Vanlig, men ändå ganska ovanlig...

Efter middag och lite småprat i köket går vi ut igen. Nu har solen gått ner och man måste ha pannlampa för att hitta fram till gömslet i skogen. Nu prepareras ett par valda matplatser med något helt annat, nämligen honung. Styrka och riktning på ljuset ändras också. Det är mörkt och fotografering med vanliga kameror skulle inte vara möjlig utan belysning. Sedan blir allt stilla. 

Jag sitter ensam i gömslet och det händer absolut ingenting, alla fåglar har gått och lagt sej. En skogsmus som hastigt rör sej mellan två stubbar får mej att piggna till. Det går ytterligare en timme...jag har fått veta att det kan dröja till sent på natten, om den kommer över huvud taget. Men tjugo över nio ser jag något skymta i mörkret under en stor gran, jag får syn på de ljusa öronen... 

En mård smyger fram i ljuset från den vänstra strålkastaren. Jag håller nästan andan när den smyger fram till en stubbe som jag vet är preparerad med favoritgodiset. 

Den är mycket vaksamt och stannar upp mitt i rörelsen. Även om jag sitter bakom glas är jag glad att min kamera inte ger ett enda ljud ifrån sej när jag tar bilder. 

Mården vet ju att det finns godis här och när den förvissat sej om att det är lugnt börjar den slicka i sej den söta honungen. Mården är en köttätare, men på sommaren äter den också bär och det är kanske därför som den gillar det söta.

Det är lite hundvalp över detta djur, men mården är inte ett hunddjur och ska inte förväxlas med mårdhund. Den är inte heller särskilt ovanlig i skogen, det finns uppskattningsvis ca 100 000 i Sverige. Men det är inte så vanligt att få se den då den är utpräglat nattaktiv och trivs bäst inne i skogen, där den känner sej säker. 

När den är klar med stubben försvinner den iväg i den mörka skogen. Jag sitter åter och tittar på den öde åtelplatsen, men nu är jag upprymd över att ha fått se och fotografera en mård. Den stod högt upp på önskelistan då jag körde ner till Skåne denna helg. Ganska precis klockan elva kommer den smygande igen och nu går den upp på en plattform där det finns mer honung, men också köttstycken som vråkarna inte ätit upp.  

Här är det soft medljus men också en strålkastare som ger motljus och får den glansiga pälsen att skimra runt djuret. Jag noterar senare att den har två fästingar i örat. Skånsk vinter räcker tydligen inte för att ta död på dessa små otrevliga djur.

Den hittar nästa honungsgömma och tar för sej. Det finns två individer i området. Mården har revir, men de kan överlappa om det är olika kön. När jag kollar örat på de första bilderna har den fästingarna på samma ställe, så det är samma individ som kommit tillbaka för en andra måltid. 

Den slickar sej om munnen ibland men jag har tiden 1/200 s, för det är rätt mörkt, och de flesta av dessa bilder blir inte skarpa. Jag har fortfarande det fina Canon 100-300 mm objektivet (som jag fått låna) på kameran, men då mården inte är så stor har jag satt på en 1,4 extender och då blir bländaren 4.

Den stannar ganska länge och jag kan njuta av att bara titta på den när den snaskar i sej sötsakerna. 

Med jämna mellanrum tittar den upp och det känns som att den vet att jag sitter där. 

Mården har ätit desserten först och tänker sedan hugga in på huvudrätten, som är ett fettrikt köttstycke som vråkarna inte lyckats äta upp eller bära med sej. 

Den hugger hela stycket och smyger iväg i natten. Den här kommer ju inte att komma tillbaka igen och även om det skulle kunna dyka upp en annan individ väljer jag att avsluta för kvällen. Jag sitter dock kvar ytterligare en halvtimme för säkerhets skull. Då kan jag också vara rätt säker på att mården har ätit upp och antagligen befinner sej en bra bit från gömslet. Jag vill ju inte störa den på maten i onödan. 

Hälsningar Lena

Vråkbråk och spökvråk

Anledningen till mitt besök i Skåne under helgen var att sitta i gömsle och bl a titta på vråkar. Just på denna plats är det "vråkgaranti" och jag fick njuta av flera olika individer, fler än jag kunde hålla koll på. De hade förstås sina vanliga "hang-arounds" med sej.

Jag visste att det antagligen skulle komma ner flera vråkar samtidigt och en sån här pose tyder ju på att någon mer är på ingång, eller passerar. Själv kunde jag inte se trädtopparna för gömslet har ett utskjutande "solskydd". 

