Möten i skogen

En rad med små gömslen i den finska storskogen. Platsen ligger bara någon kilometer från ryska gränsen, eller snarare gränszonen mellan Finland och Ryssland. Ni som har följt min blogg ett tag känner kanske igen dessa små "lådor", för jag har varit här förut. Det är Lassi Rautiainens gömslen utanför Kuhmo.   

Gömslena ser lite olika ut och det finns en-, två- och tremansgömslen i skogen. Ovan ett gömsle för två till tre fotografer som kallas Caravan, titta extra noga så förstår ni varför. Jag var här med min sambo 2023 och hade några fantastiska dagar, men det var ett djur som vi inte fick se. Det ligger överst på min önskelista och har så gjort väldigt länge. Eftersom det här är det säkraste stället att möta dessa djur åkte jag tillbaka. En resa som jag bokade in för mer än ett år sedan. 

 Jag hinner precis rigga kameran i gömslet innan den första björnen dyker upp. De vet att det finns godsaker i skogen och när den gamla Pajeron lämnat, som vi åkte med ut hit, kommer de tassande tämligen omgående. Det kommer flera olika individer, men den här blir en av mina favoriter för den är inte så mörk och dessutom lätt att känna igen med den ljusa pälsen över nacken.

Det är främst stora hannar som kommer och de jobbar som bäst på att äta upp sej inför vintervilan. De är riktigt tunga vid det här laget, antagligen runt 300 kg.

Det händer också att de kommer väldigt nära gömslet och då går det utmärkt att använda en vidvinkel i "golvgluggen". Jag hade dock ingen golvglugg i mitt gömsle så det här är taget med 100 mm när den passerade precis framför. Man hör andetagen från de stora djuren och om de stannar och sniffar, en speciell känsla. Men det var ju inte björn som jag åkte hit för, så jag fortsatte spana ut i skogen...

 Jag skymtar en rörelse mellan trädstammarna från ett djur som är betydligt mindre än en björn och den är ljusare, så det är inte en järv. En ljus, brungrå varg kommer smygande och stannar precis i en lucka mellan träden. Jag kommer på mej själv med att hålla andan. 

Vargen är betydligt försiktigare än björnarna och den avvaktar för att se om det verkar lugnt innan den kommer närmare. De stora björnarna har tillfälligt dragit sej undan. Jag följer vargen i sökaren...

" - Skulle jag vara ett hotfullt rovdjur, näe....jag är bara en näpen liten varghona som vill åt laxhuvudena som ni gömt" . Jag får senare veta att det är flockens alfa-hona som kommer mot oss i gömslena denna kväll. 

Jag försöker hålla koll på den ljusa vargen och samtidigt spana genom det lilla fönstret ut över skogen. Det kommer en till varg, betydligt mörkare och mer "varglik". 

Den här vargen är grövre och otroligt vacker. Det är flockens alfa hanne och han lever upp till sin roll med perfektion. Han kommer också att visa vad det är som verkligen gäller vid ett senare tillfälle.

Andäktigt försöker jag hålla koll på båda vargarna. De möts vid ett tillfälle men inte utanför mitt gömsle. Jag ser dem tillsammans en kort stund, men sikten är delvis skymd och det blir inga bilder från mötet. 

Den ljusa vargen kommer närmare och hittar en och annan godbit som björnarna inte hunnit glufsa i sej.

Hon bjuder t o m på porträtt. Bilden är visserligen tagen med 500 mm, men den är endast måttligt beskuren i kanterna. Det här mötet översteg mina vildaste fantasier och jag är trollbunden.

Den tjusiga hannen kommer också riktigt nära. Den här bilden är beskuren till stående format. Jag har låtit vargen vara i visst mörker, för det var så jag upplevde det. Det skarpa solljuset ställer till en del för oss fotografer då djuren rör sej mellan trädstammarna som nästan är svarta.

Den kaxiga alfahannen hade också en mjukare sida och kunde helt plötsligt se betydligt mer hundlik ut. Men det var ett kort ögonblick och helheten talade ändå sitt tydliga språk.

Vargarna var hela tiden på alerten och här kommer det något stort lufsande i skogen. Dags att slinka iväg.

