Clownfiskar - den här tiden för fem år sedan...

Det är sällan jag gör den här typen av tillbakablickar, men i brist på värme och färg tänkte jag tillbaka på vad vi gjorde denna vecka för fem år sedan. Vi var ute på vår längsta gemensamma semesterresa någonsin och befann oss just då på en dykbåt på yttre Barriärrevet i Australien. Där mötte vi bl a de charmiga clownfiskarna, som lever i symbios med stora anemoner och därför också kallas anemonfisk. 

Det finns olika arter av clownfiskar och på första bilden samt ovan är det en vitpannad clownfisk. Den här anemonen har en röd undersida som kan bli mycket effektfull om man får med den på bild. Det är sällan man ser dem helt hoprullade som på första bilden och det vanliga är att man bara ser ovansidan med tentaklerna.

Den vitpannade clownfisken kan vara orange eller rosa, osäkert om det är två olika arter. Det beror mycket på ljuset man har med sej och hur man vitbalanserar sina bilder. 

Clowfiskar är lika med Nemo för de allra flesta, men det finns ett 30-tal olika arter av clownfiskar och de ser lite olika ut. Jag är inte säker på vilken art detta är. Det kan vara en Barriärrevsclownfisk eller en Clarks clownfisk.

Så här kan deras "hemanemon" se ut. Den här bilden är tagen med 12 mm och kraftig beskuren. Jag visar den för att ge er en bild av hur miljön ser ut. Annars är det mera lämpligt att använda makro när man fotar dessa fiskar. De är ofta ca 10-12 cm långa men juvenilerna är betydligt mindre.

De lurar inne bland anemonens brännande tentakler, som fungerar som ett skydd för fisken (den bränner sej alltså inte). Inom en grupp clownfiskar är det bara de två största som är fertila. Den här lite mer orangeröda är troligen en Australisk clownfisk. 

Det här är ett annat exemplar av samma art. Om honan i ett par skulle dö kan hannen byta kön och bli en hona. 

Det här är en juvenil "saddleback" clownfish. Den är väldigt liten och den konstiga placeringen i bilden är för att den kom med av misstag. Bilden är rejält beskuren. 

Det här är Nemos artfränder, vanlig clownfisk eller Ocellaris clownfisk. 

Det blir mycket kurragömma när man fotar clownfiskar. Den rör sej runt i anemonen och tittar fram här och där. Man blir ofta "liggande" i vattnet vid anemonen  (utan att komma åt tentaklerna) och det brukar bli mängder med bilder där bara ett fåtal klarar granskningen i datorn. Det tjocka orangebruna i bilden är anemonens munöppning. 

Här ser man munöppningen tydligt i mitten. Clownfiskar är stöddiga små fiskar och sträcker man fram ett finger mot dem eller för nära deras anemon kan de göra ett utfall och hugga till. De kan också simma fram till en dykare och titta rakt in i masken, som för att kolla om det finns något därinne. 

Jag fick en bild med två skarpa clownfiskar som tittar fram bland tentaklerna. Ni som följer min blogg har nog sett den tidigare. Alla bilderna är tagna långt ut på de yttre Barriärrevet, dit bara två dykoperatörer åker med sina båtar. Man ligger ute minst fyra dagar, men vi var där en dryg vecka. Bilderna är tagna under olika dyk på mellan 15-30 m djup, med 60 mm makro (utom första och femte bilden) på en Canon 7D mkII med dubbla blixtar.

Hälsningar Lena

Stjärtmesar!

Trots duggregn och ISO 5000 förhållanden gick jag ut på lunchen för att kolla in fågelmatningen i skogen endast några minuters promenad från jobbet. Stjärtmes har rapporterats från matningen i stort sett varje dag i Artportalen och jag behövde inte vänta många minuter. De kom en flock på 6-8 stycken, de åt intensivt på talgen under ivrigt "svirrande" (ljud) och drog.  

Men de kom tillbaka. Ungefär var 10:e minut kom hela gänget och jag stannade i 30 minuter dvs jag fick tre möten med dessa bedårande småfåglar. Föga ovetenskapligt tror jag att deras huvuduppgift i livet är att vara söta. 

De satt korta ögonblick på pinnar runt talgbehållarna och hukade lite i regnet...