Vi sitter bakom glas och här kom jag också med själv när jag tog bilden. Den vita utskjutande delen skyddar mot reflexer i glaset som uppstår när solen lyser, som den råkade göra en dag. Till höger kan man se två strålkastare som gör det möjligt att fotografera actionbilder i skogen, även om det är mulet eller regnar.

Glaset gör också att man kan hålla en hyfsad temperatur i gömslet och fåglarna kommer riktigt nära, för man stör dem inte lika lätt som i ett gömsle med öppna fotogluggar. Det främre bordet är en småfågelmatning och ni kan se en domherre till höger. Det har dock varit en rovfågel där och gjort en rivstart, så mossan har rörts upp en del. 

Det var mulet under min första eftermiddag i gömslet och det föll ett lätt duggregn under en kort stund. Vråken till höger har säkert ätit i minst 20 minuter när den vänstra landar. Jag fick förstås bara med halva fågeln i landningstillfället. Jag hade inte hunnit lära mej var de troligen skulle komma och det går fort, även med dessa stora fåglar. Det uppstod en spänd stämning när den nya vråken landat...

...innan den som redan satt där gjorde klart att den inte var välkommen. 

Sen kunde den lugnt återgå till sitt skrovmål. 

Jag insåg när jag satt och tittade på dessa vråkar att de kan se väldigt olika ut. Den här tyckte jag var riktigt fin med det ljusa mönstret på bröstet.

Det fanns också väldigt mörka exemplar. Den här har dessutom en liten vit fläck på huvudet. 

Här fanns också två individer som var väldigt ljusa. Det här är samma fågel i två olika poser. Att få se och fotografera en ljus vråk, som ibland kallas "börringevråk" stod på min önskelista inför denna helg. Peter har visat en sån här vråk i en blogg. Jag har bara sett en på en stolpe längs E4 (i Skåne).

Den andra ljusa vråken är om möjligt ännu ljusare och ser ut som ett spöke när den kommer flygande bland de mörka granarna. Namnet Börringevråk kommer från orten Börringe i Skåne dit ett gäng skådare för många år sedan såg en väldigt ljus ormvråk i Börringetrakten och kallade den då för börringevråk. Det är ingen egen art eller underart till ormvråk utan bara en färgvariation. Ibland har man också sett ljusa vråkar i Bohuslän.  

Bakifrån har de mer färg och den ena ser ut så här. De skulle ju lysa alldeles förskräckligt i naturen när de sitter och vilar om hela ryggen också var vit.  

Det här är ett exempel på en mörk vråk som jag tyckte var mycket fin bakifrån.

Vråkarna åt gärna uppe på den stora plattformen och det uppstod situationer av konkurrens när det landade en ny hungrig fågel. Den högra vråken vill inte ge upp sin matplats.

Här uppstod ett fint vråkbråk och jag lyckades få med båda fåglarna och hela deras vingar. Det gäller att ha zoomat ut ordentligt.

Det blixtrar till när de möts och går väldigt fort. Kameran är inställd på 20 bilder/s och det blir fem bilder när de är nära varandra. 

Den senast anlända vråken får ge sej och blir bortmotad. Ofta flög de upp och satte sej på den stora grenen i bakgrunden för att invänta sin tur på den bästa matplatsen. 

När en vråk kände sej nöjd, vilket kunde ta 20 minuter, följde lite näbbrengöring och de lämnade förstås "ett visitkort". Förvånansvärt ofta kom de rakt mot gömslet när de lämnade och passerade över taket. 

Sista bilden innan vi skulle bli hämtade till kvällsmat. Det har börjat mörkna och fåglarna drar sej undan. Restaurangen ska snart dukas för en annan gäst och belysningen ska ändras. Mer om det i en annan blogg. 

För de av er som undrar över valet av objektiv så har jag använt ett Canon RF 100-300 mm f/2.8, som jag fick låna av en mycket generös fotograf. Därtill en gedigen (gammal) Wimberley gimbal på stativet. Bilderna på gömslet är tagna med Iphone.   

Hej så länge,

Lena

Tillfälligt besök i "Bjarneland"

Jag har varit på tillfälligt besök i de södra delarna av vårt land och på lördag morgon gjorde jag ett kort besök på en plats som många här har visat bilder från. Trots det blygrå vädret och att det nog kanske är den sämsta månaden på året att åka, hit så häpnade jag över hur vackert det. 

Här kände jag att jag var i "Bjarneland", bland de mossbeklädda stenarna, som var så osannolikt gröna trots tidpunkten på året. 

Stammarna med sina mossbeklädda rötter...