Björnen med smeknamnet "The Boss" gjorde entré och då backade alla andra undan. Vargarna lämnade oss för den här gången, men det skulle bli fler möten innan resan var slut. Solen gick ner och till slut var det bara nötskrikor kvar som letade efter smulorna, vilket faktiskt också bjöd på viss underhållning. 

Hej så länge,

Lena 

I den östfinska taigan

Efter sex dagar i den östfinska taigan är jag nu tillbaka till vardagen. Jag fick uppleva en rad olika spektakulära möten.

Men också långa stunder då jag bara satt och tittade på naturen eller strövade i riktigt gammal skog. 

Vi det här tillfället imponerade den gamla havsörnen när den flög ifrån ett gäng korpar genom att kryssa mellan tallstammarna. Vingspannet på en havsörn är trots allt nästan dubbelt så stort som på en korp.

Hej så länge,

Lena

Även gäss kan få lite guldkant

En fin kväll förra veckan åkte jag ut för att om möjligt få se tranorna flyga mot en vackert färgad himmel. Tranorna kommer dock inte förrän solen gått ner så jag kunde ta det lugnt och titta på annat t ex vitkindade gäss. Det gick stora mängder på stubbåkrarna och det låga solljuset fick dem att "bada i guld".

Jag blev kvar här en lång stund med gässen som omväxlande anlände och lämnade. 

Jag lämnade gässen och promenerade vidare ut till ett fågeltorn.

Från tornet kunde jag inte motstå en flock med nötkreatur som rörde sej långsamt i motljuset. 

Jag hade bara en kamera och ett objektiv med, så detta är ett panorama av sex stående bilder. Jag hörde tranor på avstånd med de hade inte kommit några inflygande ännu. 

Jag fick nöja mej med gäss och testade en bild rakt mot solen, fast den strålade lite väl mycket för att det skulle vara optimalt.

Det var också en annorlunda ljusfenomen på himlen, som jag vet att någon har skrivit om här bland bloggarna förut (kanske Måns). Mer än så här blev det i alla fall inte. 

Det fanns förstås mängder med gäss om jag vände mej ut mot vattnet, men jag hoppade över dem denna gång. Det här tror jag är kärrsnäppor. Ett helt gäng flög förbi precis innan solen gick ner helt. 

Ganska många tofsvipor var också uppe och flög en sväng men kom tillbaka och landade igen. 

Solen gick ner och till slut kom det tranor. De riktigt stora grupperna kom dock inte i den riktning där ljuset var som finast.

Några kom i alla fall förbi och gav lite höststämning, även om det var en ljum kväll och nästan vindstilla. Vi visar gärna vårtecken, men det här är ett hösttecken för mej.

Hälsningar Lena 

Sommaren kom på återbesök

Sommaren kom verkligen på återbesök med strålande sol och runt 25 grader varmt i helgen. Jag hade lagt undan mina shorts men fick plocka fram dem igen. Grannen  bjöd på självplock av björnbär och jag gick över till dem med en pyts för att plocka lite. Där möttes jag av ett inferno av fjärilar och vände direkt för att hämta kameran.  

Här ser ni orsaken. Förutom en massa fina björnbär låg det övermogna plommon på marken och gissa om fjärilarna gillade dessa. Att plocka lite björnbär tog mycket längre tid än jag hade tänkt.

Dessutom fick jag sällskap av en charmerande katt som undrade vad jag gjorde i hennes trädgård. 

Kanske bidrog alla de fantastiska dahliorna till att fjärilarna hade samlats i denna trädgård. Jag har inte testat att odla dahlior ännu, men jag vet att Peter har många fina (som hans fru har drivit upp  :-)

I vår trädgård märks det att småfåglarna börjar komma på besök och kolla om restaurangen inte ska öppna snart. En fin rödhake kom och tog för sej i badet. 

Eftersom sommaren trots allt lider mot sitt slut blev det förstås en hel del skördat i helgen. Jag ska dessutom ut och resa nästa vecka, så det gäller att ligga lite i framkant med det som behöver tas om hand. 

Det blev sålunda ett kok tomatsås, en sista gurkinläggning innan vi rev plantorna och en omgång chilimarmelad. Därtill var våra middagar i helgen helt avpassade till det som skördades som t ex grönsaksgratäng med aubergine, tomat och paprika samt delikata fyllda pannkakor med grönsaks och kantarellstuvning.  

