna var volymen imponerande vid de gallerförsedda öppningarna. 

När vi avslutade vårt besök var det hög tid för lunch och trots att täckningen på våra mobiltelefoner var nästintill obefintlig hittade vi ett mysigt ställe med havsutsikt. Sagres är en ganska liten by. Problemet var att de inte hade någon ström. Hela Sagres verkade ha strömavbrott, kanske för att det blåste minst kuling... De kunde dock servera sallader och smörgåsar, om man kunde betala kontant. Våra euro kom till nytta igen. Bredvid oss satt ett sällskap som ätit klart. En äldre man försökte vika ihop en stor karta över Portugal i vinden, en utmaning (jag skulle ha tagit en bild :-). Vem använder kartor numera tänkte vi?

När vi satte oss i bilen och skulle åka tillbaka var täckningen riktigt kass. Vi kör en bit så blir den väl bättre...Kartorna som vi använt när vi körde dit gick dock att få upp och vi fick en rutt att följa. Min sambo började söka på nätet och när han fick täckning i korta stunder upptäckte vi att strömavbrottet var mer än lokalt, hela Iberiska halvön var nersläckt. Vilket ni nog känner till vid det här laget. 

Det var bara att gilla läget och åka mot Albufeira. Vi stannade till vid en läcker strand som jag markerat tidigare att vi skulle besöka. Här slog vågorna in med häftig styrka. 

Så här såg stora delar av kusten ut i södra Portugal. Dramatiska klippor med formationer i vattnet. Vinden slet och rev i våra kläder och jag hade ständigt hår som fladdrade framför kameran.

Vi stod högt upp och jag betraktade det som att stänkrisken var låg...

...ända tills den där sjunde vågen vräkte in och skvätte vatten högt upp över platsen där vi stod. Nu började det bli dax att fara mot staden och vårt boende för att se över vad vi kunde få tag i för slags middag. Med kortfattad information från BBC och SVT hade vi insett att det nog skulle dröja innan vi fick ström.

Tillbaka i Albuferia passerade vi stängda butiker och utanför restaurangen där vi ätit kvällen innan satt personalen utanför. Killen i mitten serverade oss dagen innan. Några enstaka ställen kunde servera mat t ex stenungsbakad pizza och det fanns nog några kök som hade gasspisar. Men nu behövde vi bli mer sparsamma med de kontanter vi hade. Alla uttagsautomater var förstås nersläckta.   

Den lokala mataffären hade öppet och här var kommersen i full gång. Det var helt mörkt inne i butiken (där maten fanns) men till höger, långt in, kan man skymta en kille som står och lyser med en ficklampa. På så sätt kunde vi hitta bröd, frukt, choklad samt ostar och en typ av korv som var både torkad och rökt, sånt som vi bedömde var OK att äta. Här fanns förstås även både öl och vin. 

Vi hade en uteplats och ett fullt utrustat kök så det var bara att duka upp. Det fanns tyvärr inte några lämpliga grönsaker i butiken, för gurka och tomater hade höjt denna måltid. Det var också fridfullt tyst då karaokebaren och sportpuben vid torget förstås inte var igång. Telefonerna fungerade givetvis inte heller och vi kunde bara spekulera i hur länge strömmen skulle vara borta (och vad det berodde på). Vi kunde också glädjas åt att vi hade riktiga nycklar där vi bodde, inte hade rum på 23:e våningen och att Albufeira går att köra runt i utan trafikljus. Strömmen kom ca 22:30. Nästa dag tog vi ut mer kontanter,..."Cash is king".

Hej så länge,

Lena

Jag blev också helt förförd av de rosa blommorna

Det var visserligen mulet men jag kunde inte motstå de blommande träden.

Jag behöver inte åka till Stockholm, de står på parkeringen utanför jobbet. Väldigt enkelt alltså.

Så här blev min tolkning av det rosa blomsterhavet, med 100 mm makro.

Nu tar jag paus ett litet tag från bloggen, för jag kommer (förhoppningsvis inte) i närheten av en dator under den kommande veckan. Fast telefonen är ju med...

Gulligt att dessa träd blommar även på stammen.

Hälsningar Lena

Ljuset betyder väldigt mycket...

Ljusets betydelse är knappast något jag behöver nämna på denna sida, men ibland blir det verkligen uppenbart. Svärföräldrarna hade läst min blogg och fastnat för Gysinge Herrgård med omnejd, som jag visat ett par gånger. I födelsedagspresent bjöd de oss därför på en herrgårdsmiddag med övernattning, vilket var mycket trevligt. Eftersom vi bodde på stället kunde jag också smyga upp innan soluppgången och gå ut med kameran. Det var krispigt kallt på morgonen, men solen var på väg. 

Precis i soluppgången kan man fånga riktigt udda bilder. Här är det tre gäss på väg in för att landa och solens första strålar får dem att lysa mot den mörka bakgrunden. 

Här har de hunnit lite längre och man kan se solen som får trädens grenar att lysa i bakgrunden. Jag stod ensam ute på en udde och spanade. Det var helt tyst och jag njöt av stunden.

När ljuset nådde vattenytan blev dessa två gäss stjärnor i morgonens föreställning.