...jag vandrade runt och fastnade för det ena motivet efter det andra. 

Några enstaka karaktäristiska grenar med bladen kvar fanns förstås också.  

Till slut hamnade jag förstås uppe vid utkiksplatsen och nu gällde det att hitta det där trädet som så många har med i sina bilder. De flesta känner nog igen sej nu, jag står alltså uppe vid Kopparhatten i Skäralid, Skåne.  

Utsikten är enorm trots vädret och jag blev helt tagen av denna plats. 

Färgerna var, trots årstiden, ändå väldigt vackra. Även om jag ju sett på bild att det är ett ställe som ska besökas helst vår eller höst.

Jag blev tvungen att testa stående format också, även om det kanske inte är vad man väljer spontant i ett sådant landskap.

Vilken otrolig miljö! Det lilla jag sett av Skåne har ju annars varit mest platt :-).

Nu måste jag förstås försöka få till fler besök på denna plats, vid andra tider på året. Synd bara att det tar sju timmar att köra från Knivsta.

På väg tillbaka till bilen mötte jag detta gäng. Jag var förvånad att de fick rida där och när jag frågade fick jag veta att det finns åtta mil mjuka småvägar som de får använda. Vilket ställe att rida på, wow! 

Hälsningar Lena 

Skatorna kan också

Jag fick väldigt mycket fina bilder hemma på tomten då de senaste snöovädret drog förbi. Det inträffade på en helg och jag kunde sitta ute två dagar och bara spana på fåglar i trädgården. Skatorna ville förstås också vara med.

Jag hade en förpackning med "oätliga" kycklingkorvar i frysen som jag köpt för fem kronor samma dag som de skulle förbrukas. Jag skriver oätliga för de är vårt tycke och smak om korv. Det var naturligtvis inget fel på korvarna och våra gäster i restaurangen tyckte de var toppen. Jag klämde fast korvbitarna mellan barken och stubben och det skulle visa sej kräva en del kraft att få med sej godbitarna då de  frusit fast. 

Skator är ganska försiktiga av sej, i synnerhet om man sitter ute. De lättar så fort något ljud skrämmer dem.

Men om det finns korv kan man räkan med att de kommer tillbaka ganska snart. Det här är en obeskuren bild på min stubbe som det ser ut när jag sitter ute och fotar. Skatan vet precis var godbitarna finns. 

Den förbereder sej för att komma in och landa igen.

De där korvbitarna är faktiskt helt oemotståndliga för en skata.

Den får jobba för att få med sej godiset. 

Ibland lyckades den få loss en hel korvbit.

När korven frusit fast fick den ibland nöja sej med smakbitar som den lyckades plocka åt sej. Kolla in färgprakten som en skata kan uppvisa, imponerande och det var inte ens sol utan bara halvdant ljus och snö.

Det blev några turer som bara gav småbitar men skatan är envis och den kommer tillbaka.

Den plockade förstås rent runt stubben, tillsammans med nötskrikan som också gillar korv.

Hälsningar Lena

Nötskrikan känner sej hemma

Det verkar som att nötskrikan känner sej hemma i vår restaurang och kommer villigt ner för att äta när det finns godsaker på stubben. När det hade snöat kom den flera gånger.

Den är ju lite försiktig av sej och blir lätt störd. Koltrastar och småfåglar har inga problem med att grannen slår i dörren, men det gillar inte nötskrikan.

Den drar snabbt men kommer snart tillbaka. Jordnötter är gott och denna helg fanns det även små korvbitar.

Trots att den är stor kan den komma "inglidande" utan att jag hinner se den komma.

När den landar yr det koltrastar och småfåglar åt alla håll.

Men den kan också sitta fint på stubben och sedan ta för sej av det som bjuds. Här har den fått syn på korvbitarna som är fastklämda i mellanrummet mellan barken och stubben. Det vackra snöfallet är egentligen snö som faller från grenarna på de höga träden utanför vår tomt.

Jag fick ett par mycket fina fotosessioner under helgen 15-16 februari, då det snöade och nötskrikan kom båda dagarna. 

Den kom även när det blev varmare och snön hade börjat smälta. 

Jag har lagt upp snö på stubben för den döljer nötterna så bra. 

Denna helg var all snö borta och det var återigen mörkt och blött i skogen och på min stubbe. När jag såg nötskrikan genom fönstret i vardagsrummet gick jag ut och fyllde på i restaurangen samt la nötter på stubben. 

Den kom inom några minuter. 

Det här är ett bra matställe verkar den tycka. 

Hälsningar Lena