I morgon börjar en ny arbetsvecka, men jag ska bara jobba måndag, sedan ha en vecka sen semester... 

Hälsningar Lena

Renhållarna, del II

När hyenorna slutligen hade gett upp kunde de bevingade asätarna återgå till sitt frukostmål. 

De bråkade med varandra...

...och utmanades ideligen av kråkorna.

Plötsligt skymtade vi ett annat fyrfota djur på högerkanten. En schakal, (antagligen en ung schabrakschakal). Den spanade lite oroligt i början och tvekade. 

När den förvissat sej om att hyenorna var borta traskade den in på åtelplatsen för att se vad som fanns.

Helt utan förvarning klippte den till en förbipasserande gam i rumpan, som förnärmat flaxade iväg. Den jagade inte efter gamen och det blev inga märkvärdiga bilder, men det rök en fjäder.

Sedan tog den för sej av det som bjöds. Med en mindre och smalare nos än hyenorna kunde den ganska lätt plocka upp godbitar mellan gallerspringorna. 

Trots det initiala utfallet mot gamen var den inte särskilt kaxig och här blir den skrämd av en kråka. Den betedde sej lite ogenomtänkt och det, i kombination med den smala kroppsformen, jämfört med en individ som dök upp senare, gör att jag tror att det här var ett ungdjur. 

Eftersom schakalen inte var särskilt störande kunde gamarna nästan äta ifred. Här fanns det mat som även kråkorna ville komma åt.

Vilket de också lyckades utomordentligt bra med.

Här var det dock inte frågan om det. Gamarna som började bli mätta la sej ner och då var det vissa av kråkorna som inte kunde låta bli att vara framme och nafsa i fjädrarna, inte bara i stjärtpennor.

Det var inte uppskattat.

Ett nytt tjuvnyp och den gav sej inte förrän gamen var uppe på fötterna.

En av de stora fåglarna kom fram till gömslet och hälsade på oss. Det kändes så i alla fall. Vid det här laget hade jag sett dem lyfta fötterna, en i taget, mot varandra åtskilliga gånger. Jag uppfattade det inte som en aggressiv handling, utan mer som ett sätt att visa upp sej och hur stora fötter de hade.  

Jag tyckte att asätargömslet var så otroligt spännande och lyckades få en sittning till en morgon då det var ledigt. Det framgick att det var ganska stor variation mellan hur mycket aktivitet det var mellan olika dagar och andra besöket hände det inte alls lika mycket. Hyenorna kom t ex inte och inte heller vårtsvinet som blev putsad av kråkorna. Däremot dök det upp en schabrakschakal som var större och tuffare än den vi såg första dagen. Det ledde till en rafflande händelse som får avrunda denna blogg.

Det var betydligt mer gamar denna morgon och den här schakalen drog sej inte för att utmana de stora fåglarna. 

Den inväntade ett bra tillfälle, högg tag i stjärten på en gam och drog.

Reaktionen blev omedelbar.

Gamen vänder i luften och går till attack!

Den slår ner på schakalens rygg med sina imponerande fötter...

...trycker till med sina 4-5 kg. Men, notera att den inte pressar inte in klorna. Eftersom gamarna i första hand äter as och inte jagar som andra rovfåglar kan det t o m vara så att den saknar förmågan att pressa in klorna i "bytet" när den slår ner. 

Den tar istället avstamp på schakalen och lättar, vilket ändå verkar vara en obehaglig övning för anfallaren. 

Den ger också en minnesbeta med näbben och får stöd från en polare i gamflocken. Schakalen drar snabbt från platsen med svansen mellan benen. 

Den drar dock inte långt och bara minuterna efteråt har den ruskat av sej mötet med gamen. Den är på gång igen men den tränger sej på något diskretare denna gång. Gamarna är många och schakalen är inte särskilt stor, 10-14 kg enligt Wikipedia, vilket kan jämföras med vuxna hyenor som kan komma upp i 60 kg.

När våra tre timmar i gömslet lider mot sitt slut verkar det ändå som att alla har fått i sej så de är nöjda. 

Hälsningar Lena

PS. Jag har en hel del bonusbilder från detta ställe, på djur som jag inte visat. De kanske dyker upp i en framtid blogg, när det inte blir så mycket nytagna bilder.