...tittade på tunga vattendroppar som föll...

...och pratade med varandra. De snackar hela tiden och ljuden är ofta ett svirrande läte, inte så högt men man hör ändå när de är på väg in mot matningen. 

Det är en stor fågelrestaurang med många olika rätter på buffén. Alla vanliga småfåglar är förstås på plats men jag la inte så mycket energi på dessa. Denna nötväcka satte sej dock fint framför mej och den kunde jag ju inte motstå. Jag såg också blåmes, talgoxe, koltrast, större hackspett, svartmes, rödhake (på långt håll), grönsiska, grönfink, en-eller talltita, ett stort gäng björktrastar som passerade och...

...trädkrypare. Den ser jag inte så ofta därför blev det några bilder på denna fågel som är rätt svår att få syn på då den klättrar på en trädstam.

Om den däremot klättrar på sidan av stammen, så man ser den vita undersidan, hittar man den direkt.

Det rapporteras också kungsfågel vissa dagar i denna matning, men jag varken såg eller hörde någon. Man måste nog ha tid att stanna längre än jag hade. Jag var ändå väldigt nöjd med stjärtmesarna för det var första mötet för i år. 

Ljuset i skogen är däremot ännu mer bedrövligt än hemma i trädgården. Även om jag skulle återvända hit en dag då solen lyser ligger platsen bakom en ås och det är bara en kort stund på förmiddagen som det kan sippra in lite ljus bland automaterna. Annars skulle man kunna få fina flygbilder här, men då krävs ju minst 1/2000 s med dessa små tättingar. 

Hälsningar Lena

En liten strimma ljus

Fotovädret har inte varit optimalt på sistone men i söndags tittade solen fram på eftermiddagen. Ganska sent, vid tvåtiden, tittade jag ut på fågelbadet och insåg att från en sned vinkel i köket fick jag en strimma sol genom häcken bakom badet.  

Hela vår tomt ligger annars i skugga så här års på vintern, men just här når solen ner under ca en halvtimme. En svartmes kom ner för att dricka och gav ifrån sej en liten strof.   

När jag tog den här bilden insåg jag att jag måste gå ut och flytta på stenen i badet. De små fåglarna vill inte gå i om det är för djupt, därav stenar i fågelbadet. 

Jag passade också på att flytta min portabla matstation så den hamnade i ljuset. Jag tänkte att någon liten fågel kanske kunde sätta sej där motljuset var som finast, på den gröna mossan.

Men nej, de satte sej högst upp i restaurangen. Jag borde ha riggat med bordsmargarin där jag ville att de skulle sätta sej, men det får bli en annan gång. Tiden var knapp om jag skulle få några bilder.

En blåmes slog sej ner i badet och de är minsann redan igång med sången. Tyvärr missar man ljudet när man sitter inne. Jag kan inte fota i denna vinkel ute, för jag kommer för nära.

Blåmesen sköljer strupen för att ta nya tag med sången.

Men den ser också lite badsugen ut...

Den kliver ner på en annan sten som ligger strax under ytan. Badet är fullt efter de senaste regnen och den vill inte ha så djupt badvatten.

Sen blir det bada av!

I det här läget kom jag på att jag kan ju testa att underexponera rejält för att framhäva vattendropparna extra i motljuset. 

Jag gick från 1/500 s till 1/1250 s. Nu önskade jag förstås också att badet hade varit större, eller i alla fall längre i djupled. 

Blåmesen badade av hjärtans lust.

Nu återstod bara minuter av ljuset och min lilla fotostund genom köksfönstret. Jag trodde aldrig att det skulle gå att fota så snett genom treglasfönster och i motljus dessutom. Man vet ju dock inte förrän man har testat. När solljuset blir starkare och solen står högre på himlen när den passerar denna glipa, mellan grannens hus och växthuset, kommer nog förutsättningarna att ändras. 

Avslutar med en talgoxe som tog det lite mera piano. Min solstrimma var på väg att försvinna, men den här vinkeln måste jag testa fler gånger. 