Sångsvanarna kom på god andraplats. 

Några fler sångsvanar har anslutit.

Kniporna befann sej fortfarande i skugga men de får vara med ändå.

Här bröts lite av den magiska stämningen och tystnaden, men jag var fortfarande helt ensam.

Vitsipporna hukade i den kyliga morgonluften.

Gysinge herrgård i tidigt gryningsljus fotograferad med 100 mm, den kortaste brännvidd som jag hade vid tillfället. Min sambo och mina svärföräldrar sov fortfarande gott i sina sängar när jag tog denna bild.

Det finns många fina byggnader runt herrgården.

Innan frukost hann jag med en kort tur med bilen, men det magiska gryningsljuset hade passerat. Jag hade nu varit vaken sedan 05.00 och hallucinerade nästan bilder av den stundande frukostbuffén. Vi hade bestämt att mötas 09:00 men 8:45 lyckades jag få med mej min sambo till matsalen. Gissa hur gott den frukosten smakade.  

Hälsningar Lena

Sista blåsippan

Jag är inte så noga med att bilder ska publiceras i rätt tidsordning och ibland glöms en del bort, även om jag nog hade en tanke att jag skulle visa dem. Blåsippor är ju givna på våren och en varm, fin kväll gick jag ut ganska sent för att fånga några i det varma solljuset. 

Tiden var knapp och jag hade tagit en gammal kamera (7dMkII) för att kunna använda mitt Tokina 10-17 mm som har en riktigt kort närgräns. Kameran har inte vinklingsbar skärm och dessa sippor stod i nedförsbacke. Det blev en obekväm utmaning. 

Det här var en av de sista bilderna jag tog innan solen började gå ner så mycket att denna plats förlorande sin magi. 

Jag var ute till solen gick ner helt.  Så vitt jag minns var det vardag dagen efter och jag gjorde inte så mycket med dessa bilder. Tur att jag har bloggen så jag kan ge dem lite nytt liv i efterhand.

Påsken är slut och i morgon är det vardag igen.

Hälsningar Lena

Påsk

På skärtorsdagen sken solen och det var varmt. Det lovade mycket gott inför helgen. Vi satt ute i växthuset med en trevlig påskdrink baserad på bl a rabarbersirap (från förra årets rabarber).   

De små påskliljorna blommade stämningsfullt. Värmen i veckan hade gjort att det inte fanns några påskliljor att köpa som inte redan var för utslagna eller t o m börjat vissna. Jag hittade dock dessa små som fortfarande var fräscha och hade börjat slå ut i växthusets värme. 

Påskens godaste middag avnjöt vi redan på skärtorsdag. Rådjurssadel med karljohansvamppure, friterade jordärtsskockor (nyskördade) och en rödvinssås smaksatt med rödbetor och svarta vinbär. Jag är inte van att laga till rådjur, men det här blev otroligt gott.  

Sedan övergick påskvädret till att bli mera blött, men det var ju behövligt. En tur i trädgården på långfredagen gav ett par bilder på rådjurssäkra blommor och ett par små spindlar som vaknat till liv. Här är den första.

Den här var pytteliten och satt i en påsklilja. Tulpaner har jag slutat plantera för flera år sedan. 

Den kvällen blev det stekt hälleflundra med rödbetor, sparris och riven färsk pepparrot samt kokt potatis. Såsen var effektfullt rosa av passerade rödbetor och innehöll dessutom rejält med smör, annars hade det här nästan kunnat passera som nyttigt. 

Påskafton var den stora familjesamlingsdagen med en lång påsklunch hos svärföräldrarna i Eskilstuna. En lunch som gjorde att man inte behövde äta mer den dagen.

Påskdagen åkte jag till Högbo för att titta på konst. Nu regnade det. Inledningsvis lätt regn men det tilltog under min vistelse där. Det här är gruvstugan där Ing-Marie Sjödin visade sina akvareller på övre plan. Dessutom kunde man köpa gott fika här inne. 

Innan jag kom fram till Gruvstugan passerade jag en glashytta och gick förstås in där. Det var mysigt varmt inne i både hytta och butiksdel. 

Inne i Gruvstugan är det också mysigt men belysningen är inte anpassad för att visa konst. Det får man lösa tillfälligt med lampor så gott det går. Här sitter Ing-Marie med några av sina alster. Där det är lucka har en köpare fått ta med tavlan.

Här säljs ytterligare en tavla och jag åkte själv hem med ett original signerat Ing-Marie. Jag hade ett perfekt ställe att sätta den på. Det fanns förstås många olika utställare i de olika byggnaderna i Högbo bruk under samlingsnamnet Gästrik konst. Jag vandrade runt och tittade på alla. 

Trots det bedrövliga vädret och endast några få plusgrader i Högbo, kan man se att våren är på god väg även norr om Dalälven och att trädens blad börjat spricka. Jag åkte hem i den strida ström av hemvändande fjällresenärer som pressade upp tempot i blötan på E4. Väl hemma var köksgolvet nyoljat och där lär det inte gå att göra så mycket resten av kvällen. Det lutar åt pizza direkt ut kartongen. Men golvet ser mycket fint ut. Glad påsk!

Hälsningar Lena