Hälsningar Lena

Mera hägrar

Det blev en extra tur till hägrarna medan det fortfarande var vinter i området. Jag hade sett på SMHIs prognos att snön skulle tina bort den kommande veckan. Jag köpte därför färsk strömming och övertalade min sambo att han måste följa med för att kasta fisken till fåglarna. Det går undan när man bjuder på godsaker och man hinner inte med om man kastar fisken själv. 

Vi gick till ett ställe där jag kunde få snö i bakgrunden och där satt det en ensam häger. Den första fågeln hann inte mer än plocka åt sej strömmingen förrän det landade en konkurrent.

Har man lyckats ta en liten filé gäller det att ducka...

...och finta bort den inkommande hungriga hägern med en hastig manöver. 

Det är en fin vinterdag med någon minusgrad och det är mängder med folk vid Råstasjön. Hägrar, som normalt är väldigt skygga, passerar på låg höjd mellan människor, hundar och barnvagnar. 

Vi har bara hunnit kasta två strömmingar och det har redan samlats lite för många fåglar.

Det uppstår en kort närstrid och även om det är trädridå i bakgrunden gillade jag blicken på dessa två.

Mötet var över på ett ögonblick och de landade i snön. "-Finns det mer fisk?"

Det kom fler hägrar inflygande. Notera ögonens placering som gör att de kan spana nedåt, mot marken. 

På ett ögonblick så var det fullt hus! Det här är inte riktigt vad jag vill ha men de små fiskfiléerna var åtråvärda.

Det var svårt att få till bilder med så många fåglar och fyra är definitivt för många.

Tre kan fungera och här har två av dem lyckats hugga tag i samma strömmingsfilé. Om jag hade planerat detta bättre hade vi haft hel strömming med oss, nu fick jag ta filéer för det var det enda som fanns.

Helst vill jag bara ha två hägrar som interagerar och det var inte lätt att få till denna gång. Men man kan fixa en del i PS efteråt...vilket jag gjort på denna bild. Sen är det problemet med att få snö att se ut som snö, utan att få helt fel färg på hägrarna. Om man vitbalanserar så att snön bli vit blir hägrarna bruna. Jag justerar på flera ställen men får alltid lite blåstick i snön om hägrarna ska vara blågrå, vilket jag föredrar.  

Ett alternativ är att göra bilderna svartvita med en mycket svag blå ton, för jag vill ha kall grå färg. Det fungerar ibland.

Den här bilden blev bättre i svartvitt än i färg och bättre än den ovan (tycker jag). Men det kan också vara en vanesak. För mej är hägrar på snö inte svartvita, men jag kan tänka mej att några av er tycker att det är självklart att de gråsvarta fåglarna på snö gör sej bäst utan inslag av färg.

Hälsningar Lena

Full fart på hackspettarna

Vi har flera större hackspettar i skogen bakom huset och de besöker oss regelbundet. Några har listat ut hur man kan tränga sej in genom nätet som skyddar talgblocket (och de små matgästerna) för att komma åt det godaste i restaurangen. Just nu är de väldigt aktiva med att både trumma och jaga varandra. 

När jag la ut jordnötter och skalade solrosfrön på stubben kom det snart en hanne på besök. Snön på stubben har jag lagt dit för att dölja maten, i övrigt är det fortfarande en del snö kvar på denna sida av tomten. Jag var inte riktigt beredd på detta besök, så snabbt, och hann inte mer än få fokus på herr Hacke innan det flaxade till...

...och fru (eller möjligen fröken) Hackspett kom farande ner mot stubben. 

Kameran var inställde på 20 bilder/s men det blev bara två med godtagbar skärpa på i alla fall en av fåglarna. Det gick oerhört fort och det blev bara åtta bilder totalt då båda fåglarna är med i bildfältet. 

Hon slog sej ner ett kort ögonblick...

...men det var inte för att äta. Här är det fokus på någonting helt annat. Även om jag ser denna aktivitet hos hackspettarna om jag går ut på tomten, är det här första gången jag får det på bild. 

En annan charmig gäst som dök upp flera gånger denna dag var tofsmesen. Det är inte en särskilt vanlig gäst i restaurangen nuförtiden. Vi hade betydligt fler när vi nyss hade flyttat in för 20 år sedan. Nu har den börjat dyka upp igen och det är vi förstås väldigt glada för.

Hälsningar Lena